För femtio år sedan knäckte vietnameserna det franska kolonialväldet i Indokina i slaget om Dien Bien Phu. Kvällspressen och veckotidningarna skrev mindre om vietnamesernas triumf än om fransmännens uttåg och i synnerhet om den stackars elegante befälhavaren.

Min första Vietnamartikel publicerades i göteborgska Arbetar-Tidningen den 11 maj 1954. Åtta år senare kom jag till Hanoi och där hade Dien Bien Phu blivit ett berömt cigarrettmärke. Ja, varför inte, Napoleon blev ju märkeskonjak.

Här är artikeln, med rubriken Kapitalistisk hjälte:

”Den fria världen har fått en hjälte. En av stort format och med alla vederbörliga egenskaper. Han var förresten omgiven av 12 000 andra.
Illvilliga personer har emellanåt bevisat att flertalet av de underordnade officerarna och soldaterna talade germansk dialekt och beundrade Hitler på sin tid. Glosor som ‘Lebensraum’ och liknande har förekommit.
Tyvärr har dessa hjältar av Dien Bien Phu lidit nederlag i stor skala, trots de stora egenskaperna, trots försvaret av den fria världen – som förts av ideella grunder – i Indokinas djungel.
Emellertid: General Christian-Marie-Fernand de la Croix, greve de Castries, befälhavaren i Dien Bien Phu, var, enligt vad som skrivits om honom i pressen, en smärt man av medellängd, spänstig som en stålfjäder, med stor näsa och vassa ögon under buskiga ögonbryn, en exercisdjävul men aldrig fjäskig i strid. Kanske beroende på att han alltid bar med sig ett tummat och nött exemplar av Alice in Wonderland. I den boken hämtade han många goda taktiska uppslag.
Han härstammar från en feodal krigarsläkt som i sekler på sin blågula sköld fört devisen: Trogen min kung och äran. President Coty har inte hans hjärta, nej, hans kung är Henri av Bourbon-Orléans, det vill säga en ättling av den franska kungasläkten bourbonerna som fransmännen sparkade ut för mer än 150 år sedan.
I yngre dagar var han en av detta århundrades briljantaste ryttare, ett benbrott var för honom en ren rutinsak. Den militära teorin var aldrig hans starka sida, men desto mer övertygande var han i praktiken. Till exempel: I slutfasen av andra världskriget marscherade han en dag in i en stad mitt under intensivt bombardemang, utvalde ett värdshus, vars vinkällare föll honom i smaken, och slog sig ned till lunch med sina officerare. Värdshuset träffades av en granat och började brinna, men – han beställde mera champagne och en brandkår. Till brandchefen sade han:
– Sätt igång och spruta. Får jag inte avsluta min lunch i fred skjuter jag er.
Och brandchefen sprutade.
Och i djungelfästningen. Tadellöst elegant, med nitton militära utmärkelsetecken på bröstet och med avancerad vinrodnad på kinderna och doftande av starkt parfymerat rakvatten – när det tog slut sände han telegrafiska nödrop till Hanoi – har han månad efter månad promenerat omkring lugn och oberörd med sitt ridspö under armen i granatregnet, ensam bland de 12 000 utan stålhjälm.
Han har rykte om sig att vara en fruktansvärd fruntimmerskarl. Han, med sin smärta, spänstiga ryttargestalt, sitt höknästa ansikte, sina stora, melankoliska ögon under buskiga bryn är maskulint och aristokratiskt vacker. Ett samfällt högljutt jämmerrop upphävdes bland den franska societetens damer den dag han gifte sig.

Låt oss vördnadsfullt böja våra huvuden till minnet av den slagne hjälten.”