Nyheter/Utrikes 17 juli, 2020

”Det här är inte eurokrisen”

EU-kommissionens förslag på en gemensam återhämtningsfond har välkomnats över hela det politiska spektrat. Men Vänsterpartiet ger det i likhet med resten av de svenska partierna kalla handen. På kontinenten har man svårt att förstå de svenska resonemangen.

När EU-kommissionen förra veckan lade fram ett förslag på en ”återhämtningsfond” för de medlemsländer som drabbats värst av coronakrisen dröjde det inte länge innan superlativen stod som spön i backen. Det är också på flera sätt en förvånansvärt ambitiös plan för att komma från en konservativ kommission. Ursula von der Leyens förslag är en bearbetad version av det som lades fram av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron veckan innan. Totalt ska 750 miljarder euro delas ut, varav 500 i bidrag och resten i form av lån. Kommissionen föreslår en höjning av taket på EU:s budget med 0,6 procent för att med budgeten som säkerhet kunna belåna sig på finansmarknaderna. I praktiken innebär detta att finansieringen sker i form av höjda medlemsavgifter. De uppbådade summorna ska sedan spenderas under perioden 2021-2024. Eftersom pengarna är tänkta att gå till de som drabbats värst av pandemin ser de föreslagna summorna för medlemsländerna olika ut. Italien får till exempel 82 miljarder i bidrag, Spanien 77, Frankrike 39, Polen 37 och Tyskland 29 miljarder euro.
I praktiken handlar det om en tillfällig skuldsammanslagning, något som ansågs otänkbart fram till för bara ett par veckor sedan. Dittills hade alla diskussioner om så kallade euroobligationer, eller coronaobligationer som de nu kallas, kört in i väggen då de nordeuropeiska länderna med Tyskland i spetsen avvisat varje sådant förslag. Vad hade hänt som plötsligt fick Merkel att vända på klacken? Svaret finns i den tyska staden Karlsruhe, där den tyska konstitutionsdomstolen sitter. I början av maj beslutade domstolen att olagligförklara den tyska centralbankens deltagande i den Europeiska Centralbankens stödköp av europeiska statsobligationer, som hade inletts 2015 för skydda euron från kollaps. Detta om inte ECB lyckades presentera övertygande bevis för att den inte frångått sitt eget regelverk. Det var inte så mycket hotet om ett tyskt tillbakadragande från euron som signalen som domen skickade till finansmarknaderna och de sydeuropeiska länderna som fick Merkel att byta fot. Domstolens kritik hade kastat obekvämt starkt ljus på den uppenbara svagheten i eurosystemet, nämligen avsaknaden av en gemensam säkerhetsventil i händelse av en kris. I stället för att i tysthet fortsätta låta ECB täppa till läckorna *ad hoc* genom sitt stödköpsprogram gick Merkel plötsligt på offensiven och accepterade Macrons förslag på en gemensamt upplånad stödfond.
Huruvida detta verkligen är det ”Hamiltonska ögonblick” som många kommentatorer talat om (en referens till den tidige amerikanske federalisten Alexander Hamilton och det tillfälle då USA gick från att vara en konfederation till att bli en federal stat genom att utfärda gemensamma skulder) kan diskuteras. Klart står i alla fall att det är väldigt annorlunda tongångar som hörs nu från den tyska regeringen.

Kommissionens vidareutveckling av det fransk-tyska förslaget har hittills välkomnats av de flesta partier och partigrupper i unionen, från den EU-positiva högern till vänsterns partigrupp GUE-NGL. De senare var dock tydliga med att peka på förslagets negativas aspekter, nämligen de nyliberala villkor som föga förvånande vidlåder det. Förutom att delar av summorna kommer att öronmärkas för gröna investeringsprojekt kommer fonden inte att betalas ut direkt till staterna utan indirekt via instrumentet för EU:s långtidsbudget MFF (Multi-annual Financial Framework) och bäddas in i det som kallas European Semester, ett ramverk för övervakning av medlemsstaternas budgetar. Bland de reformer som ingår i detta program kan höjning av pensionsåldern, nedskärningar i vården, lönesänkningar, underminerad arbetsrätt och bidragssänkningar nämnas.
Men med tanke på vad alternativet är, nämligen eurozonens sammanbrott och ekonomisk kollaps i sydländerna, ses förslaget generellt som ett litet steg på rätt väg inom den europeiska vänstern. GUE-NGL:s språkrör Manon Aubry och Martin Schirdewan välkomnade förslaget samtidigt som de påpekade att summorna är betydligt mindre än de två biljoner euro som Europaparlamentet har krävt. Denna syn delas av majoriteten av gruppens partier.
Till den minoritet som dock inte stödjer förslaget hör det svenska Vänsterpartiet.
– Vi ska inte nöja oss med att låsa fast oss i frågan om lån eller bidrag. Vi har en skyldighet att lyfta blicken och tänka på EU:s makt, säger Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk till Flamman.
Sverige tillhör den så kallade ”sparsamma fyran”, en grupp länder som också inkluderar Nederländerna, Österrike och Danmark, och som traditionellt går med överskott och är negativt inställda till fördelningspolitik mellan länder. Detta har gjort att dessa länder har fått rykte om sig att vara snåla. Om man lyssnar till Sveriges finansminister Magdalena Andersson, som hellre vill se lån än bidrag till de redan ekonomiskt tyngda sydländerna, är det också svårt att hävda något annat. Vänsterpartiet avvisar i likhet med de andra svenska partierna det lagda förslaget, men Malin Björk inskärper att det är av andra orsaker än de övriga.
– Kommissionen får väldigt mycket mer makt med den här nya budgeten. Det är en ökning med 150 procent. Det är tveksamt om EU ska hålla på med arbetsmarknadsåtgärder och låna pengar. Folk säger att det är någon form av fördelningspolitik, men Vänsterpartiet tycker inte att EU ska vara ett instrument för fördelningspolitik. Det är positivt att de tänker mer på klimatet men man ska komma ihåg att pengarna också kommer att gå till cyber-säkerhet och gränsmyndigheten Frontex och annat. Jag ifrågasätter att man ska slussa så här mycket pengar till byråkrater i Bryssel. EU är en odemokratisk och intransparent organisation som ger med ena handen och tar med den andra i form av privatiseringar och strukturreformer, säger Malin Björk.
I stället föreslår hon och Vänsterpartiet att de värst drabbade länderna får sina skulder avskrivna och att eurozonen inför egna euroobligationer.
– Vi måste så klart tala om solidaritet. Det här är samma länder som fortfarande blöder av eurokrisen. Därför tycker vi att det första som måste ske är att deras skulder skrivs av.
Problemet med det förslaget är bara att länder som Italiens statsskuld uppgår till nästan 2,5 biljoner euro. Och den växer snabbt. En skuldavskrivning för Italien är med andra ord inte en lika lätt ordnad sak som för Zimbabwe.

I Vänsterpartiets kontinentala systerpartier har man svårt att förstå den svenska och nordeuropeiska linjen, vare sig det är Anderssons ”snålhetslinje” eller Vänsterpartiets kritik. Sira Rego som är EU-parlamentariker för det spanska vänsterpartiet Izquierda Unida, som i sin tur ingår i regeringspartiet Unidas Podemos, är mycket kritisk till de nordeuropeiska länderna.
– Den ”sparsamma fyrans” beteende har varit helt oacceptabelt. Förutom att de vill pådyvla oss lån med samma villkor som redan har försatt våra ekonomier under enormt tryck sedan krisen 2008 har de använt en stigmatiserande och oacceptabel retorik. De talar som om de värst drabbade länderna befinner sig i denna situation för att de har spenderat för mycket eller för att medborgarna är för lata, när vi i själva verket lider av konsekvenserna av årtionden av påtvingad åtstramning och avindustrialisering, säger hon till Flamman.
I likhet med Vänsterpartiet är Siro Rego orolig över kraven på strukturreformer men hon välkomnar ändå förslaget som hon menar är ett steg i rätt riktning.
– Vi är övertygade om att hanteringen av denna pandemi överstiger varje enskilt lands kapacitet. Vår ekonomi befinner sig i det tillstånd den gör på grund av att beslut har fattats i Bryssel om att förstöra våra produktiva sektorer och förvandla oss till tjänsteekonomier baserade på turism. Det är därför vi nu kräver en gemensam lösning för att rätta till detta, säger Sira Rego.
Även José Gusmão, EU-parlamentariker för det portugisiska vänsterpartiet Bloco de Esquerda, har svårt att förstå den svenska och nordeuropeiska synen.
– Jag tycker att argumenten är svåra att förstå. Jag hörde den österrikiske kanslern säga att detta kommer att öka skattebördan för österrikiska skattebetalare. Men fonden ska gälla alla unionens länder. Det är ett så kallat cohesion-instrument så de nordeuropeiska länderna kommer visserligen att få mindre hjälp eftersom de behöver det mindre. Men deras ekonomier är beroende av att övriga Europa kan importera deras produkter, säger han.
För honom och hans parti är det uppenbart att eurozonen är dysfunktionell och att något måste göras för att komma till rätta med problemen.
– Det är helt ologiskt att ha en gemensam valuta utan ett gemensamt skuldinstrument. Det finns ingen annan monetär union i världen som inte har den möjligheten. Vi har länge hävdat att eurozonen inte kan fortsätta existera utan en permanent fördelningsmekanism, säger José Gusmão.

Kulturalistisk kritik. Ett nederländskt magasin porträtterar flitiga holländare och lata sydeuropéer med rubriken "Inte en styver mer till Sydeuropa!" Det dröjde inte länge förrän en portugisisk satir gjordes som vände på förhållandet och kritiserade Nederländerna för att vara ett skatteparadis.

Kulturalistisk kritik. Ett nederländskt magasin porträtterar flitiga holländare och lata sydeuropéer med rubriken ”Inte en styver mer till Sydeuropa!” Det dröjde inte länge förrän en portugisisk satir gjordes som vände på förhållandet och kritiserade Nederländerna för att vara ett skatteparadis.

Vänsterpartiets kritik baserar sig också på det faktum att Sverige inte är en del av eurozonen, något som man menar borde innebära att Sverige inte behöver ta ansvar för en valuta som man har sagt nej till.
– De länder som ingår i eurozonen måste rätta till euron. Annars måste man diskutera hur man kan hjälpa länder att lämna valutan under ordnade former. Det är dock väldigt svårt att diskutera det alternativet. Men vår uppgift måste vara att peka på att solidaritet kan ta sig andra uttryck än det här, säger Malin Björk.
Hon pekar också på det faktum att Sveriges EU-avgift skulle höjas drastiskt med det lagda förslaget.
– Man måste diskutera varifrån de pengarna ska komma. Om vi inte hade haft en höger som styrde hade det kanske varit acceptabelt. Vi måste ha skatter på kapital och andra saker för att finansiera avgiftshöjningen. Annars kommer ju pengarna att tas från den svenska välfärden, säger Malin Björk.
José Gusmão har viss förståelse för den synen men menar att det inte går att särskilja EMU från resten av EU så lätt.
– Jag kan förstå att länder som var intelligenta nog att inte gå med i euron kan hävda att dessa problem inte är deras egna. Men det är inte fallet. Den gemensamma marknadens natur gör dessa problem till allas problem. Det är sant att eurozonen har förvärrat marknadens problem. Portugal hade till exempel en jämn handelsbalans när vi anslöt oss till euron och nu har vi ett stort underskott. Men det är sådana problem som ett sådant här förslag kan rätta till, säger José Gusmão.
Han får delvis medhåll av Kostas Lapavitsas som är professor i politisk ekonomi vid universitet SOAS i London och en tidigare medlem av det grekiska vänsterpartiet Syriza. Trots att han är en av eurons mer namnkunniga kritiker menar han att frågan om utträde inte är aktuell just nu.
– De senaste tre månadernas kris visar att euron är ett skämt, den hindrade flera länder från att hantera krisen i stället för att underlätta det. Det råder inga tvivel om att euron är ett historiskt misslyckande. Det är till exempel tydligt att Italien inte borde ha euron. Men är detta rätt tillfälle att lämna euron? Nej, det är det inte. Det är nödvändigt att stödja de länder som har drabbats väldigt hårt för tillfället. Det krävs ingripanden i produktionen och på efterfrågesidan. Det är prioriteten, inte ett utträde. Det borde också ske, men inte nu. Det här är inte eurokrisen.

För Lapavitsas som har analyserat kommissionens förslag i detalj är det svenska motståndet desto svårare att förstå då förslaget i själva verket inte är så generöst som det framställs som.
– Om man studerar dokumenten noga ser man att det årliga beloppet inte är mer än 0,6 procent av den totala årsinkomsten. Det är väldigt lite. De kommer inte att allokera så mycket resurser som de säger. Totalt rör det sig om 300 miljarder euro i bidrag och 250 miljarder i lån, samt ytterligare några miljarder i fonder. För ett land som Grekland kommer detta innebära att de får motsvarande 1,5 procent av BNP i fyra år. Det är inte något som Grekland borde säga nej till men det är inte mycket, säger han.
Politiskt har utvecklingen viktiga implikationer, men att det skulle vara ett steg mot Hamiltonsk federalism à la 1780-talets USA tycker Lapavitsas är överdrivet.
– Det här är ett anmärkningsvärt steg. Men inte för att det rör sig om mycket pengar eller för att vi rör oss mot federalism. Inget av det håller på att hända. Om man tittar på de förändringar som har ägt rum sedan krisens början ser man i stället att eurozonens viktigaste regler har upphävts. Stabilitets- och tillväxtpakten som reglerar ländernas budgetdisciplin har suspenderats, så vi har ingen mer åtstramning för tillfället. Förbuden mot statsstöd har upphävts, vilket starka länder som Tyskland har dragit nytta av genom att utfärda statliga stöd på en biljon euro. Och ECB:s regelverk har satts ur spel. De kan nu pumpa in hur mycket likviditet de vill i systemet.
Lapavitsas slutsats är att ”ordoliberalismen”, den specifikt tyska varianten av nyliberalism som genomsyrar stora delar av EU:s struktur och som lägger tonvikten på ekonomiska och politiska regelverk, håller på att fasas ut som ideologiskt ramverk. I stället agerar nu Tyskland och andra länder kortsiktigt i sitt nationella intresse i öppen konkurrens med varandra. Allt detta gör att motståndet till det lagda förslaget på återhämtningsfond framstår som opåkallat för honom.
– Jag förstår inte varför ett vänsterparti skulle avvisa det här förslaget. Det här handlar inte om Sverige, som turligt nog står utanför euron. Vänsterpartier borde förklara för andra i vilken riktning EU håller på att röra sig. Sverige gör vanligtvis det på ett bra sätt. I sydeuropeiska länder prisar nu högern så klart återigen EU. Sveriges vänster skulle i stället för att blockera detta kunna lugnt och sansat förklara vad som håller på att hända de andra länderna, säger Lapavitsas.

José Gusmão har dock viss förståelse för Vänsterpartiets position.
– Jag kan förstå den svenska vänsterns misstankar mot EU, jag förstår att de vill bestämma sin egen återhämtningspolitik. Och jag kan ursäkta svenskarna eftersom det finns fog för känslan att EU inte tjänar vanliga människor. Men vänsterns svar på det här förslaget borde vara att fokusera på villkoren. Det här handlar inte om solidaritet utan om att rätta till obalanser i en gemensam marknad. Nordeuropéer kanske tycker att de slösar bort pengar på lata sydeuropéer. Men de kommer att inse att de tjänade på eurons existens den dagen den kollapsar.
Om Sverige ensamt eller tillsammans med de övriga ”snåla” länderna skulle blockera förslaget och se till att det urvattnas tror José Gusmão att det kommer att falla helt.
– Skuldmutualisering är bättre än ingenting. Vi anser att det bör göras permanent. Men kommissionen insisterar på att det ska vara en engångslösning. Jag har sett beräkningar som visar att dessa summor ändå inte kommer att räcka. Så jag tror inte att länder som Spanien och Italien kommer att acceptera det om det urvattnas ytterligare. Det skulle vara tragiskt om det sker.
Malin Björk tror dock att om det i slutändan bara är Sverige som utgör ett ensamt hinder kan ett undantag göras så att Sverige marginaliseras och slipper vara med och betala.
– De kan ju runda Sverige också och gå vidare utan oss. Det vore inte omöjligt. Vi har bedrivit EU-kritik länge, det vore märkligt att helt plötsligt gå med på sådana här förslag

Artikeln publicerades i Flamman nr. 23/2020

Inrikes 01 maj, 2025

Röda biffar

Konstnären Maja Fredin började styrke träna som en del i ett konstprojekt. Foto: Pär Fredin. Maja Fredin ”Broiler, We Achieved failure” (ett lyckat misslyckande), 2024.

Gymmen har tagits över av högern – men vissa jobbar för att stoppa det. I Malmö har de startat en egen idrottsförening. Flamman möter den vältränade vänstern – som med hjälp av proteinpulver, gemenskap och tunga lyft växer sig större varje dag.

– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

Kollektion. I samband med att Flamman besökte gymmet lanserade de en ny tröja, här matchad med benskydd från thaiboxningspasset. Foto: Jacob Lundberg.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

Stark. Kalle Söderberg är en av det hundratal medlemmar som tränar på Collective Efforts gym i Rosengård i Malmö. Foto: Jacob Lundberg.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

Kritiker. Sociologen Roland Paulsen tränar sex gånger i veckan – men tror inte att gym skulle existera utanför kapitalismen. Foto: Jacob Lundberg.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Hopp. Tony, 30, och Notto, 23, tränar hoppsparkar under thaiboxningspasset på Collective Effort. Foto: Jacob Lundberg.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Läs mer

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Kritik när sexualundervisning minskas: ”Trumpfasoner”

I Sverige har sexualundervisningen varit obligatorisk sedan mitten av 1950-talet. Foto: Viktoria Bank/TT.

Undervisning om samtycke och relationer ska i högre grad vila på enskilda lärare, föreslår en ny utredning. Första tecknet på en nedmontering av svensk sexualundervisning, menar Lina Fridén, ordförande för RFSU.

– Vi har haft obligatorisk sexualundervisning sedan 1955 i Sverige, och varje årtionde sedan dess har den stärkts och förbättrats. Det här är första gången vi ser att man börjar ta ett steg tillbaka, säger Lina Fridén, ordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Den drygt 900 sidor långa läroplansutredningen vid namn ”Kunskap för alla” kom tidigare i månaden, och pryds av ett gyllene äpple. Ett av utredningens många förslag är ”att vissa områden utgår eller tonas ned” i den övergripande läroplanen för hela skolan, däribland sexualitet, samtycke och relationer, som man anser lika gärna ”kan framgå i kursplanerna i bland annat biologi, samhällskunskap samt hem- och konsumentkunskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 30 april, 2025

Influerare kan få böta efter smygreklam: ”Konsekvent nonchalanta”

Bianca Ingrosso är en av ett 50-tal influerare som granskas av Konsumentverket. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Konsumentverket sätter ned foten mot dolda och otydliga reklamsamarbeten i sociala medier, och slår till mot ett 50-tal influerares bolag. Jämfört med traditionell marknadsföring är dagens nätreklam ofta ”en viskning snarare än en megafon”, enligt forskaren David Cardell.

”Update på veckans kyl”, skriver Bianca Ingrosso på Snapchat, och lägger upp en bild på sitt kylskåp. Där syns energidrycker, ägg, enorma jordgubbar på en tallrik, och ostar från kändissyskonens matföretag Mino Market – ”av och för personer som kanske tar italienska råvaror på lite för stort allvar”.

Hon är ett av de 50 fall som nu granskas av Konsumentverket och rör kändisar med egna företag, som sömlöst visar upp produkter från dem på sina personliga konton.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 30 april, 2025

Grillen #4: Vem är Sveriges Elon Musk?

I veckans Grillen: Vem vill ta rollen som Sveriges svar på Elon Musk, finns ungdomens källa i Venedig och vilka svenskar hejar på Turkiet nu när Joakim Medin riskerar 27 år i turkiskt fängelse.

Grillen gästas av Roland Paulsen, sociolog och hängiven träningsfantast, för att prata om gym är höger och hur vi skulle kunna träna under socialismen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Roland Paulsen

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den ena kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.

Krönika 26 april, 2025

Tiktok är en av de främsta nyhetskällorna för unga. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För två veckor sedan skaffade jag Tiktok. I början hatade jag varje sekund av det. Min relation till selfiekameran har annars varit att rygga tillbaka i förskräckelse efter att ha råkat slå på den av misstag. Men jag vill inte vara aktiv på X längre och Bluesky är sin egen lilla filterbubbla – så nu är det selfievideo som gäller.

När högern vann det svenska valet 2022 pratade många efteråt om deras framgångar bland unga väljare. I skolvalet fick Sverigedemokraterna 20,8 procent, medan Moderaterna lockade mer än var fjärde ungdom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr