Vad har vänsterpartiet uppnått under samarbetet med socialdemokraterna?
– Vi kan nog vara rätt säkra på att utan vänsterpartiet hade klass- och könsklyftorna varit större. Men om man jämför med valplattform och program: inte tillräckligt på lång sikt.
Vad är då problemet – att man lovat för mycket eller genomfört för lite?
– Programmen är för storvulna. De är långa verklighetsfrämmande önskelistor. I slutförhandlingarna har vi alltid ramlat in i socialdemokraternas förslag. Men sedan skall man komma ihåg att det har varit en helt ny situation att vara samarbetspartner på det här sättet. Vi har inte vågat kräva regeringsmakten.
Men socialdemokraterna har ju styrt med vänsterpartiets röststöd under större delen av 1900-talet?
– Formen har varit annorlunda. Regeringen har nu fått förhandla direkt med oss som parti. Frågan ställs redan på propositionsstadiet. Men visst, det är ingen avgrundslik skillnad.
Är inte styrkeförhållandet mellan de två partierna snarare problemet?
– Jo, självklart. Det går inte att jämföra vilken styrka vi har jämfört med socialdemokratins. Möjligen finns det ett undantag i Fagersta, där vi har majoritet. Men visst, grundproblemet är att vänsterpartiet är för tunt.
Vad skall man göra åt det?
– Partiet måste skapa aktivitet. Man måste hitta former som attraherar unga människor, ja alla människor som idag inte är attraherade av politiskt arbete.
Tycker du att Ung vänster har gjort ett bra arbete på ungdomssidan?
– Uppenbarligen har de varit framgångsrika jämfört med andra, men med tanke på att det blåser starka vänstervindar, tror jag att de skulle kunna vara ännu fler. Jag tycker de är alltför doktrinära.
Konkret betyder det?
– Svårt peka exakt. I många stycken är Ung vänster mer genomtänkt än vänsterpartiet, speciellt när det gäller feminism och antirasism. Men när det gäller stödet till PFLP i Palestina, till exempel, tycker jag att man tagit för lite avstånd mot våldet.
– Också att använda kommunistbegreppet tyder på historisk okunskap.
Men Sovjetunionen och öststaterna kallade sig socialistiska. Skulle man inte få exakt samma debatt om begreppet socialism, om man inte använde kommunism som begrepp?
– Jo. Jag tycker att socialism som begrepp måste problematiseras, eftersom det betytt statssocialism. Men begreppet kommunism står i det allmänna medvetandet för ett speciellt samhälle.
Hur kunde du gå med i ett kommunistiskt parti?
– Man skall komma ihåg att CH Hermansson då var mycket tydlig med att partiet var öppet för alla. Men visst, vi som inte var kommunister var lite naiva, vi såg inte att mycket satt kvar.
Är det problem för vänsterpartiet att kanske snart ha en partiledare, Lars Ohly, som kallar sig kommunist?
– Ja.
Låt oss återvända till din kanske starkaste kritik av vänsterpartiet, det du kallar statssocialism. Har inte också socialdemokratins strategi varit mycket beroende av staten?
– Jo. Och det programförslag som majoriteten av programkommittén nu lagt fram är mycket likt gamla socialdemokratiska program, i synen på ägandet och så vidare. Man talade om ”det starka samhället” och statens välsignelser.
Har inte också liberalismen, då den varit progressiv, till exempel i USA under Roosevelt, i Storbritannien och Frankrike efter andra världskriget, just grundats på en stark tilltro till staten och sådana begrepp som ”det starka samhället”?
– Jo, socialliberalismen var också en statsvänlig ideologi. Men det fanns också perioder då vänsterliberalismen varit mer frihetlig. I vårt parti fanns hos Lindhagen en vänstersocialism som var frihetlig. Den har återupptagits av de moderna vänstersocialistiska partierna i Norden.
…men i stort sett alla reformprojekt har fått förlita sig på staten?
– Jo, men vi talar om den industrikapitalistiska epoken. Det var inte konstigt att staten fick en viktig roll. Men nu är vi inne i ett epokskifte, och statens roll har minskat påtagligt. Främst på grund av globaliseringen och byråkratiseringen inom staten. Finanskapitalets roll har förändrats kvalitativt – det går inte att jämföra med tidigare epoker.
Det är lite svårsmält att först konstatera att alla progressiva rörelser använt sig av staten, att reformer genomförts till stor del genom statligt ingripande och direkt ägande och att vänstern sedan plötsligt skall avhända sig detta instrument…
– Det är inga plötsliga förändringar jag talar om. Det handlar om en lång tids utveckling av produktivkrafterna. Jag påstår inte att arbetarrörelsen skall göra sig av med 150 års erfarenheter. Men arbetarrörelsen måste tänka om.
Finns det några tecken på att den gör det?
– Det finns en gryende diskussion. Två exempel är samhällsfonderna och en svag, men ändå existerande, nykooperativ rörelse. Jag tänker på Basta-kooperativ och liknande. Men jag medger att det är svaga element. Fortfarande dominerar övertron på staten. Det finns en övertro, till exempel hos sådana som Johan Ehrenberg och Göran Greider, på att statens ekonomiska politik spelar en stor roll. I världs-kapitalismen spelar andra faktorer mycket större roll.
Nu har klyftor och orättvisor ökat under de senaste decennierna i Sverige, och vänsterpartiet har varit samarbetspartner till regeringen under större delen av den tiden. Känns det inte lite meningslöst att sitta i riksdagen och ägna sig åt ekonomisk politik och inte kunna förhindra en sådan utveckling? Känns det inte meningslöst att sitta i riksdagen överhuvudtaget?
– Nej, bara man har klart för sig hur litet handlingsutrymmet är. Jag ställer inte upp på den mörka beskrivningen av situationen – det är ett ganska bra land vi lever i. Vänsterpartiet har spelat en alltmer positiv roll under de här åren.
Nu är det många som talar om en kris för välfärdsstaten. Hur skall man kunna rädda den?
– Genom att prioritera hårdare. En del som vi vant oss vid måste avföras. ”Lyx” som plastikoperationer får ge vika för en stark basvård.
Men plastikoperationer görs ju inte på skattepengar idag. Vad är det som är lyx?
– Ja, alltså… Det finns en massa högskolekursverksamhet som i praktiken är företagsstyrd. Där skulle jag inte dra mig för att avgiftsfinansiera. Det som sker nu på högskolor och universitet är till hälften affärsverksamhet.
Det går inte att öka intäkterna istället?
– Det går inte att i de enskilda nationalstaterna öka skatten. Se på länder som USA och Schweiz där privat sjukvård har kommit in. Den situationen är vi på väg in i idag. Därför måste vi kunna göra politiska prioriteringar, annars blir det privata läkare som väljer vilka patienter de vill ha.
Med en ny global situation kan man anta att det krävs global organisering. Hur ser du på den globala rättviserörelse som utvecklats under de senare åren?
– Det är spännande, men jag tycker att den också är alltför präglad av nationalism och statsövertro.
Vad tycker du rörelsens kritik av WTO och frihandelsdoktrinen?
– Jag har aldrig begripit det som där sägs om WTO. Om man kräver att WTO skall avskaffas är jag absolut emot det. Jag tycker också att arbetarrörelsen måste bejaka frihandeln. Sedan bör man i vissa fattiga länder kunna slå vakt om sina industrier och ställa krav på utländska investeringar.
BAKGRUND JOHAN LÖNNROTH
Ålder: 66
Kommer från: Göteborg
Arbetat med: Universitetslärare i matematik och nationalekonomi
Medlem i partiet sedan: 1970
Sitter i partistyrelsen och programkommittén, inga parlamentariska uppdrag.
Partiförening: Centrala Göteborg
Senast lästa bok: Författarnas Göteborg, antologi
Politiker jag beundrar: Rosa Luxemburg
Viktigaste framtidsfråga: Den frihetliga socialismen
För eller emot…
… programkommitténs förslag till kön och klasstycke: Skendebatt
… prioriteringslistor i vården: För
… utträdeskrav ur EU i partiets program: Emot
För mycket eller för lite diskussion om makt och ägande? För lite
