Det är tisdag eftermiddag. Den
ende av Flammans medarbetare
som inte är nära ett hysteriskt
sammanbrott, är Jonas Wikström.
Han arbetar med prenumeranter
och marknadsföring, och är obekymrad
av den redaktionella rytmen.
Fyra fasta medarbetare producerar
varje vecka de 16 sidorna. Det
innebär per person att skriva två till

åtta artiklar per vecka, beställa material,
fota och göra notiser.
Aron Etzler filar det sista på ledaren.
Telefonerna ringer. Oftast är
det Jonas Thunberg som ringer.
Han arbetar från Gotland.Tack
vare den nya tekniken skickas text
och bild sekundsnabbt tvärs över
landet, ja även över jorden. Det är
Dick Emanuelsson som skickar
över jorden. Han skriver från Latinamerika.
Han brukar inte ringa,
utan avhandlar det mesta per mejl.
Den som kommer på den befängda
idén att klaga på arbetssituationen,
får sig en uppläxning.
–På min tid, säger Thunberg, och
syftar då på åren 1998-1999, då han
innehade redaktörsuppdraget.
–När jag tog över Flamman hade vi INGENTING. Det var jag, Erik Cardfeldt
och ett prenumerantregister.
Han skrev inte utan gjorde layout.
Jag satt hemma och skrev på min
egen dator. Jag hade inget skrivbord
så jag satt på sängen med
datorn bredvid.

Till den bilden hör att Jonas
Thunberg är 1,99 cm lång. Det
framstår alltså som en än värre ergonomisk
olägenhet för just honom
att skriva sittande på sängen.
–Sen kom Dick och Emil Lindahl
Persson. Dick skrev i och för sig
som en kulspruta, men det var
många sidor att fylla. De gratisarbetare
som skulle leverera texter,
frågade ”Hur långt ska jag skriva?”
och jag svarade ”Skriv så långt du
nånsin kan!”