”Feminismen har inte gått för långt, den har bara gått dig fullständigt förbi”.
Citatet ovan är från mitt twitterflöde den senaste veckan och illustrerar ganska väl känslan som infinner sig under första delen av Belinda Olssons programserie Fittstim – min kamp, med frågeställningen om feminismen har spårat ur.

Här är ett axplock av feministisk och kvinnopolitisk kamp som förts de senaste två åren:

 – Nyexade sjuksköterskor går ihop och vägrar att ta ett jobb med en ingångslön lägre än 24.000. De lyckas dessutom åtminstone delvis driva upp lönerna.
 – Kvinnor som blivit förbannade på ytterst tveksamma friande våldtäktsdomar kräver ett haverimöte med justitieministern. På bara någon vecka roddas ihop vad som ser ut att bli en stor manifestation för en samtyckeslag. De flesta av arrangörerna är gräsrotsaktivister och privatpersoner.
 – I samma anda förtjänar också slut walk-demonstrationerna att nämnas. Mängder av kvinnor i Sverige och i världen har demonstrerat mot att våldtäktsoffers klädsel ifrågasatts. Och inte att förglömma kampanjen ”Prata om det”, där kvinnor pratar och skriver om erfarenheter av sexuellt våld, övergrepp och gråzoner.
 – Barnmorskor samlas till ett uppror mot de bristande resurserna inom förlossningsvården. Något som engagerar både (till största delen kvinnlig) personal på BB och kvinnor med dåliga erfarenheter av att föda på svenska sjukhus.

Hade kanske något av ovanstående exempel platsat i ett tv-program om dagens feminism? Inte enligt Belinda Olsson och SVT, som i stället valt att belysa Femen, Bara bröst och hen-debatten.

Barnmorskeupproret nämns i ett par meningar där Belinda Olsson och Ebba Witt-Brattström konstaterar att ”vi feminister” inte stöttat det. Frågan infinner sig: Vilka är ”vi” och vad vet ni om det? För även om kanske inte alla som engagerat sig i Inte under 24.000 och Barnmorskeupproret kallar sig feminister gör många det. De är inte professorer eller tv-profiler, men de för en feministisk vardagskamp varje dag i fackklubben och vid fikaborden.

Samtidigt finns ansatser i programmet som kunde ha blivit riktigt intressanta. Hen-debatten är inte helt okomplicerad. Även om ordet hen är ytterst användbart i många sammanhang, är det inte oproblematiskt att en feministisk rörelse fokuserar mindre på kön. Det är till exempel svårt att prata om lönediskriminering i termer av hen när det nästan alltid är en hon som drabbas.

Femen kan och bör kritiseras. Det har också gjorts. Många, däribland flera feminister, har påpekat det olyckliga i att fokusera feministisk kamp på att utsätta moskéer för naken-attacker i en tid då hatet mot muslimer påminner om Europa på 30-talet. Andra har anklagat Femen i Ukraina, rörelsens hemland, för att vara styrt av en man som dessutom särskilt väljer ut unga, snygga aktivister. (Kanske hade det också förtjänat att nämnas att få ser Femen som representativ för den feministiska rörelsen.) Problemet är att den kritiken aldrig lyfter i Fittstim – min kamp. Det skummar bara på ytan. I Bara bröst-fallet fokuseras enbart på att nästan inga kvinnor har badat topless sedan badhusen i Malmö införde könsneutrala klädregler. Att badhuspersonalen tydligen inte kan garantera badande kvinnors säkerhet nämns förbigående i en mening.

Belinda Olsson har helt rätt i att feminismen måste tåla att granskas och kritiseras. Men bristen på internkritik var möjligen ett problem inom rörelsen i början av 2000-talet. Den som regelbundet läser feministiska tidningar och bloggar och följer profilerade feminister på sociala medier på 2010-talet kan snarast få känslan att feminister granskar och kritiserar sönder varandra. För att inte tala om ”kritiken” och ”granskningen” utifrån. Men Fittstim – min kamps brister till trots; att SVT gör en programserie om feminismen i Sverige i dag visar att feminismen som rörelse lever och frodas efter många svåra år. Det i sig är glädjande.