Skönlitteratur

Kärleken i Julia Anderssons liv
Åsa Moberg.
Natur & Kultur, 2011.

Att föda ett barn
Kristina Sandberg.
Norstedts, 2010.

Stannfåglarna
Inger Henricson.
Bokverket, 2010.

Debatten kring kvinnofrågor kan många gånger göra mig mycket fundersam. Kan det verkligen fortfarande vara så illa ställt? Har det inte hänt någonting de senaste trettio eller mer åren, står allting still? Eller har det rent av – hemska tanke – blivit sämre? Nostalgivarning är förstås på sin plats, det är ofta en illusion att det var bättre förr.
En som vet hur det var förr är Åsa Moberg. Åren 1973-74 skrev hon romanen Kärleken i Julia Anderssons liv, men det är först nu som den publiceras. Anledningen till dröjsmålet får man förmoda berodde på hänsyn till flera mer eller mindre kända personer som förekommer i boken. Att Åsa Moberg själv är romanens huvudperson går inte att ta miste på. Jag vill gärna tro att valet av namn ”Julia Andersson” inte är någon tillfällighet. ”Julia” som symbol för den stora romantiska kärleken, och ”Andersson” som vem som helst.

Nu är Åsa Moberg/Julia Andersson inte vem som helst precis. Allt hon rör vid blir till stor succé, hon blir en uppmärksammad konstnär, efterfrågad debattör, kontroversiell skribent. Ett inte helt ovanligt öde bland vänstern, där det fanns många duktiga människor, som kunde göra framgångsrika karriärer och nå höga positioner, en utveckling som utan tvekan fjärmade de från så kallat vanligt folk. En del hade till och med valt det som en medveten politisk strategi, med en maoistisk anstrykning benämndes det för ”den långa marschen genom institutionerna”, givetvis då med tanken att förändra dessa institutioner. I de flesta fall verkar det som att det blev tvärtom.
Åsa Moberg skiljer sig också från den tidens vänster i ett viktigt avseende, hon är nämligen socialdemokrat, låt gå av den radikala typen, och inte så lite kritisk mot Rörelsen.
Men det kanske mest avvikande med henne är hon lever i ett monogamt förhållande i en tid då många skiljer sig till höger och vänster, har relationer lite hur som helst och med vem som helst, och det som gäller är ”fri kärlek”. Sex är för Åsa/Julia ett uttryck för äkta och djupa känslor och inte något som man gör på skoj för vänskaps skull. Hon vägrar också att vara otrogen, något som annars tycks vara de flestas vanligaste fritidssysselsättning.

Däremot lider hon ingen brist på erotiska drömmar, och är också ofta fylld av undran och längtan efter olika män. Än en gång kontrasteras Julia mot tidens anda. Ungdomsrevolten och 68 beskrivs vanligen som ”vänster”, men den hade utan tvekan starka individualistiska och hedonistiska inslag som efter att det rigida borgerliga samhällets första indignation väl hade lagt sig enkelt kunde uppfångas av konsumism och ideologiskt snömos om att förverkliga sig själv.
Och ändå fanns det mycket positivt under slutet av 60- och början av 70-talen. En anda av solidaritet och gemenskap, och en självklarhet att ställa upp för varandra. Mest frapperande är hur naturligt och utan rädsla som många umgås med kriminella och missbrukare. Det fanns tydligt mindre rädsla då, och det kan jag inte tolka på något annat sätt än att det sociala förtroendekapitalet var långt större innan samhället började slitas sönder av budgetsaneringar och skattesänkningar.
Det är inget litterärt mästerverk som Åsa Moberg har skrivit, inte minst irriterande är de möjligen välmenande men definitivt nödtorftiga förklädnader bakom vilka verkliga personer förväntas dölja sig. Det tar ungefär en halv mening för att lista ut att personen Hubert Meyer är Harry Schein.

Men det finns så mycket spännande och fruktbart som hon tar upp att boken är ändå en högintressant läsning. Inte minst den inre konflikten mellan politiska ideal och inlärda normer, så påtaglig i en tid som kvinnor uppfostrade till att kliva åt sidan börjar ta plats. Den manliga attityden präglas i motsvarande grad av dubbelmoral: gärna frigörelse, men ta hand om marktjänsten först!
Romanens styrka ligger i skildringen av hur det personliga och det politiska nära hör samman.
En helt annan sorts bok är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Utgångspunkten är en relativt banal historia. Året är 1938 och unga Maj har flyttat från landsbygden i Jämtland till det expanderande Örnsköldsvik där hon arbetar på kondis. Hon ”råkar i olycka” men den överklassige Tomas, en hygglig prick, dock alltför begiven på starka drycker, ”tar sitt ansvar”, och de gifter sig.
Vi får följa tiden för graviditeten och strax efter, och Majs inre kamp, mot den egna osäkerheten, den egna kroppen som kan vara så besvärlig, barnet som ska komma till världen, den snorkiga svärmodern, ja hela omgivningen, och den hela tiden förkvävande känslan av att inte räcka till. På en tät, smärtsamt klaustrofobisk prosa skildrar Sandberg den kvinnliga erfarenhetens slutna rum och dess fysiska och mentala geografi.
Med små medel lyckas Sandberg skickligt förmedla klassamhällets inte alltid så diskreta charm. Däremot lyser världen med sin frånvaro. Ådalen är trots allt blott bortom skogen och nazismens mörka moln tornar upp sig över horisonten. Om det inte många rader. Att föda ett barn är dock tänkt som första delen i en trilogi, så det kanske kommer i nästa roman.

Går vi ytterligare en generation tillbaka hamnar vi i Inger Henricsons roman Stannfåglarna. Det är en enkel och realistisk skildring av fattigfolkets kamp för överlevnad och värdighet och mot misär, förnedring och förtryck. Överheten tar förutom ekonomiska påtryckningsmedel, rå våld och ideologisk dominans, mest i form av religion, också till diverse fula knep för att småfolket ska veta sin plats.
Det är framför allt kvinnorna som håller ihop familjerna mot denna väldiga övermakt. Men det blåser också nya vindar. Det bildas fackföreningar och de socialistiska idéerna vinner mark. Nya ord som strejk, solidaritet och kooperativ blir en del av folkets språkbruk.
Sakta, sakta sker det en utveckling till det bättre, men Stannfåglarna är en nyttig påminnelse om att det krävs kamp, ingenting blir till av sig själv, än mindre får man det gratis.

Och trots att handlingen utspelar sig under en period för omkring 100 år sedan slås man vid läsning av dess aktualitet idag. Det är arbetslinjen, de fattiga ska slita tills de stupar om inte deras barn ska svälta ihjäl, det är konkurrensutsatt offentlig sektor och anbudsförfarande, barn till medellösa familjer som inte klarar deras försörjning utauktioneras till lägstbjudande, sunda offentliga finanser prioriteras,
om det så sker till priset av människoliv. Och vem tror ni betalade för Kreugerkraschen?
Det var inte bättre förr. Men i vissa avseenden är det lika illa nu.