Nyheter/Utrikes 29 april, 2022

Det förlorade kriget mot opioiderna

Det amerikanska kriget mot drogerna har varit ett dyrt misslyckande och många ifråga­sätter nu den repressiva strategin. Sam­tidigt sprider polisen allt mer fantastiska myter om det fentanyl som skördar allt fler döds­offer på gatan. Vad är sant och vad är lögn i opioid­krisens USA?

I augusti förra året spred San Diego-polisen en film på hur en av deras poliser segnade ned medvetslös i samband med ett tillslag där han hanterat den syntetiska opioiden fentanyl. Det var inte den första nyheten om hur poliser ska ha skadats under liknande utryckningar, men den kom att få stor uppmärksamhet, långt bortom södra Kalifornien.

Den pågående opioidkrisen i USA är landets kanske största folkhälsoproblem. Läkemedels­företaget Purdue Pharma lanserade den starka opioiden oxycontin i mitten av 90-talet, och 2001 skrevs närmare sex miljoner recept ut av preparatet. Den överdrivna utskrivningen av oxycontin var planerad och uppmuntrad av Purdue Pharma och deras ägare, familjen Sackler, och den ledde till opioidberoende och efterföljande dödliga överdoser inom helt andra samhällsskikt än de som tidigare sökt sig till opioider. När sedan läkare i början av 2010-talet inte längre var lika pigga på att skriva ut opioider, vände sig många till heroin och en ny våg dödliga överdoser tog fart. Och sedan mitten av 2010-talet har flödet av olagligt producerade syntetiska opioider som fentanyl fortsatt den negativa trenden – överdoser tar nu livet av över 100 000 personer om året i USA, enligt uppskattningar från hälsomyndigheten CDC.

Fentanyl syntetiserades i slutet av 50-talet och började användas medicinskt under sent 60-tal. Det är en enormt stark syntetisk opioid, 80–100 gånger starkare än morfin, och med analoger – det vill säga liknande preparat som tagits fram för att kringgå lagar – som kan vara hela 10 000 gånger starkare än morfin. I brukarmiljöer började en analog till fentanyl upptäckas i heroinbeslag i mitten av 70-talet, en blandning som fick gatunamnet ”china white” och som under slutet av 70-talet började skörda dödsoffer. Inom vården används fentanyl ofta i form av depotplåster, där fentanylet absorberas in i blodet genom huden.

När polisen i San Diego kollapsar på gatan är det möjligtvis denna information han har tagit till sig och missförstått. Polismannen som svimmade hade precis hanterat en påse med pulver som misstänktes vara fentanyl eller kokain, och poliserna runt omkring honom gav honom genast naloxon som fick honom att vakna. Men naloxon, alltså preparatet som används för att häva opioidöverdoser, är i det här fallet placebo. Man överdoserar inte fentanyl genom att röra vid en påse med pulver. Luftburet fentanyl existerar inte, och ingen har överdoserat av att få ett korn i ögat. Troligen existerar inte heller fentanyldoppad cannabis, trots att jag läser om det i New York Times denna månad. Det är bara några exempel på myter som aktivt sprids om fentanyl i USA, ofta av polisen, och medier som inte ifrågasätter poliskällor. Zachary Siegel, en journalist på Health in Justice Action Lab, ett forskningscentrum kopplat till Northeastern University School of Law, länkar från sitt Substack-nyhetsbrev till flera nyhetsartiklar runtom i USA. I Ohio ska en polis ha borstat bort pulver från bröstet och överdoserat en timme senare, i New Jersey ska en polis ha rört analogen karfentanil och sedan känt att han var på väg att dö, och under ett tillslag i Orange County i Florida ska fyra poliser i vita skyddsdräkter ha fått föras till sjukhus för möjlig exponering. Vidare ska en åklagare i Ohio ha svimmat i rätten efter att ha stått i närheten av fentanyl och i ett ungdomsfängelse i samma stat ska fentanyl ha blivit ”luftburen” och fört sju personer till sjukhus.

Ryan Marino som är toxikolog och arbetar med beroendemedicin menar i Detroit Free Press att detta är omöjligt. För att fentanyl ska bli luftburet och orsaka överdos krävs ”någon sorts vindtunnel och enorma mängder fentanyl”. Zachary Siegel skriver på sin Substack att det enda fallet av oavsiktlig fentanylexponering i den medicinska litteraturen är ett fall där en veterinär av misstag sprutade karfentanil i sitt eget öga, och att denna kände sig dåsig men mådde bra efter att ha använt en opioid-­antagonist (alltså ett preparat av samma slag som naloxon).

Att fentanyl utgör är ett enormt problem är dock ingen myt. Dödligheten bland opioidberoende är hög, och förekomsten av fentanyl i andra droger gör att överdoserna även drabbar festknarkare och andra brukare av centralstimulanter.

– När jag började jobba på sprut­bytesprogrammet för fem år sedan hittade man fentanyl i vad som såldes som till exempel heroin, och även i pressade piller som xanax, säger Donald Baird som fram tills nyligen arbetade på San Francisco Needle Exchange.

– Och folk dog av oavsiktliga överdoser. Men under åren började jag oftare se att opioidbrukare sökte efter fentanyl, det var deras huvudsakliga drog. När jag slutade på sprutbytesprogrammet i samband med pandemin var mitt intryck att fentanyl var den vanligaste opioiden i omlopp.

Donald Baird är utbildad i att häva överdoser. På en kurs fick han tipset att folk som brukar amfetamin är opioidbrukares bästa vänner, eftersom amfetaminbrukare håller sig vakna och kan reagera på opioidöverdoser. Han har själv sett vänner dö sedan fentanyl började bli populärt på gatan.

– I de flesta fallen var det folk som knappt tyckte om opioider, utan snarare börjat med dem för att deras partner höll på eller liknande. Det är frustrerande att höra om vänner som dött för att de rökt fentanyl på egen hand, utan någon där som kan hjälpa dem att häva överdosering.

Själv har han hittills sluppit ingripa, men han var med när en av hans kollegor på sprutbytet hjälpte någon som överdoserat på toaletten.

– Och så har jag identifierat en överdos på gatan. Jag såg hur någon var blå om läpparna, och ropade ”har någon narcan?”. Och någon kom ut ur en närliggande port med nässpray och fick liv i honom. Han såg ut att ha varit nära döden, men hans kläder var fina och nya, han var inte den typen man kanske tror överdoserar på fentanyl på gatan i San Francisco, säger Donald Baird .

Att fentanyl sedan flera år regel­bundet återfinns i helt andra droger, som illegalt tillverkade xanax-­tabletter, kokain och metamfetamin, gör att kunskap om hur naloxon (i USA kallat narcan) fungerar, hur man använder det och hur man känner igen en överdos är nödvändig för alla som brukar droger. Osanningar som de som spreds i San Diego-­polisens film och påstådda händelseförlopp försvårar för dem som arbetar med att sprida ökad kunskap om droger. I november förra året, några månader efter debaclet i San Diego, skrev forskare kopplade till Health in Justice Action Lab en rapport med titeln ”Can touch this”. I den kom de fram till att närmare 80 procent av tillfrågade poliser svarade ja på påståendet att ”utryckningspersonal som påträffar fentanyl har stor risk att överdosera genom att röra eller inhalera det”. Efter en utbildning tillfrågades poliserna igen och ungefär 40 procent av dem vidhöll fortfarande att påståendet var sant.

Jag träffar Sam (namnet är fingerat på grund av omständigheter runt hans arbete), som arbetar med skadereduktion professionellt men som också tar med sig filosofin genom livet.

– En vanlig myt är att man kan överdosera genom att vara nära eller röra fentanyl. Det är en fullständig lögn som sprids av polisen, med hjälp av media, säger han.

Sam menar att myterna om fentanyl fyller en funktion.

– Myterna kommer från polisen och sprids vidare av medier som använder sig av poliskällor, som står oemotsagda. Jag upplever det som att det är både öppet och okomplicerat. Det handlar om att få ökade anslag, större befogen­heter. Att poliser svimmar när de är i närheten av fentanyl har säkert olika psykologiska orsaker, men det har också blivit ett narrativ som polisen håller fast vid trots att de vet att det inte är sant.

Sam talar också om andra som skor sig på misären runt fentanyl, som den lokala San Francisco-­författaren och guvernörs­kandidaten Michael Shellenberger. Shellenberger har skrivit boken San Fransicko: Why progressives ruin cities och är del av en reaktionär rörelse som använder opioidkrisens tragik till att utmana stadens liberala styre från höger. Han är emot skade­reduktion och vill att brukare ska ges plats på härbärgen i stället för att få bostäder. Tidigare i år blev han avvisad från ett centrum för hemlösa efter att han, med myndigheternas goda minne, försökt klättra över ett staket för att fotografera personer som brukade därinne.

Sam fortsätter:

– I mitt arbete stöter jag på jag andra myter också, om hemlöshet, om folk som ”vägrar få hjälp” och bor på gatan för att de valt det. Det är bekvämt för folk att tro det. Och det gör att när det kommer förslag på konkreta lösningar som bygger på omtanke, så säger folk ”vi gör redan det, och det hjälper inte”. Men om man zoomar in så saknas både kapacitet och lösningar som möter folk där de är. Byråkratin är så krånglig att vi har lediga stödlägenheter samtidigt som folk bor på gatan.

Opioidkrisen och bostads­krisen följer varandra i San Francisco och andra dyra städer där man lätt halkar ur samhället när man möter motgångar i livet. Sam menar att det är grymt att ens föreslå beroendebehandling åt någon som efteråt kommer att slussas ut på gatan. Men opioidkrisen drabbar givetvis inte bara dem som är hemlösa, och för att bryta trenden av dödliga överdoser menar Sam att det krävs radikalare metoder.

– Från ett skadereduktionsperspektiv skulle det viktigaste för att vända utvecklingen med dödliga överdoser vara en säker tillgång till droger. Alltså att till exempel en heroinbrukare kan få heroin utskrivet som är testat och rent. Subutex och metadon är ju egentligen exempel på detta, och det vore bra om tillgången till sådana substanser var bättre, men det finns program i till exempel Kanada och Schweiz som gör det med andra opiater, eller till och med andra droger, som amfetamin. I det här läget, när folk överdoserar på opioider som de inte visste att de hade tagit, handlar det ju om alla droger.

Och skadereduktion, som började som en krisreaktion på aids­krisen på 80-talet när man märkte att det inte gick att nå injektionsbrukare med moraliserande eller repression, har fått ett allt större utrymme i amerikanska städers hantering av krisen. Tidigare radikala idéer som trygga rum att bruka i, sprutbyten och utbildningar i hur man häver överdoser, har i vissa städer blivit en etablerad kultur, samtidigt som amerikaners uppfattning av kriget mot drogerna blir allt mer negativ. Enligt American Civil Liberties Unions undersökning tycker 83 procent av alla amerikaner att kriget mot drogerna är ett misslyckande och 65 procent att det är dags attdet får ett slut. Att fentanyl i det läget från polisens håll utmålas som en helt unik ondska och presenteras som en ny drog med risker även för folk som inte går i närheten av droger, följer en sorts logik.

– Lögnen har en önskvärd effekt. Från polisens sida handlar det om att måla upp en bild av att de försöker hjälpa folk, och att de här drogerna nu går ut över dem personligen. Det är ett syndabockstänkande som leder till ytterligare skador och mer misär samtidigt som det är baserat på felaktigheter, menar Sam.

En av polisens mediestrategier i fråga om fentanyl har blivit att presentera beslag enligt hur många som enligt polisens beräkningar potentiellt skulle kunna överdosera om drogerna hade varit i omlopp. En falsk matematik som leder till rubriker som ”Knarkhund hittar tillräckligt mycket fentanyl för att ha ihjäl 3 miljoner personer”. Det ingår i en större kraftsamling för att ta tillbaka kontrollen över samtalet. Med Black lives matter-­protesterna fick abolitionismen, den amerikanska ideologi som ifrågasätter polisens och fängelsernas existens, en nytändning och polisens metoder, budget och prioriteringar skärskådades på ett brett plan. Det går att se fentanylmytologin som en del av den backlash mot allt från det antirasistiska utbildningsperspektivet Critical race theory till transungdomar som har pågått sedan Joe Biden intog Vita huset, och liberalerna i stor utsträckning övergav de antirasistiska aktivisternas idéer och därmed lämnade fältet fritt för den amerikanska högerns tankesmedjor.
Sam fortsätter:

– De här myterna grundar sig också i rädsla. Rädsla både för fentanyl som sådant, men också rädsla för att bemöta problemen med något annat än drogkrigs-­policy. Att vägra sprida korrekt information är en del av det, det har varit mer fördelaktigt att skapa rädsla, samtidigt som man straffar dem som inte tar rädslan till sig. På så vis behåller man kontrollen.

Med fentanylet har opioidkrisen nått en ny nivå och USA står nu inför ett vägskäl. Hårdare straff, fler poliser och mer övervakning är vägen som följts hittills, och som resulterat i hundratusentals dödsoffer om året. Om landet vågar ta en annan väg återstår att se.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 19 maj, 2024

San Francisco-studenterna ska ingenstans

Studenterna vid flera universitet har väckt den kaliforniska protestkulturen till liv. Foto: Lea Suzuki/AP.

På universiteten i Kalifornien har tältprotesterna gått lugnt till, kanske för att kamptraditionen går tillbaka på 1960-talet. De kräver att ledningen bryter banden med Israel – och planerar att stanna kvar tills de har vunnit.

Gräset framför San Francisco State-universitetets skinande glasbibliotek är fullt av tält i olika färger. Ungdomar sitter på presenningar och lyssnar på en kvinna med keffiyeh-sjal och megafon som håller ett brandtal. På skyltar står ”Studenter för Palestina” och ”Våra skattepengar dödar barn i Gaza”.
Jag pratar med Sprout, som är en av initiativtagarna och organisatörerna till studentaktionen på San Francisco State-universitetet (SFSU) och har campat här sedan dess början, den 28 april. Hen studerar kommunikation och är fast besluten om att stanna tills universitetet svarar på demonstranternas krav. De har just haft en stor samling och röstat om vilken taktik man vill ha för lägret på SFSU. Jag undrar vad de kom överens om.

–  Det handlar om att stegvis göra upptrappningar som fungerar för vårt universitet. Vilket i vårt fall inte innebär att till exempel ta över en byggnad. Vi har en stark historisk och kulturell förankring i det vi gör här. Och vi har våra professorers stöd. Vi kommer att vara här tills att våra krav uppfylls, säger Sprout till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr