En man i militäruniform går med raska steg mot oss och frågar pliktskyldigt om vi får vara i Jeghvard.

– Har ni tillstånd?

Hans blick mjuknar när han ser våra ansikten. Det var samma man som stoppade oss i juli förra året när vi besökte byn som ligger på gränsen till Azerbajdzjan, inte att förväxla med namnen nära huvudstaden Jerevan.

Så hade det inte alltid varit. Fram till kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach hösten 2020 var byn tyst och fridfull. Därefter har den blivit en gränspostering i en allt aggressivare omvärld.

– Ja, du vet, jag måste ju fråga om tillstånd och så, säger mannen i militäruniform försiktigt. Det är ju reglerna och vi kan inte släppa fram vem som helst, begriper ni ju. Säkerhet kommer först.

Han ringer ett samtal till sin överordnade och nickar därefter mot oss.

– Ni vet var ni hittar mig. Behöver jag förklara reglerna för er? Inga bilder, det är förstått, eller hur?

Alla tillstånd är på plats. Och nej, han behöver inte förklara reglerna igen. Vi har rest längs den armenisk-azerbajdzjanska gränsen de senaste dagarna och överallt är det samma visa. En man i militäruniform som ringer en överordnad som säger att vi är godkända, vilket följs av en harang om att man inte får fotografera militärer – inte ens ”fiendens” posteringar, som de uttrycker det.

Det har hänt mycket sedan Flamman senast var i Jeghvard. Vi har återvänt för att förstå hur människorna påverkats och påverkas av vad som sker mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Hur är det att leva med kniven mot strupen under så lång tid?

Efter besöket i Jeghvard i slutet av juli i fjol dröjde det bara ett par dagar tills Azerbajdzjan anföll Latjinkorridoren – den enda väg som leder mellan Armenien och Nagorno-Karabach.

Enligt avtalet om eldupphöret från krigsslutet den 9 november 2020 bevakas den av ryska fredsbevarande trupper. Avtalet säger att den senast november 2023 måste byta plats till tio kilometer söder från dåvarande position.

Azerbajdzjan hade byggt upp vägen på nytt på sin sida, medan Armenien fördröjt det. Med anfallet den första augusti gjorde Azerbajdzjan så att vägen tvingades byta plats mer än ett år i förtid.

Det följdes av att Azerbajdzjan mellan den 12 och 14 september för första gången angrep armeniskt territorium. Under tre dygn föll robotarna från Azerbajdzjan mot armeniska gränsposteringar och civila.

Jeghvard var en av de byar som under flera veckor evakuerades.

Anfallen i augusti och september kom inte från ingenstans. Den 17 juli träffades EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Azerbajdzjans president Ilham Alijev i Azerbajdzjans huvudstad Baku för att underteckna ett nytt gasavtal.

Avtalet innebär en fördubbling av importen från Azerbajdzjan och har påskyndats efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022.

Efter invasionen av Armenien i september fördömde EU-kommissionens säkerhetspolitiske kommissionär Josep Borrell Azerbajdzjan, men underströk samtidigt att gasavtalet inte riskeras.

Snart beslutade EU-kommissionen att på Armeniens förfrågan utöka sin observationsinsats (EUMA) från Georgien till att även inbegripa Armenien. I dag finns 103 civila EU-observatörer på plats i landet. En insats som Azerbajdzjan hävdar utnyttjas av Armenien för att kunna gömma sina soldater bekom, vilket både Armenien och EU tillbakavisat.

Observationsinsatsen medförde i december att Azerbajdzjan bytte strategi från att bruka vapen till mjukare metoder. Sedan den 12 december blockerar Azerbajdzjan Latjinkorridoren mellan Armenien och Nagorno-Karabach, där 120 000 armenier bor.

Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har beordrat Azerbajdzjan att öppna vägen, vilket inte har skett. Tvärtom har Ilham Alijev ökat krigsretoriken till samma nivå som dagarna före invasionen i september.

I Jeghvard är familjen Poghosian kvar. Areg och hans bror Murad som kämpade med att få igång sin trasiga traktor i somras är inte i byn. I stället möter den tredje brodern Vahan oss.

– Traktorn fick vi i gång, efter många om och men, säger Vahan. Men numera kan vi inte längre arbeta på fälten utan att bli eskorterade av soldater.

Inför resan fick vi tillstånd för att följa ned till fälten, men efter ett par dagars skjutningar och oroligheter i andra gränsområden drogs tillståndet i sista stund tillbaka.

– Det blir svårare och svårare att vara här i Jeghvard. Jag var själv soldat under kriget 2020 och vet att det inte gör så stor skillnad om soldater är på plats eller inte när vi arbetar nere vid fälten. Om fienden anfaller, så anfaller de oavsett om det är soldater där eller inte, säger Vahan.

Farmodern Nvard sitter bredvid. Hon är så pass skröplig att hon inte kan lämna byn, om det inte är absolut nödvändigt.

Hon fattar sitt barnbarns hand.

– Vi kan vara stolta över Vahan som kämpade. Jag var volontär under kriget på 1990-talet. Jag var volontär under fyradagarskriget 2016. Jag var volontär 2020, och nu till och med i september. Alla soldater som kom till vårt hem fick den mat de behövde, säger Nvard stolt.

Invasionen i september förändrade situationen i grunden. Tidigare hade Azerbajdzjans anfall riktat sig mot Nagorno-Karabach. Nu riktade man anfallen även mot Armenien.

Det armeniskdominerade Nagorno-Karabach är de facto självbestämmande sedan ett blodigt krig i samband med Sovjetunionens upplösning, men erkänns av omvärlden som en del av Azerbajdzjan.

Däremot har det på FN:s uppdrag pågått fredsförhandlingar om regionens status. De utgår från Helsingsforsdeklarationens principer om icke-våld, territoriell integritet och ett folks rätt till självbestämmande.

Ett fredsförslag togs fram 2009 som godkändes av alla parter, men som inte har genomförts. I kontrast till de internationellt erkända fredsförhandlingarna beslutade Azerbajdzjan att lösa konflikten med våld. Under 44 dagar rasade kriget hösten 2020 som slutade med ett avtal om eldupphör mellan Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland.

Vahan som var soldat under kriget känner igen stämningen från då.

– Jag är redo att rycka ut om så skulle behövas, säger han.

Han tittar ut genom fönstret.

Nedanför högplatån där Jeghvard ligger börjar den azerbajdzjanska stäppen. Från fönstret kan man se byggarbeten som pågår på andra sidan gränsen. Azerbajdzjan investerar stora summor för att återuppbygga områden som till stor del jämnades med marken under 1990-talets krig.

Vahans blick blir allvarlig.

– Du förstår, även om våra ledare skriver under ett fredsavtal med Azerbajdzjan så kommer det inte att bli fred. Det är ju bara ett papper med ord. Vi alla förstår att ett sådant papper inte kommer garantera vår säkerhet. Det enda som kan göra det är vapen.