Maquilas i Centralamerika, del 2 MANAGUA De värsta anklagelserna bekräftas av arbetarna som går av skiftet på den heta eftermiddagen. Brott mot alla de existerande ILO-normer.
– Vi utsätts till och med för fysiska övergrepp, säger Javier Lopez Cuello, som stannar upp för en intervju.
I tusentals strömmar de ut mellan klockan 17.00 och 18.00. De flesta är unga kvinnor mellan 16-25 år och ler och skrattar mot kameran. Javier har arbetat i ett år vid ”Yu Jin Nicaragua”, som i huvudsak tillverkar märkesjeans för USA-företag.
– Jag tjänar 533 cordobas (ca 255 SKr) var 15:e dag som grundlön. Arbetstiden är 07.00–17.15, sju dagar i veckan. De blir griniga när vi hävdar att vi behöver vara med familjen åtminstone en dag i veckan.
Arbetsmarknadsministeriets inspektör, Maria del Carmen Peña anmälde företaget när detta avskedade styrelsen för den fackklubb som arbetarna hade valt. Hon krävde att företaget skulle återanställda fackstyrelsen och de arbetare som hade skrivit på intresseanmälan om att ansluta sig till facket. Företaget vägrade en andra gång och bötfälldes för den löjliga summan av 10 000 cordobas, eller 4 800 svenska kronor. Ministeriets inspektörer betraktas som företagsägarnas handgångna män som låter sig mutas med pengar under bordet.
– Vi har inte sett till några inspektörer från ministeriet och även om de skulle komma in så har vi inget som helst förtroende för dem, säger en av de få äldre kvinnorna på fabriken. Hon menar att mellan den korrumperade politiska eliten i landet och maquilasbolagen passerar åtskilliga miljoner dollar under borden. Därför är böterna bara en dekorativ inrättning menar kvinnan.

Bredvid kvinnan står hennes 20-åriga dotter, blek och sjuk. Hon har arbetat sedan i måndags och först i dag torsdag har arbetsledaren dykt upp och motvilligt gett henne permission för att uppsöka sjukhuset för att behandla den fyra dagar gamla febern.
– Arbetsmiljön är fruktansvärd. Som du känner så är det hett trots att klockan har blivit halv sex på eftermiddagen. Under dagen är det 40 grader inne i fabriken. Men där finns ingen ventilation eller utsug för att dra ut allt dammet som alla tyger rör upp. Det enda vi har är en takfläkt som bara virvlar omkring dammet. Jag har fått tendenser till astma och många av mina arbetskamrater befinner sig i samma situation, säger kvinnan som inte vågar säga sitt namn för risken att avskedas.
Hon har tidigare arbetat många år som undersköterska tills staten ”reorganiserades” och tusentals offentlighets- och sjukvårdsanställda fick gå trots enorma behov i landet. Men lönen var också liten och de extra timmarna på Yu Jun fabriken gör att hon får lite ekonomisk respit för att familjen överklever i det land som bara ligger ett snäpp efter Haiti på fattigdomslistan i Latinamerika.
– När arbetsmarknadsministeriets inspektör har dykt upp en lördag utgår orden: ”stämpla inte kortet” för att, i händelse av hon släpps in, ska upptäcka att här arbetar vi sju dagar i veckan, ett brott mot arbetstidslagen, säger Javier Cuello.
Men brottet mot den fackliga organisationen, vad består då det i?
– Det sägs att det finns en fackklubb här inne men vi har inte märkt av den. Vi vet inte ens vilka som ingår i facket eller dess styrelse. När vi framför klagomål till personalchefen finns det aldrig något fack som backar upp oss.

De fyra tusen arbetarna har en socialförsäkring som också omfattar de övriga familjemedlemmarna. Men Javier säger att det är inte populärt att begära ledigt för den anställde eller hans familj för att gå till läkaren.
– Koreanerna säger att ”ta hit din dotter till fabriken så får vi titta på henne och då kan vi kanske ge dig ledigt”. Men det är ren lögn, de ger oss nästan aldrig tillstånd för att familjemedlemmarna kan gå till läkaren.
Semestern, hur många dagar och hur stor är semesterersättningen?
– Nej, semester har vi inte, de betalar för den, visst, men vi tvingas arbeta på vår semester. Ägarna håller den här fabriken i gång 24 timmar per dygn, sju dagar per veckan, tolv månader per år utan att maskinerna stannar. Det är vårt liv, señor.
Säger Javier med ironi i rösten och ett sarkastiskt leende.
Bakom honom dyker det upp en grupp kvinnor som slänger till honom några ord följt av ett gapskratt.
– De är ”sapos”, företagets angivare och tjallare. I morgon kommer jag säkert att ställas inför ett korsförhör av koreanerna, säger han utan oro i rösten. För det här är en terroristisk företagsregim som bara vill veta av att du jobbar och håller käften. De till och med ger oss slag när problem och produktionsstopp uppstår trots att det inte är vårt fel.
Mer än en gång har det kliat i nävarna på Javier och hans arbetskamrater att ge tillbaka och en gång för alla spöa upp sina plågoandar. Men det går inte, menar Javier, ”vi har händerna bakbundna för alternativet är att gå ut i massarbetslöshetens Nicaragua”.

* * *
I två dagar jagade jag henne för att få en kommentar om det koreanska företaget Yu Jin och USA-företaget John Garment som arbetsmarknadsministeriets inspektör Maria del Carmen Peña bötfällde. Varje gång jag ringde hennes sekreterare sa denna att “La Doctora kommer om en timme. Men jag ringer upp Er”.
Och så höll det på i två dagar tills jag ledsnade för jag insåg att landets arbetsmarknadsministerium helt enkelt är livrädda för att stöta sig med företagsledarna på de två maquilasföretagen. Jag lurade mig helt enkelt in på ministeriet och fann arbetsinspektör Maria del Carmen Peñas kontor.

Så där stod jag framför en snygg 35-årig advokat som indignerat undrade varifrån jag kom. Jag framförde mitt ärende och lämnade mitt kort. Under tiden hon talade i telefon “tjyvtog” jag tre bilder, i fall hon skulle kasta ut mig. Då hade jag i alla fall en bild av henne som jag skulle kunna illustrera reportaget.
– Jag har väl inte gett Er rätt att fotografera mig! sa hon lite surt i en paus i telefonen.
Jag kastade upp min lilla handdator och visade henne artikeln från den 24 februari där böterna mot de bägge företagen är beskrivna med brottsmål. Det gjorde verkan.
Hennes beslut om att bötfälla det koreanska företaget för den symboliska summan av 10 000 cordobas, lika med drygt 4 000 kronor är mer av ”dekorativ” karaktär, hade de anställda sagt.
Inte bara klubbstyrelsen hade sparkats utan också ett stort antal arbetare som hade anmält sitt intresse att ansluta sig till den nybildade fackföreningen. Men för dessa tog ministeriet ingen notis.
– Företaget köpte personer som rapporterade från det möte där beslutet togs att bilda fackklubben. Därefter fick de intresserade arbetarna avsked.

Maria del Carmen släpps in på Yu Jin, säger hon. Under sina inspektionsrundor i fabriken med 4 000 arbetare går hon själv tillsammans med ett par “hälsovårdstekniker”, som hon kallar dem, liknande skyddsinspektörer.
– De främsta klagomålen handlar om att de inte får ledigt för att gå till läkaren samt att de tvingas arbeta extra. Arbetsveckan är 48 timmar och lagen säger också att du bara kan arbeta nio timmar extra per vecka. Men verkligheten är tvärtom, de flesta arbetar mycket mer.
Arbetarna säger att de arbetar både lördag och söndag.
– Jo, inte på alla företag men på en del. Arbetsgivaren hävdar att arbetaren vill arbeta extra och att han då får tillåtelse till det via en skriftlig överenskommelse.
Men arbetarna säger att de tvingas till att INTE stämpla kortet när arbetsgivaren vet att inspektören kommer…
– Visst kan det vara så, och därför kräver vi att stämpelkortet ska vara undertecknat av den anställde när han går in och ut.
Jag frågar den kvinnlige och välbetalde advokaten vad hon anser om lönen, 68 dollar per månad men hon svarar kallt att det är minimilönen i ”La Zona Franca”, den skattefria arbetszonen.
Men hon ser resignerad ut när jag vill att hon ska dementera eller kommentera mitt påstående att på Yu Jin har de 4.000 arbetarna ingen reell rätt att organisera sig fackligt.
– Nej, det har de inte. Det visar ju avskedandena, inte bara för klubbstyrelsen utan även de som hade skrivit under sitt namn för att ansluta sig till fackklubben.

De 60 000 arbetarna och de få existerande facken på de 67 maquilasföretagen i Nicaragua har en formell laglig rätt att gå ut i strejk. Men bara när arbetsmarknadsministeriet gett dem tillåtelse efter att studerat krav och andra faktorer.
När genomförde arbetarna en strejk senast?
– Det var i september förra året, men det var en olaglig strejk där arbetarna ockuperade fabriken. I sådana situationer rycker vi ut och förklarar för arbetarna vad lagen innebär.
OK, och när ägde det senast rum en laglig, av arbetsmarknadsministeriet godkänd, strejk rum?
– Den har aldrig ägt rum, säger hon och kan inte kontrollera skrattet som bryter fram. Arbetarna har inte uppfyllt kraven för att strejken ska vara laglig.
Arbetarna säger att de arbetar under omänskliga förhållanden där även arbetsgivaren och förmännen tar sig rätten att slå de anställda.
– Det ägde rum i början, men med tiden har det upphört. Det hände också att arbetarna förvägrades att gå till toaletten. Dessa brott har också upphört.
Senast igår bekräftade tre arbetare jag talade med att de utsätts för slag av arbetsledningen, och kvinnorna är de som är värst drabbade.
– Företagen argumenterar att de är vana vid ett annat arbetsklimat och kultur där detta var vanligt.
Men här finns också USA-företag.
– Koreanerna och kineserna kastade paket i ansiktet på arbetarna eller slog dem när något i produktionen gick snett.
Om en nicaraguansk arbetsgivare gör samma sak, hamnar han då inte bakom galler?
– Naturligtvis, så är lagen.
Men om arbetaren anmäler Maquilasföretaget?
– Visst, det är samma sak, men för att inte förlora sitt arbete gör han det inte.
Vad tänker ministeriet göra inför denna häpnadsväckande situation, arbetsförhållandena på dessa företag är ju kända världen över?
– Vi gör ansträngningar för att få bort dessa dåliga vanor och hänvisar till lagen.
Vilka kriterier behövs för att bli arbetsrättsinspektör.
– Jag är advokat och kan lagen och vet hur företagen måste uppföra sig.
650 dollar är maxistraffet för företagare som John Garment eller Yu Jin som bryter mot ILO:s normer å det värsta. Skulle högre böter som svider hjälpa?
– Jovisst, men det är parlamentets uppgift.

* * *
Kvinnor misshandlas, vägras permission att gå till läkaren vid graviditet och kvinnliga anställningssökande måste uppvisa graviditetstest. Det är några av de frågor som advokaten Florencia Quesada arbetar med i Honduras.
Hon tillhör kvinnoorganisationen CDM i Honduras som arbetar nära både landets fackföreningar som kvinnorna på maquilasföretagen. De ser sitt arbete som ett komplement, inte konkurrens, med fackföreningarna. Men CDM publicerar ingen ”svart” lista över de företag som bryter grovt mot både ILO:s som landets arbetslagstiftning.
– Det finns kanske 10-12 fackklubbar på de 200 maquilasföretagen i landet och det är svårt att komma in på fabrikerna. Skulle vi offentliggöra vilka företag och vilka brott dessa begår skulle det vara ännu svårare att komma in för att ”övervaka” situationen, säger hon och erkänner att det är ett dilemma.

Det handlar inte enbart om att försvara arbetarna, och då främst arbetarkvinnorna som utgör 75 procent av de 350 000 anställda på maquilasföretagen i de fem centralamerikanska länderna, utan även skapa avtal som garanterar en arbetare en ekonomisk ersättning när ett företag från en dag till en annan lämnar landet och alla sina ekonomiska åtaganden mot tusentals arbetare. ”Det måste svida ekonomiskt för ett företag att lämna landet”, understryker hon.
CDM:s principiella inställning till verksamheten på maquilasföretagen är att bara fackföreningarna är den verkliga representanten för arbetarklassen, såväl män som kvinnor. Hon säger också att det väckta internationella intresset för den exploatering av arbetskraften som pågår i Centralamerika är viktig att utnyttja men avvisar den bokstavliga industri som dykt upp i kölvattnet av debatten. I den florerar skrupelfria, framför allt nordamerikanska, advokatbyråer som ofta är anställda av de transnationella bolagen för att utfärda ”certifikat över gott uppförande”.

Landsorganisationen varnade för konsekvenserna

MANAGUA Var finns rättigheterna för arbetarna på maquilasföretagen och vad gör facket?
– Arbetsgivarföreningen och högerpartierna anklagade Sandinistpartiet för att vara motståndare till utländska investeringar. Men det var och är lögn. Däremot var vi motståndare till det ”kolondrinska” kapitalet, det som kommer och sedan lämnar landet och de anställda vind för våg. Vi kan aldrig acceptera att dessa företag inte respekterar arbetsrätt, lagar och mänskliga rättigheter, säger Sandinistiska landsorganisationen CTS organisationssekreterare, Roberto Gutierrez.

CST:s generalsekreterare Roberto Gonzalez, som också är parlamentsledamot för Sandinistpartiet, arbetar på ett lagförslag som ska förbättra arbetsvillkoren för arbetarna. Men motståndet mot lagförslagen är stenhårt, menar Gutierrez som säger att motståndet finns i hela Centralamerika.
– Arbetsmarknadsministeriets inspektörer blundar för brotten på maquilasföretagen, det är den verkliga sanningen. Men det är ingen överraskning, för den regering vi har är arbetsgivarföreningens regering. Enrique Bolaños var ordförande för Nicaraguas arbetsgivarförening COSEP (Nicaraguas motsvarighet till SAF) innan han tillträdde som President i Nicaragua. Därför ser vi ingen som helst politisk vilja att ta itu med alla de rekommendationer och krav från ILO:s inspektörer som besökt och tagit del av alla de krav och kritik som arbetarna och fackföreningarna har mot hur maquilasföretagen behandlar sina anställda.