I fredags (14/3) släpptes två viktiga rapporter. Inspektionen för socialförsäkringen släppte en rapport som visar ett socialförsäkringssystem med allvarliga brister. Grunden i stora delar av den svenska socialförsäkringen har i många decennier varit inkomstbortfallsprincipen, som innebär att ersättningen lämnas som en enhetlig andel av inkomsten. Utvecklingen under de senaste 20 åren innebär dock att det svenska socialförsäkringssystemet successivt har glidit från en inkomstbortfallsförsäkring mot ett grundtrygghetssystem. De offentliga försäkringarna täcker en allt mindre andel av inkomstbortfallet vid sjukdom, föräldraledighet eller arbetslöshet. Kompletterande ersättningar från privata eller kollektivavtalade försäkringar har därför blivit vanligare, och de har också större ekonomisk betydelse för de försäkrade.
Utvecklingen är problematisk av två skäl. För det första omfattas inte alla av privata eller kollektivavtalade försäkringar. För det andra urholkar det förtroendet för ett gemensamt finansierat socialförsäkringssystem.
Den andra rapporten är en forskningsrapport som de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna i norden ligger bakom. Rapporten visar bland annat att Sverige har högst ungdomsarbetslöshet i Norden men allt lägre investeringar i utbildning och forskning. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer, även när konjunkturen vänder uppåt.
Rapporten visar också att den nuvarande regeringen minskat investeringarna i utbildning och anställningsstöd i förhållande till arbetslösheten sedan 2006. Privatiseringen av sjukvården tog ny fart 2006, genom en ökad privatisering av primärvården och apoteken. En stark ökning av antalet hemtjänstutförare med vinstsyfte har också skett. Samtidigt syns en tydlig nedgång i förtroendet för centrala välfärdsinstitutioner som sjukvården och Försäkringskassan.
Tilliten mellan människor i Sverige är fortsatt hög och stabil, men vi litar allt mindre på vår gemensamma välfärd. 2006–2007 hade Sverige den lägsta andelen fattiga i Norden, mätt som andel av befolkningen med inkomster mindre än 60 procent av medianinkomsten. Rapporten visar att vi gått från lägst till högst andel på mindre än två mandatperioder. Nivån är den högsta som har uppnåtts i Sverige sedan mätseriens början i mitten av 1980-talet.
Socialdemokraterna och LO gör gemensam sak och kommenterar rapporten på DN Debatt 14/3. Debattartikeln är inledningsvis bra. Men när Löfven och Thorwaldsson ska redogöra för vad som är alternativet till den borgerliga politiken blir det pinsamt lamt. De skriver förvisso att de tar de alarmerande varningstecken som publiceras på allvar.
De ”vill i stället avsluta ungdomsarbetslösheten och genom investeringar i praktik och trainee-platser, utbildning och jobb garantera att ingen ung är arbetslös längre än 90 dagar”. Språkbruket är bisarrt. Avsluta ungdomsarbetslösheten – hur kommer man ens på att formulera sig så? Och sedan kommer slutklämmen. De ”väljer investeringar och demokratiskt ansvar för skolan och sjukvården framför nya privatiseringar och skattesänkningar”. Kan det bli mycket lamare? Om vi är överens om att privatiseringarna urholkar välfärden och att människors tilltro till den privata vården, skolan och omsorgen är låg – då borde vi väl göra någonting åt det och se till att vi återtar driften av hemtjänsten, skolorna, vårdcentralerna och apoteken? Det räcker inte med att säga att vi är emot nya privatiseringar. Om vi är överens om att de stora skattesänkningarna är ett problem och att det fattas pengar i välfärden – då måste vi också höja skatten. Att bara låta bli att sänka den ytterligare räcker inte. Det räcker inte på långa vägar. Och om vi är överens om att vi behöver en ny regering behöver alternativet formuleras skarpare än vad Löfven och Thorwaldsson presterar.
