När jag läste journalistutbildning uppfattade jag nog mig själv som lite cool och förhärdad.
Jag hade minsann jobbat lite grann på en riktig redaktion och jag hade fått ta emot åtminstone ett par rejält sura mejl.
”Du ska vara glad om någon hatar dig. Då har du antagligen gjort rätt” brukade jag säga till mina klasskompisar medan jag blossade på en handrullad cigarett. Jag utstrålade den air av självgod världsvana som bara en 25-åring som inte vet någonting om någonting kan utstråla.
Håkan Slagbrand, frilansjournalist, sa en liknande grej för ett par dagar sedan. Skillnaden är förstås att Håkan Slagbrand faktiskt är en journalist med den typen av erfarenhet som krävs för att uttala sig. Och att Håkan Slagbrand precis innan han sa det hade blivit slagen i ansiktet. Attacken förmodas ha motiverats av hans texter.

När Eskilstuna-Kuriren frågar Håkan Slagbrand om hur han påverkas, som journalist, av att ha misshandlats i sitt hem och fått bilen uppbränd svarar han:
– Inte ett dugg. Det låter kanske onödigt kaxigt att säga så, men att vika ner sig för sånt här skulle vara som att bjuda dem på en halv seger.
Han ska förstås ha en eloge för sitt mod, och han ska – förstås – inte behöva bli slagen i ansiktet.
Slagbrand, som den rutinerade krimreporter han är, säger sig ha en god aning om vem som ligger bakom attackerna. I så fall borde det vara relativt enkelt för polismyndigheten, trots att de inte har något historiskt drömfacit när det gäller att utreda hot och övergrepp mot journalister, att hitta den skyldiga.
Det finns tecken på att det håller på att bli bättre, dock. I förra veckan dömdes två olika personer, i två separata mål, för att ha hotat journalister på Aftonbladet.
Samtidigt driver Metros nye ägare Mats Qviberg en obehaglig och delvis obegriplig kampanj mot inbillade ”stalinister” på sin egen tidning. För hans egen del verkar det självdestruktivt. Åtminstone fem personer har i skrivande stund meddelat att de slutar på Metro efter Qvibergs uttalanden. Den anständiga delen av samhället verkar rörande överens om att låta honom testa om all PR verkligen är så bra.
De journalister som nu sagt upp sig från Metro kommer säkert i stor utsträckning att hitta nya jobb. Det är bra. Men man ska komma ihåg att deras uppsägningar knappast är frivillig aktivism.

Det kan kosta att göra seriös journalistik precis som det kan kosta att vara asylaktivist eller politiskt aktiv. Och alla är inte lika beredda att ta det som Slagbrand. Jag är rätt säker på att om jag som kaxig journalistsnubbe på journalistutbildning fick ett slag i ansiktet hade jag gett upp direkt.
Samhället hade säkert klarat att ta sig samman och gå vidare från den förlusten. Frågan är bara hur många sånna förluster vi kan ta.