Det har skett en vindkantring i svensk utrikespolitisk debatt. Den inföll redan under den föregående regimen. Statsminister Göran Persson var mycket nära att godkänna det amerikanska angreppskriget på Irak 2003; han accepterade dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powells lögner i FN:s säkerhetsråd den 5 februari det året – lögner som Powell själv var pinsamt medveten om – för att legitimera en fientlig attack, med eller utan stöd i folkrätten. Det var endast de folkliga protesterna som fick regeringen Persson-Lindh att falla tillbaka och uttrycka lama protester.
Sverige hade annars varit ett pålitligt stöd för FN-stadgan under hela efterkrigstiden. Förbudet mot oprovocerat anfall är absolut, oavsett vad man har för synpunkter på styret i det land som någon har för avsikt att anfalla. Fredsbrottet tar över alla andra brott som kan begås i staters namn, eftersom det sätter all laglighet och all återhållsamhet ur spel. Därför kunde inte förre statsministern Ingvar Carlsson godta Natos urskillningslösa bombningar av Jugoslavien våren 1999. I själva verket förvärrade dessa flyktingsituationen; de skärpte de etniska motsättningarna i konfliktområdet; de gav mod åt albanska terrorgrupper i Kosovo att verka för sin illegala utbrytarstat.
Också Carl Bildt i sin egenskap av hög representant på Balkan strävade efter att skapa balans mellan stridande snarare än att isolera vissa skurkar och premiera andra. Han stötte sig med Vita huset. Expressens ledarsida har aldrig förlåtit honom för detta. Den har heller inte accepterat att Bildt godkände de palestinska valen där Hamas segrade som rättvisa och demokratiska. Hans hållning till det postkommunistiska Ryssland präglas av realism och långsiktighet och en vilja att inte isolera denna europeiska makt från det övriga Europa; inte heller var regeringen Reinfeldt-Bildt lycklig över de statligt organiserade provokationerna i Tallinn mot Estlands rysktalande befolkning under den gångna våren.
Vindkantringen är medial närmast, men den har utvecklat en febrilitet som saknar motstycke sedan Herbert Tingstens stora kampanjer på femtitalet. Dagens Nyheters kalla krigshets fick då rätt många att bli medlöpare. Sverige deltog förvisso i västmakternas offensiver mot sovjetblocket – och därmed äventyrades naturligtvis landets militära alliansfrihet – men det fanns en officiell insikt om att landets säkerhet hängde på att systemkonflikten inte fick urarta till öppet konfrontation. Det låg också åtskilligt av hyckleri i den antikommunistiska agitationen. Många som grät när Sverige enligt internationella förpliktelser utlämnade balter som kämpat i tysk uniform till Sovjetunionen, hade bara några år tidigare motsatt sig att Sverige skulle ta emot judiska emigranter från Nazityskland.
Östen Undén, en av samlingsregeringens kritiker under andra världskriget, insåg att svensk utrikespolitik inte kunde ha en ideologisk mission. Det hårdaste slaget mot diktaturerna var att bygga demokrati och välstånd i det egna landet. Välfärdspolitik och väpnat försvar av svenskt territorium – också om dessa uppgifter kunde hamna på budgetmässig kollisionskurs med varandra – höll potentiella fiender borta rikets gränser, just därför att de visste att denna huvudlinje hade en så stark uppslutning inom den svenska befolkningen. Alla kände till att svensk militär under inga omständigheter skulle strida på främmande mark, underordnad någon annans kommando. Undantaget var FN:s fredstrupper; de skördade också vissa offer.
Det fanns, menar jag, ett hot mot denna huvudlinje. Den representerades av Olof Palmes utrikespolitiska aktivism. Den ville inte militära men ideologiska allianser. Sveriges militära styrka avtog ju avsevärt under Palme-åren, och denna utveckling har sedan fortsatt. Också välfärdspolitiken utsattes för stress, genom den allmänna ekonomiska tillbakagången. Den öppna kritiken mot härskare i andra länder gjorde Sveriges ställning ytterligt sårbar. Denna hållning ska skiljas från oppositionen, om också opportunistiskt betingad, mot nykolonial krigföring, som Förenta staternas vidriga övergrepp på folken i Vietnam och det övriga Indokina. Där var det just interventionismen som angreps. Men i Palmes ansträngningar att göra Sverige till en ”moralisk supermakt” – som borgerliga motståndare nu och då misstänkliggjorde – låg också en interventionism. Vi skulle sätta en standard för andra, inte endast oss själva.
Det ironiska är att Palmes hållning har övertagits av vår tids kallakrigare. De har ingenting till övers för koalitionsbildningar med regimer i tredje världen; för dem är åter distinktionen mellan demokrati och diktatur den alldeles avgörande. Ideologer och moralister nöjer sig inte med detta. De vill ha en tvärt tudelad värld. När kommunismen inte längre var ett trovärdigt hot, fick de islamiska länderna bli det. De buntar ihop dem – trots att man vet att de sinsemellan är så oenhetligt och även rivaliserande – till en ”enda reaktionär massa”.
Vänstern bör ta strid mot moralismen. Icke inblandning ligger i allas intresse, också de som kämpar mot tyrannerna. Vår tids ”befrielser” har samtliga blivit katastrofer. Utrikespolitiskt förtroende och militär kapacitet borde inte få användas för att frälsa världen från ondo. I denna anda skulle också traditionen från den proletära internationalismens dagar ryckas upp med rötterna. Den skapade ett outhärdligt förmynderskap som krympte människan. Ett liv i frihet kan aldrig vara någon annans beslut.
