Finn fem fel – en nästan omöjlig uppgift när det gäller dödsdomen mot Saddam Hussein. Ockupationsmakten och den illegitima domstolen utgör och utövar nämligen idel dubbelfel.
Iraks avsatte diktator Saddam Hussein har dömts till döden. Han har själv varken erkänt domstolens legitimitet, Iraks nya lagar eller ens att en ny president tillträtt. Inget oväntat. Det märkliga är att omvärlden – öppet eller i det tysta – accepterat allt detta.
Saddam Husseins brott är bland de grövsta som skådats i modern tid. Han förtjänar lagens strängaste straff. Men han, liksom varje annan medborgare, förtjänar också att dömas enligt legitim lagstiftning, i en rättvis rättegång i en laglig domstol. Det handlar dessutom inte bara om vad en brottsling förtjänar, utan vad ett samhälle värt namnet måste leva upp till för att kunna kallas rättsstat.
Saddam Hussein döms enligt lagar som tillkommit av en illegitim regim i ett tillstånd av ockupation. Att en suverän stat invaderas är olagligt enligt FN, oavsett om dess styre utgörs av en sträng och odemokratisk diktatur. Denna internationella bestämmelse är nödvändig. Det är enbart på detta sätt som en internationell rättsordning kan upprätthållas. Alternativet är den starkare nationens rätt – vilket ju är precis vad vi i praktiken ser idag.
Den regim som nu inträttats är, enligt alla tillgängliga paragrafer, olaglig. Dess lagar och domstolar likaså. Saddam Hussein må vara en maktfullkomlig och världsfrånvänd fallen despot, men hans kritik mot domstol och förfarande är till stora delar riktig.
Dödsstraff i sig är absurt. Det utgör en verdergällning från staten, ovärdigt en human rättstat. Dessutom är just Saddam Husseins brott nästan oöverblickbara. Närhelst en dödsdom mot honom än verkställs, omöjliggör det nya åtal för andra brott framöver. Även de offer som anser sig få upprättelse av den dom, som nu avkunnats, torde medge att andra brottsoffer på detta sätt riskerar att bli utan sin upprättelse. Dock skulle det vara nödvändigt av världssamfundet att ha överseende med dessa omständigheter, om de tillkommit i ett självständigt Irak genom demokratiskt erkända förfaranden. Det har det inte.
Rättegången mot Saddam Hussein är riggad av ockupationsmakten – USA – samt genomförd under ockupationslagar i ett ockupationstillstånd. Mer borde inte behöva sägas. Det finns ingen brottsling handling som är tillräckligt stor eller motbjudande, för att inte lag och rätt i frihetsberövande, förundersökning, åtal och dom ska gälla. Världen minns med avsmak den farsartade rättegången mot samt avrättningen av Rumäniens förre ledare Nicolae Ceausescu och hans fru. Att Ceausescus illdåd var enorma, var inte orsak nog för den behandling han tvingades underkasta sig. Rättegången mot Ceausescu var, till sin utformning, inte att jämföra med den mot Saddam Hussein. Men de två processerna är likartade i sin starka politiska kontext. De har båda politiska syften samt vedergällning, inte rättvisa, som främsta mål.
Tisdag denna vecka hålls kongressval i USA. Kritiker menar att domen mot Iraks exdiktator är frampressad, för att republikanerna och president Bush ska kunna peka på framgång och handlingskraft i Irak. Vissa vill till och med hävda att domstolen hade föredragit att skjuta fram domen mot Saddam Hussein, men skyndade på efter direkt order av premiärministern.
Rättegången och domen kommer innebära olyckliga upptrappningar av våldet i Irak. Det är uppenbart att det våldsamma motståndet mot ockupationen till inte oväsentlig del utövas av Saddam-anhängare och hans före detta styrkor. Splittringen inom Iraks folk, som numera är starkt etnifierat, ökas ytterligare med mer blodsspillan som följd.
Som argument mot USA:s och övriga styrkor omedelbara tillbakadragande, anförs ibland att kaos och förödelse skulle följa om ockupanterna lämnade Irak i sticket. Med tanke på hur Irak idag ser ut, är argumentet tragikomiskt. Få länder torde uppvisa en så alltigenom hopplös situation som dagens Irak. Få invånare har möjlighet att lämna landet, men de som ändå har chansen att fly tar den, och de som lyckas ta sig därifrån ser inga möjligheter att överhuvudtaget återvända. Ockupationsstyrkorna har haft tre och ett halvt år på sig att göra situationen uthärdlig för vanligt folk i Irak. Misslyckandet har visat sig totalt. Det är svårt att se hur ockupanterna skulle kunna göra någonting bättre genom att stanna kvar.
Sådana argument är genomskinliga, hycklande och osmakliga. Inte förrän USA och alla utländska trupper lämnat Irak och en självständig regering upprättats, bör Saddam Hussein åtalas. Iraks folk måste lämnas ifred att bygga sitt land. Nu.
