För det globala civila samhällets tusentals representanter som samlas i Mumbai för att delta i World Social Forum den 16–22 januari, är Washington problemet nummer ett i världen. Men vilken skillnad ett år ändå gör! Det USA de konfronterar idag är inte samma självsäkra supermakt som det var igår. När George W Bush landade på hangarfartyget USS Abraham Lincoln utanför den kaliforniska kusten den 1:a maj förra året, för att deklarera krigets slut i Irak, verkade Washington stå på toppen av sin makt.
Mindre än sex månader senare, i mitten av september, förlorade USA tillsammans med den Europeiska Unionen ”Slaget om Cancún” då WTO:s femte ministermöte kollapsade i den mexikanska turiststaden.
En av huvudarkitekterna bakom det framgångsrika försöket att omintetgöra Washingtons och Bryssels plan att implementera sin agenda på utvecklingsländerna var den nybildade Grupp 20, ledd av Brasilien, Indien, Sydafrika och Kina.
Att G20 vågade utmana Washington saknade inte samband med det faktum att legitimiteten för invasionen kollapsat på grund av att den rationella förevändningen för att föra krig – massförstörelsevapnen – kollapsade i september.
Vid tiden för ministermötet i Cancún löd meddelande från Washington: ”Vi vill ta oss ut ur Irak, men inte med svansen mellan benen.”
För många regeringar påminde det om ”fred med ära”, Richard Nixons utträdesstrategi för Vietnam, och få var villiga att låta sig fångas av en förlorad sak.
Det irakiska dilemmat och WTO-ministermötets kollaps i Cancún var bara två exempel på imperiers fatala sjukdom: överexpansion.
Problemet är att Bush-människorna medvetet har glömt bort en vital imperialistisk nödvändighet. Som Andrew Bacevich vid Bostonuniversitetet uttrycker det: ”att styra ett imperium är ett politiskt, ekonomiskt och militärt arbete; men det är ett moraliskt likaså”.
Kan en mer sofistikerad administration göra denna skada ogjord genom att återgå till multilateralismen och en ”moralisk” dimension av imperiet?
Att gå tillbaka till kalla krigs-epokens löften om att utsträcka demokratin är osannolikt att det skulle fungera med folk som sett USA-stödda elitkontrollerade demokratier i länder som Pakistan och Filippinerna bli hinder för ekonomisk och social jämlikhet. Att gå tillbaka till Clinton-erans löften om rikedom genom accelererad globalisering kommer inte fungera heller, eftersom det finns starka bevis för att – till och med Världsbanken erkänner det – fattigdom och klyftor har ökat globalt sett under 1990-talet – ett årtionde av accelererad globalisering.
Formationer som Mercosur i Latinamerika, ASEAN och G20 kommer i ökande grad visa vilka slutsatser som utvecklingsländer kan dra från de senaste 25 åren av destabiliserande globalisering: att handelspolitik måste underordnad utveckling, att teknologi måste befrias från stelbenta regler om intellektuell egendom, att kontroll över kapitalflöden är nödvändiga och att utveckling kräver statlig inblandning.
Och framför allt att de svaga måste hänga ihop, eller att de kommer att bli hängda en efter en.
Bland utvecklingsländerna ligger Kina, förstås, i en kategori för sig själv.
Kina är en av vinnarna i Bush-eran. Medan USA har trasslat in sig i krig utan slut, har Kina skickligt manövrerat sig ur åtaganden och lyckats föra en politik för snabb ekonomisk tillväxt, teknologisk fördjupning och politisk stabilitet. Demokratisering är förstås en nödvändighet, men att Kina skulle falla på grund av långsam utveckling – vilket många Kinaexperter gillar att förutspå – kommer inte att hända.
Den andra stora vinnaren de senaste åren är vad New York Times har kallat ”världens andra supermakt”, efter USA.
Vi talar om det globala civilsamhället, en kraft vars mest dynamiska uttryck är World Social Forum som nu skall mötas igen i Mumbai. Detta över gränserna snabbt växande nätverk som sammanlänkar Syd och Nord är den ledande kraften för fred, demokrati, rättvis handel, rättvisa, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Regeringar så olika som Pekings och Washingtons skrattar åt dess krav.
Storföretagen hatar det. Och multilaterala kommissioner ser sig tvingade att använda dess rättighetsbegepp. Men dess växande förmåga att avlegitimera makt och ifrågasätta storföretagens påbud är ett faktum som de måste räkna med när de gör sina internationella analyser.
Massorna i Mumbai kommer utan tvekan att fortsätta se USA som ett dödligt hot mot global fred och rättvisa, men de kommer också att uppmuntras av de ökande svårigheterna från ett arrogant imperium som inte klarar av att se att dess nedgång är ofrånkomlig och att utmaningen består i att inte motstå denna process, men att skickligt klara av den.
