Så var det dags igen.
”Vi älskar dig, Gud”, mässade Donald Trump apropå bombningarna av iranska kärnvapenkomplex, ”och vi älskar vår storslagna militär.”
Och när den amerikanska försvarsmakten sägs utföra Herrens verk i Trumps tolkning är det bäst att ducka.
Enligt rapporteringen övervägde han in i det sista om det skulle bli någon attack. Tills det blev uppenbart, baserat på hans inlägg på hans eget sociala medium Truth Social.
Först skrev han att Teheran borde utrymmas. Sedan att USA har total kontroll över det iranska luftrummet, och ”vet exakt var den så kallade ’högsta ledaren’ gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men är trygg där – vi ska inte slå ut honom (döda!), åtminstone inte i nuläget.”
Mycket är fortfarande oklart, både skadornas omfattning och huruvida Donald Trump och Israel väljer att eskalera situationen ytterligare. Men Svenska Dagbladet har redan bestämt sig. ”Världen är säkrare utan iranska atomvapen”, skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Hon skriver dessutom att diplomatin och folkrätten hör till ”en annan tid och en annan värld”, och att USA därför gjorde rätt som tog lagen i egna händer.
Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA.
Nu skrevs visserligen Genèvekonventionen 1951, när bara en femtedel av jordens befolkning levde i demokratier – inklusive bristfälliga sådana som segregationens USA. Så det vore intressant att höra exakt vad som ska vara på plats för att Tove Lifvendahl ska anse att folkrätten är värd att respektera.
Visst är Iran en diktatur. Det är ett av världens värsta länder för kvinnor, med en moralpolis som ser till att de bär hijab offentligt, och begränsade rättigheter i allt från äktenskap till arbetsliv. I stället för att göra något åt den över 40-procentiga inflationen, sponsrar man dessutom reaktionära islamistsekter i närområdet. Det bästa för befolkningen vore om mullornas vanstyre föll i morgon.
Även om mycket tyder på att Iran har kärnvapen som långsiktig plan, inte minst då de samarbetar allt sämre med det internationella atomenergiorganet IAEA, finns det enligt chefen Rafael Grossi inga bevis för att de har ett kärnvapenprogram. Däremot lär USA:s attacker nu stärka regimens beslutsamhet, varför Grossi i ett tal den 20 juni uppmanade till ”maximal avhållsamhet” så att diplomatin kan ta vid.
Men förändring måste komma underifrån. Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA. Vi betalar än i dag priset för Irakkriget, som Svenska Dagbladet beskrev som en ”personlig triumf” för George W. Bush när det begav sig (5/5 2003). Inte bara i form av hundratusentals irakiska dödsfall, utan även Islamiska staten och andra terrorrörelser som växte sig starka i tomrummet efter Saddam Hussein.
När man nu applåderar folkrättsbrott bidrar man till en farligare värld. Inte minst som utvecklingen ännu är öppen. ”Det är inte politiskt korrekt att använda termen ’regimförändring’”, har Donald Trump lagt till på Truth Social. ”Men om den nuvarande iranska regimen är oförmögen att GÖRA IRAN STORT IGEN, varför skulle det inte komma en regimförändring?”
Nu väntar världen med olustig spänning på hans beslut. Som FN:s tidigare generalsekreterare Jan Eliasson korrekt beskrev det när jag intervjuade honom om världsläget den 14 maj: ”Vi rör oss mot djungelns lag.” Och tyvärr sitter Sveriges konservativa höger på läktaren med varmkorv och stjärnbanér.
