Allt sedan denna lördagseftermiddag har diskussionen om hur man skall se på det inträffade pågått. Det officiella statliga svaret har varit klokt. Statsminister Reinfeldt har gjort en av sina bättre insatser och talat om att låta polisarbetet ha sin gång och inte gripas av panik.
Andra har gjort motsatsen – gött paniken för sina politiska syften. En högt uppsatt sverigedemokrat har konstaterat att det ”äntligen” sprängts en bomb av en muslim. Magnus Ranstorp och Expressen chansar som vanligt på att bomben tyder på att något mycket större är i görningen. Ganska snart börjar också Socialdemokraterna att riva upp sitt FRA-motstånd(!).
Terrordådet är en tacksam start för krafter som vill börja inskränka medborgerliga rättigheter.
De första reaktionerna från vänster – att döma av twittrandet, facebookandet, bloggandet och pressmeddelandena är vagare. Gemensamt för många av reaktionerna är att de undviker att tala om det hemska som hänt eller det alldeles fruktansvärda dåd det hade kunnat bli.
De går istället rakt på andra saker – analyserar den förväntade rasistiska reaktionen på dådet och börjar därför tona ner betydelsen av bomben genom att jämföra med saker som är värre.
Några jämför med nazistiska våldsdåd, andra med det högerextrema attentatet mot Flamman 1940 eller Natos bombningar i Afghanistan. Terrorism i Europa utövas oftast av separatiströrelser, inte av muslimska fundamentalister. Och med tanke på allt tal om terrorhotet är det mycket få dåd som utförs, påpekar många. En del ifrågasätter också de politiska motiven – mannen hade psykiska problem – eller om bombdådet kan kallas för terrorism. Andra frågar sig varför Lasermannen i Malmö inte kallas terrorist.
Det finns korn av sanning i allt detta. Men det ger flera resultat som nog inte är speciellt bra.
Det första är att vänstern förklarar sig likgiltig för lidandet. Medan andra politiska krafter får ett slags monopol på medlidande med människor som utsatts för trauma, säger vänstern mellan raderna: så farligt var det inte!
Det andra resultatet att vänstern faktiskt undviker att analysera ett obehagligt problem: det finns inte bara nazistiska, kristna eller separatistiska terrorister, utan också muslimska terrorister och dådet har troligen ökat sannolikheten för att Sverige drabbas av liknande dåd. Det finns politiska miljöer där dåd mot civila i Sverige uppmuntras.
Det tredje resultatet är att vänstern drar sig ur en viktig diskussion om hur det svenska samhället skall hantera terrorhot. Det läggs mycket tankekraft på historiska resonemang för att relativisera dådet och diskutera bevakningen av dådet, vem som får uttala sig, vilket ordval som beskrivet detta i förhållande till annat. I sig är inget av detta fel – politiska händelser sätts relativiseras för att vi skall förstå deras betydelse. Men när frågan hur skulle man kunna se på detta slår ut frågan vad bör göras går ofrånkomligen det dagspolitiska initiativet till högern. Medan högern redan fått med sig S på FRA och sannolikt förbereder nya åtgärder, kommer vänstern sällan så långt i processen att man bemöter en sådan diskussion med egna alternativa lösningar.
Bakom det som ser ut som ett intellektuellt och historiemedvetet förhållningssätt till verkligheten kan man ana en ovilja att ge svar. Kanske för att man har idén att vänstern inte alls ska diskutera frågor som riskerar att bli ett slagträ för rasister, eller för att svaren helt enkelt inte är givna. Men det skulle behövas svar från vänster.
Om Sveriges krigföring i Afghanistan risken för terrordåd i Sverige borde man inte spela ner betydelsen av att en bomb smäller av i Stockholm, utan (som Andreas Malm i SVT Debatt 13/12) påpeka att det finns samband med deltagandet i den USA-ledda ockupationen av Afghanistan och det ger ytterligare skäl att dra sig ur kriget, precis som Spanien drog sig ur Irakkriget. Vänstern borde betrakta terrorism som en realitet och ge sig in i diskussion om hur Sverige kan bidra till fred och kulturell dialog.
Det är viktigt att bemöta rasism och islamofobi. Men det är mycket effektivare om man också vet vad man diskuterar i sak. När hundratusentals muslimer riskerar att stämplas för enstaka extremister borde man inte förneka att det finns en politisk bakgrund utan, (som Jan Hjärpe i SvD 14/12) anstränga sig för att reda ut begreppen. Markera var skillnaderna mellan politisk extremism, personliga motiv och religion går.
Diskussionen om säkerhetspolitik och medborgerliga rättigheter är minst lika viktig. Vänstern har med rätta avfärdat de stora risker FRA-lagen öppnat för. Men det krävs mer av en kraft som vill försvara demokratin mot inskränkningar om man ska vinna en sådan debatt. Från det principiella försvar för demokrati som vänstern är det lättare att utveckla en politik som förebygger terrorhot helt enkelt för att demokratin har starkare legitimitet, även gentemot människor som inte tror på dess principer. Demokratins legitimitet har en avgörande fråga för om staten kan ta på sig rollen att (som i Säpos nya strategi hämtad från Storbritannien) försöka övertyga ungdomar på glid om farorna med våld och extremism. Och så länge det där finns ett legitimitetsproblem måste också vänstern ta ställning till hur man talar med någon som betraktar staten Sverige som sin fiende och hur de civila samhället spelar sin roll.
Det finns både kunskap och politik. Men vänstern borde också ha en mentalitet som tar bruk av dem.
