Ett riktigt bra reportage kännetecknas av goda karaktärsskildringar, inlevelseförmåga, detaljrikedom och god research. Allt detta innehåller Fem över tolv i Bhopal, de två franska skribenterna Dominique Lapierres och Javier Moros skakande och (ja faktiskt!) underhållande skildring av giftkatastrofen i Bophal, orsakad av det multinationella företaget Union Carbide Productions från USA.
Den tredje december 1984 skedde det som de flesta inte trodde var möjligt. En läcka släppte lös dödliga gaser, exakt vilka är ännu inte känt, eftersom bolaget än i dag vägrar att berätta vilka gaser det var. Detta trots att det ledde till att tusentals dog i onödan, då läkarna inte visste vilka motmedel som skulle sättas in.
Värst drabbades de utfattiga medborgarna i fattigkvarteret Orya Basti som låg i närheten av fabriken och precis i vindriktningen. Det är detta kvarters invånare vi får lära känna i boken. Ockraren, kulin vid järnvägen, den unga flickan som ska gifta sig och skomakaren, alla med olika religioner och olika levnadsöden som sammanflätas denna olycksaliga dag när uppskattningsvis mellan sexton och trettio tusen människor dödades och flera hundratusen skadades.
Union Carbide Productions fabrik framställde Sevin, på den tiden ansett som ett mirakelmedel mot allsköns insekter som hotade de fattiga indiska böndernas skördar. Hanteringen av gifterna och gaserna i fabriken var livsfarlig och så länge som profiten var hög hölls också en mycket hög säkerhetsstandard, inspirerad av fabrikens nord-amerikanska motsvarighet. Problemen började när torkan kom och försäljningen sjönk. I korthet kan man säga att när kulorna inte längre ramlade in var heller inte Union Carbide intresserade av sin tidigare så stolta fabrik, ”fina fabriken” som den kallades. Från att ha varit varje fattigbondes dröm att arbeta på förföll fabriken och stod i princip stilla. Problemet var bara att alla farliga ämnen låg kvar i sina tankar, men nu hade av besparingsskäl alla säkerhetssystem och allt underhållsarbete lagts ned. Fabriken blev en tickande bomb.
Redan från början visste alla att Orya Basti låg illa till vid en eventuell olycka, något som ingen ansvarig tog någon som helst notis om. Indiska fattigbönders liv är inte mycket värda i indiska politikers och nordamerikanska storföretagares ögon.
I Wall Street Journal har man efter olyckan, tro det eller ej, faktiskt räknat ut exakt hur mycket. ”Ett amerikanskt liv är värt ungefär femhundratusen dollar”, skrev man den 16 maj 1985 och fortsatte: ”Om man tar i beaktande att Indiens bruttonationalprodukt utgör 1,7 procent av USA:s borde domstolen utdöma en ersättning för varje indiskt offer i motsvarande proportion, det vill säga åttatusenfemhundra dollar”.
Lapierre och Moro visar med all önskvärd tydlighet att Union Carbide struntade i varningar om platsen för fabrikens läglighet ur säkerhetssynpunkt, lät fabrikens säkerhetssystem totalt förfalla och underlät, till och med efter olyckan, att berätta vilket motgift som skulle vara effektivast mot gaserna fabriken spred. De visar hur den först så modige och ansvarstagande ordföranden för Union Carbide, Warren Anderson, får reda på att hans underlåtenhet kan sätta honom i indiskt fängelse för mord och har sedan dess hållit sig gömd från myndigheterna. I Bhopal har man straffet klart för sig. ”Hang Anderson!” har allt sedan katastrofen klottrats på väggar och plakat.
Boken är långt ifrån bara en berättelse om död och pina. Vi får genom en lång skildring av tiden innan olyckan lära känna ett Indien plågat av fattigdom och reli-gionsmotsättningar, men också ett samhälle, Orya Basti, som trots sin fattigdom visar exempel på den solidaritet som krävs för överlevnad. Fest och vardag för hinduer, sikher och muslimer skildras på ett mycket initierat och fint sätt. När man lägger ifrån sig boken känner man sig nästan som en vän till skomakaren Iqbal och fattigflickan Padmini. Därför blir också skildringen av katastrofen mycket plågsam och visar på en verklighet som ofta är grymmare än dikten.
Främst visar boken dock upp kapitalismen som ett omänskligt system. Den som tvivlar på att vinstlogikens män mördar, skövlar och spottar på sina offers gravar borde läsa ordförande Warren Andersons ord när katastrofen ska sammanfattas i siffror och Indiens regering gått med på en mycket låg ersättning till de drabbade. Enligt Anderson orsakade olyckan företaget bara ”en förlust på mindre än 43 cents per aktie”.
