De socioekonomiska indikatorerna från de 751 berörda områdena visar även detta år röda siffror. Arbetslösheten är till och med på väg uppåt. Med facit i hand framstår de första politiska verktygen för samhällsutveckling, som infördes för 20 år sedan, som ett misslyckande. Ingen kan i dag bestrida det. ”Vänstern, bortsett dess sociala trygghetsideologer och dess cynism, har lika mycket ansvar i detta som högern”, säger stadsarkitekt Roland Castro som 1983 drog igång kampanjen ”Banlieues 89” (Förorter 89) som kartlade 120 problemområden. ”De har aldrig haft någon ambition där”, fortsätter han, ”i synnerhet inte att vinna invandrarnas röster som hade stor potential att främja integrationen. Den allmänna situationen har förvärrats, utslagningen är i dag ännu mer förkrossande”.
Högre arbetslöshet
Förkrossande är faktiskt de förhållandena som Övervakningscentret analyserar i sin 330 sidor långa rapport. Låt oss börja med de boendes yrkesliv och med en första tråkig nyhet: arbetslöshetssiffrorna. År 2004 låg arbetslösheten i genomsnitt på 20,7 procent i USO, alltså lite mer än dubbelt så mycket som genomsnittet för hela landet (10,0 procent) och en ökning med en procentenhet jämfört med år 2003, framgår av dokumentet. Arbetslösheten ökar logiskt nog i snabbare takt för de lågutbildade, medan ökningen är mycket långsammare eller minskar bland de examinerade. Detta stämmer ännu bättre in på invandrargrupperna vars arbetslöshetstal ”i hög grad bidrar till ökningen av den totala arbetslöshetsklyftan mellan de kvarteren och övriga stadsområden”. Kvinnor är på det hela taget de stora förlorarna på arbetsmarknadens utveckling.
Utbildning, den viktigaste faktorn för att få in en fot på arbetsmarknaden, har uppenbart inte heller 2004 blivit lidande på grund av de stora budgetnedskärningarna, detta tack vare en liten minskning av antalet sysselsatta inom skolan. Antalet undervisningstimmar eller det genomsnittliga antalet elever per undervisningsenhet ligger på en stabil nivå, även om ”anslagen till det allmänna fostransprogrammet har frysts inne sedan två år tillbaka”, påpekar Gérard Requigny vid lärarförbundet SNES i Créteil. Dessutom är det enligt honom ”i de största problemområdena som man hittar de minst utbildade personerna”.
71 områden utan sjukvård
I genomsnitt går det 6,5 vårdmottagningar per 5 000 invånare i USO, medan den siffran stiger till 14,6 inne i städerna där de ligger. Vissa områden har tio gånger så få vårdmottagningar som genomsnittet för deras kommun och 71 områden har ingen alls.
Därför är det inget att förvåna sig över att femåringar på daghem i de områdena har en högre sjukdomsfrekvens än i övriga landet. Sålunda visar sig 21 procent av eleverna i USO ha synfel (mot 18 procent utanför USO) och 17 procent har problem med övervikt (mot 12 procent i andra skolor), varav 4,2 procent lider av fetma (mot 3,2 procent av femåringarna utanför USO).
Lidandena drabbar också självkänslan. ”Den senaste sjukdomen i vardande är kroniskt ångestdepressivt syndrom, utbrändhet, som i och för sig inte är förknippat med livet i problemförorterna, för de kan vara trygghetsskapande genom solidariteten som råder där, men desto mer genom arbetets otrygghet.”
– Det är särskilt ångestskapande att arbeta på ett företag i ett tillstånd av att permanent vara där på nåder, konstaterar Didier Ménard som är läkare i Franc-Moisin i Saint-Denis sedan tjugofem år tillbaka. Hans kollega i Nanterre har intrycket av att göra ”sociala brandkårsutryckningar för att stilla lidandet” genom att förskriva ångestdämpande mediciner.
En fråga återstår: hur många rapporter och våldsutbrott måste till för att Franskrike till slut ska försona sig med de kvarter som övergetts vind för våg?