Den borgerliga alliansen har inlett ett systemskifte. Systemskiftet är tydligast inom arbetsmarknadspolitiken. Det talas vackert om att bryta utanförskap och upprätthålla arbetslinjen, men bakom retoriken döljer sig en gammaldags överhetsinställning: arbetslösheten reduceras till en fråga om individuella tillkortakommanden. Ytterst beror arbetslösheten på den enskildes ovilja att acceptera lägre lön, att flytta och på att anspråken på stimulerande arbetsinnehåll är för höga.

Det senaste steget i omläggningen av arbetsmarknadspolitiken – efter a-kassereformerna och införandet av jobb- och utvecklingsgarantin – är förslaget på en så kallad jobbgaranti för arbetslösa ungdomar. Jobbgarantin ska införas 1 december 2007. Arbetslösa ungdomar mellan 16 och 24 år ska, efter tre månaders arbetslöshet, vägledas och utbildas i arbetsförmedlingens regi. Aktiviteterna ska uppgå till minst 30 timmar per vecka och successivt övergå i praktik- och utbildningsinsatser. Den som avböjer erbjuden plats i jobbgarantin ska straffas genom indraget understöd och utestängning från förmedlingsservice.
De tidigare kommunalt administrerade programinsatserna för ungdomar, kommunala ungdomsprogrammet (KUP) för arbetslösa i åldrarna 16-19 år och ungdomsgarantin (UG) för arbetslösa i åldrarna mellan 20 och 24, kommer att avvecklas. Jämfört med KUP och UG sänks lägsta ersättning per deltagare och månad från 1.360 kr respektive 3.280 kr till 1.050 kr respektive 2.528 kronor. De sistnämnda beloppen motsvarar studiebidragsnivåerna. En relevant fråga är varför lägsta ersättning ska motsvara studiebidragsnivåerna om jobbgarantin i första hand ska vara efterfrågeinriktad, dvs. så snabbt som möjligt slussa deltagarna till jobb. Svaret är att lägre ersättningsnivåer ska underlätta en sänkning av ingångslönerna.

Det är oklart hur regeringen beräknar bruttokostnaden för jobbgarantin. Den siffra som anges, 2,8 miljarder per år, hänger i luften. Frågan är alltså om det handlar om ett resurstillskott netto i förhållande till vad som satsas på de nuvarande ungdomsprogrammen KUP och UG. Det är ytterst tveksamt. Till detta ska läggas att Sverige är ett av de länder i Västeuropa som i dagsläget avsätter minst resurser – relativt BNP – på ungdomsinsatser inom arbetsmarknadspolitikens ram. De nu aktuella förslagen leder till ökade socialbidragskostnader för kommunerna.

Det finns en rad frågor som bör uppmärksammas i samband med jobbgarantin:
En första fråga handlar om att den tidigare 20-årsgränsen för arbetsförmedling nu ska slopas. Innebär detta att det arbetsmarknadspolitiska ansvaret ska utvidgas till alla från 16 års ålder? Om det är så kan man fråga sig om regeringen förutser en växande arbetsmarknad för dem under 20 år.
En annan fråga berör det kommunala uppföljningsansvaret. Enligt regeringen ska uppföljningsansvaret finnas kvar i nuvarande form, dvs. kommunerna ska hålla sig informerade om alla ungdomar under 20 år som fullföljt grundskolan men som inte bedriver studier eller förvärvsarbetar. Samtidigt innebär ju jobbgarantin att ansvaret för arbetslösa unga under 20 år lyfts från kommunen till staten (arbetsförmedlingen).
En tredje fråga följer av den andra. Det omedelbara syftet med KUP är inte att ungdomarna ska få jobb. Det är också mot den bakgrunden man ska se det kommunala ansvaret för KUP. De arbetslösa ungdomarna ska i första hand uppmuntras att fullborda sin gymnasieutbildning. Överges nu det målet?

För det fjärde, hittills har regeln varit att den arbetslöse ska ha varit inskriven på förmedlingen i 90 dagar före anvisningen till UG. Någon motsvarande karenstid har inte gällt för KUP:en. Menar regeringen att regeln om 90 dagars inskrivningstid före anvisning ska gälla även för dem under 20 år? Det innebär i så fall en sänkt ambitionsnivå jämfört med idag då arbetslösa ungdomar kan sysselsättas i KUP:en utan föregående karenstid. Hur påverkar detta villkoren för särskilt utsatta ungdomar som är i behov av snabba stödinsatser? Är det ett ansvar som helt ska skjutas över på kommunerna och socialtjänsten?
För det femte tycks inte regeringen reflektera över de socioekonomiska återverkningarna av förslagen. En person under 21 år som inte har avslutat en gymnasieutbildning har inga möjligheter att få ordinarie studiemedel. Avhoppet från gymnasieskolan påverkar också familjens (moderns) möjligheter att få bostadsbidrag och underhållsstöd. Kommer deltagande i jobbgarantin att jämställas med gymnasiestudier så att effekterna på övriga (familje)bidrag neutraliseras?
För det sjätte bortser regeringen från möjligheterna att kombinera alternativt ersätta utvecklingsersättningen med socialbidrag. Ersättningen understiger såväl socialbidragsnormen som lägsta dagersättningen i a-kassan. Detta är svårt att motivera när jobbgarantin i övrigt ska värderas som ett ordinarie arbetsmarknadspolitiskt program.

För arbetarrörelsen har arbetsmarknadspolitiken varit ett medel för att reducera beroendet av arbetsköparna. Denna strävan har långt ifrån förverkligats. De senaste åren har tvärt om präglats av stora motgångar. Men den omläggning av arbetsmarknadspolitiken som den nuvarande regeringen genomför innebär inte bara fler stegvisa försämringar utan i ett slag en grundläggande förändring av klassrelationerna: marknadsberoendet skärps, de fackliga organisationerna splittras och arbetarrörelsens politiska handlingskraft begränsas.