Hatar du också att dammsuga? Det är samhällets fel. Om vi främjade gemenskap i stället för isolering skulle vi slippa mycket onödigt slit. Det menar författarna bakom boken After Work.
Hur kommer det sig att vi fortfarande ägnar så mycket tid åt att sortera tvätt och plocka upp legobitar från golvet? Och har vi inget bättre att plåga varandra med än vem som tar disken och dammsuger oftast? Någonstans där börjar After work, en ny bok där paret Helen Hester och Nick Srnicek går igenom hemmet och hushållsarbetets samtidshistoria. Ett av de mest häpnadsväckande fakta som lyfts i boken är att vi i snitt bara tillbringar en timme mindre på hushållsarbete än vid 1900-talets början – dammsugaren, frysmaten, strykfria kläder och tvättmaskinen till trots. Hester och Srnicek gör upp med myten om teknik som automatiskt tidsbesparande. Ju mer teknik som släpas hem, desto högre blir nämligen standarden för renlighet och hygien, vilket bidrar till känslan av att arbetet i hemmet aldrig är klart. Nya apparater sparar inte tid, utan skapar snarare nya behov och mer arbete.
Hester och Srnicek vecklar ut en arbetskritik mot hushålls- och omsorgsarbetet, det som oftast är obetalt och knappt ses som arbete. Det känns uppfriskande. Svensk vänsterdebatt präglas snarare av motstånd mot ett ”ekonomistiskt” synsätt på hushållsarbete och omsorg. Tongivande feminister som Liv Strömquist och Nina Björk har vänt sig emot att allt ska delas lika på millimetern, och synen på att allt som inte görs utifrån ens egen vilja ska ses som plågsamt arbete (som man helst vill slippa ifrån för att i stället få ”tid för sig själv”). Det knyter an till en feministisk tradition där hushållsarbetet och familjelivet uppvärderas som en utsida till kapitalismen, organiserat utifrån en annan logik än kapitalismens, runt omsorg och kärlek, och där det individuella begäret inte står i centrum.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
After work visar vad den rosenskimrande synen på familjelivet glömmer: att hemmet sedan länge är kommersialiserat och att idén om hushållssysslor som ”kärleksarbete” är avgörande för dess bestående undervärdering. Arbetskritiken kan vara en värdefull väg in till att tänka politiskt om hemarbetet och familjen, bortom checklistor på kylskåpet om vem som diskar och ringer barnens kompisar. Analysen tar sikte inte bara på hemmet och familjens inre dynamik, utan på deras plats i samhället. Hur påfrestande det obetalda arbetet upplevs beror inte bara på hur stor del av vår tid som äts upp av lönearbete, utan på att hushållen förväntas lösa allt fler behov på egen hand. Bittra bråk om vem som gör vad blir lättare att förstå om vi ser hur infrastrukturen, arkitekturen och tekniken befäster hushållens isolering.
Samtidigt är dragningen mot ekonomism något som arbetskritiken mot hushållsarbetet måste förhålla sig till, och det är sant att modernismens försök att minska hushållens arbetsbelastning tenderade att se hemmet som ännu ett fabriksgolv.
I en tayloristisk anda gjordes tidsstudier för att hjälpa hushållsarbetare (oftast kvinnor) att laga middag och diska så effektivt som möjligt, genom att rikta in sig på hur många steg det var mellan kylskåpet och spisen. Dessutom var försöken att minska bördan av hushållsarbetet framför allt inriktade på att göra kvinnor mer tillgängliga för lönearbete. Boken visar att en arbetskritik som även inkluderar hushållsarbete kräver mer än teknologiska innovationer och rationalisering. För att minimera arbetsbördan spelar det omgivande samhället störst roll. De dominerande boendeformerna, enfamiljshemmet och ensamhushållet, gör oss isolerade, sårbara och utarbetade. Dessutom är det ineffektiva sätt att organisera både omsorg och hushållsarbete. Mer av det nödvändiga, tråkiga arbetet kan göras gemensamt. Inte bara för att spara tid, utan också för att skapa nya omsorgsfulla relationer till varandra även utanför kärnfamiljen.
Boken spänner över en lång rad av ämnen och är ett viktigt inlägg i många samtida debatter – allt mellan familjekritik, arkitektur, hemmets införlivning i datakapitalismen och gigekonomins framväxt avhandlas. Språket är ibland lite störigt akademiskt fluffigt (några imaginaries hade kunnat strykas) eller onödigt brasklappande. En intressant tråd som hade kunnat utvecklas är diskussionen om huruvida förespråkandet av en storskalig, industrialiserad omsorg är den logiska konsekvensen av arbetskritiken mot hushållsarbetet. Men egentligen är boken full med exempel som visar att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Målet för Hester och Srniceks arbetskritik är kollektiv organisering av det socialt nödvändiga arbetet, men också mer individuell frihet till det som känns lustfyllt. Även om det är att putsa fönster eller laga komplicerade recept.
