”Det måste löna sig att vara rik!” föreslog Red Top vid något tillfälle, då de borgerliga sökte efter en samlande paroll i en valrörelse. Det var utryck för hans slagfärdiga och avväpnande ironi, men jag är inte säker på att han själv riktigt insåg hur framsynt och betydelsedigert hans förslag var.
Den omedelbara komiken ligger förstås i tanken att det är självklart att det lönar sig att vara rik. Den som är rik åtnjuter olika förmåner. Men vi har nu förstått att detta inte är hela sanningen.
Den som är rik är förvisso priviligierad. Men mer än så, den som är rik blir rikare i ett samhälle som vårt. Det lönar sig bättre att äga kapital än att arbeta. Det är ju ingen självklarhet. Det är dock ett faktum i vårt land, till följd av olika skattesänkningar från socialdemokrater och borgerliga. Särskilt är avskaffandet av fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och arvsskatt betydelsefullt. Något liknande har skett världen över. Ja, det handlar om ett tillstånd som enligt Piketty har varit rådande de senaste hundra åren (med några få belysande undantag). Och har Per Molander rätt, som tagit i betraktande hela vår mänskliga historia, i boken Ojämlikhetens anatomi, utgör ojämlikheten ett slags normaltillstånd — om man inget gör för att häva det.

Vad spelar stora förmögenhetsskillnader för roll? Stora förmögenhetsskillnader urholkar demokratin. Det är ingen tillfällighet att en oligark som Marcus Wallenberg kan beställa beslut från den svenska regeringen. Vill vi verkligen ha det så?
Om den frågan borde valrörelsen handla!