Lösningarna i vänsterpartiets ekonomiska policydokument förtjänar diskussion. Men istället för diskussion kom floskulösa angrepp, skriver C H Hermansson.
Det finns en rad problem i det svenska samhället som det gäller att finna bra lösningar på. Det överskuggande är den höga arbetslösheten. Ett annat är de brister som finns inom vård, skola och omsorg. Ytterligare ett problem är de ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna.
Regeringen Persson har uppställt ett mål för sysselsättningen som innebär en reguljär sysselsättningsgrad på 80 procent för personer i åldern 20-64 år. Enligt budgetpropositionen för 2005 skulle det kunna uppnås 2007.
Hur många ytterligare personer skulle beredas sysselsättning jämfört med nuvarande läge enligt regeringens sysselsättningsmål? Innevarande år beräknas antalet sysselsatta personer bli 4 244 000 motsvarande en sysselsättningsgrad på 77 procent. Regeringens målsättning är alltså runt 125 000 personer ytterligare i reguljär sysselsättning. Jag har inte hört något verop i den borgerliga pressen eller från de borgerliga partiledarna när regeringen ställt upp detta mål. Men när en arbetsgrupp i vänsterpartiet i ett utkast för diskussion skriver att ett rimligt riktmärke är 200 000 nya jobb de närmaste åren, då brister alla fördämningar. Det är kommunism, skriker den borgerliga pressen. 75 000 fler i jobb- målet än regeringen – det är ju fruktansvärt.
Ännu mer avslöjande för den ekonomiska arbetsgruppen är ju sedan var man vill ha dessa arbeten förlagda. Arbetsgruppen föreslår att de framförallt skall förläggas till den offentliga, den gemensamma sektorn. Det finns flera skäl till detta. Under den första hälften av 90-talet minskade antalet sysselsatta i den offentliga sektorn kraftigt. Men behoven av insatser inom vård, skola och omsorg har inte minskat. Tvärtom har de ökat och väntas öka ännu mer inom de kommande åren. Det sammanhänger bland annat med de förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning som äger rum.
Befolkningen över 65 år beräknas öka med 20 procent, så att den växer med 300 000 mellan 2004 och 2014. Men de stora problemen väntas åren därefter. Antalet äldre och särskilt åldersgruppen över 80 år väntas öka kraftigt i förhållande till befolkningen i yrkesverksam ålder (Långtidsutredningen 2003/04).
I den försörjningsbalans som Långtidsutredningen ställer upp beräknas den privata konsumtionen öka med sammantaget över 50 procent under hela perioden fram till 2020. Den offentliga konsumtionen beräknas däremot öka med mindre än 15 procent under samma tid.
Den frågeställning som finns i det svenska samhället under de närmaste årtiondena är med nödvändighet hur man skall kunna föra över en del av medlen för den beräknade privata konsumtionen till den nödvändiga offentliga sektorn. Denna kan ju inte vara oförändrad – då skulle vi få ett fruktansvärt rikemans- och slumsamhälle – utan måste öka både med hänsyn till de väntande förväntningarna i befolkningens sammansättning, behovet av kortare arbetstid i den offentliga sektorn och det angelägna i att öka kvaliteten i verksamheterna.
Det är bland annat de här problemen som ekonomigruppen tagit upp i sin 60-sidiga utredning. Som adjungerad till arbetsgruppen hade jag tillfälle att framföra synpunkter på de utkast som förelåg. Jag är särskilt glad att frågan om kamp för de anställdas makt i företagen fått stor plats. Men jag ser dokumentet som den plattform för diskussion det är, och skriver inte under på varje ord – tendensen är jag emellertid helt överens med. Den punkt jag anser nödvändig att debattera gäller framförallt statens roll och funktion.
Det vore synd om denna nödvändiga debatt från början kom på sned, därför att de borgerliga krafterna vill utnyttja tillfället att så split bland vänsterpartisterna. Vad som verkligen står i dokumentet redovisas inte. Man förfaller istället till floskulösa angrepp. Det känns pinsamt att den politiska debatten i några stora tidningar sänkts till en sådan nivå.
