Hans Edelstam är den ytterst ansvariga för ett stolt kapitel i Sveriges historia, den chilenska flyktingströmmen hit under Pinochets skräckvälde. Fram tills Edelstam förklarades persona non grata, icke önskvärd, och utvisade av Chiles militärjunta, var han diplomat på svenska ambassaden. Svarta nejlikan handlar om honom.
Att filmen görs är av stor vikt. Den ger möjlighet till hågkomst för exilchilenare och inhemska chilenare. Och den påminner tittare, oavsett bakgrund och ståndpunkt, om den praktiska solidaritetens betydelse och demokratins sköra yta. Den borde ge mången UD-anställd och utrikesminister dålig nattsömn.
Filmen följer Hans Edelstam från det han anländer till Chile – ganska snart bryter statskuppen ut – till utvisningen av honom. För yngre filmtittare kan filmens handling verka Hollywood. När juntans militärer beskjuter Kubas ambassad, till exempel, promenerar Edelstam in och förklarar ambassaden svensk.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Filmens Hans Edelstam är mytologisk och mystisk. Hans oförlösta erotiskt laddade relationer med tre kvinnliga huvudkaraktärer är filmens röda tråd. Oförmågan till närhet visar sig ha band tillbaka till ungdomens tid i Nazityskland. Sanning? Det känns inte trovärdigt i alla fall. Hans Edelstams son, som sägs skriva på en biografi om sin far, pekar på många faktafel. Men han har så klart anledning att leta fel i en film som förvandlar hans far till en James Bond-karaktär. Oavsett: på filmduken blir röda tråden ett irritationsmoment. Edelstam är filmens ärende men hans känslomässiga tillkortakommande framstår irrelevant när folk likvideras och en demokrati slås i spillror.
Svarta nejlikans höjdpunkt är paradoxalt eftertexten där korta sekvenser från en intervju med den verklige Hans Edelstams klipps in. Kanske är det biografins inbrott i fiktionen som förför, men de korta minuterna tycks ge fler svar på frågetecknet Edelstam, än vad spelfilmen lyckas med. Intervjun pekar på en tidsanda. Hans Edelstam talar här ett klarspråk filmen inte förmår: ”En diplomat ska inte bara mingla med överklassen, han måste lära känna folket.”
