Victoria Benedictssons (1850-1888) efterlämnade utkast med titeln Den bergtagna har bearbetats på olika sätt och visas nu som ett drama i två akter. Det är en våghalsig och omtumlande gestaltning av kvinnans villkor i slutet av 1800-talet. Det hela utspelas dels i Paris konstnärskretsar, dels i ett svenskt ”municipalsamhälle”.

Med en stiliserad mimik, långsamma dockliknande rörelser och dunkel scen skapas ett djup i både det tragiska och det komiska. Karaktärerna blir tydliga genom utstuderad sminkning och oväntade repliker. Sammantaget ger det en udd som pekar på den konservativa samhällssynen på kvinnan som antingen hustru eller musa. Aldrig en självständigt arbetande konstnär. Vi får en skarp bild av kvinnans underordnade ställning i allmänhet och i Paris’ konstnärsliv i synnerhet.
Två kvinnor står i centrum, mästerligt spelade av Åsa Persson och Andrea Edwards.

Den ena kvinnan, Erna, måste offra sin kärlek för att kunna föra fram sin konst, den andra, Louise – Victoria Benedictssons alter ego – offrar sig själv när hon avstår från kärleken till den man som inte förmår ge henne något tillbaka. Hannes Meidal som konstnären Alland är obetalbar i sin oreflekterade egoism och Stefan Böhm oförglömlig i scenen där han, den gamle bankkamreren, mångordigt friar till Louise, nu när hon ”inte är helt ung och har sett sig lite om i världen”. Hon är kluven men tackar till slut nej, vilket hon också gör till sin stora kärlek Alland.

Det är omöjligt att inte associera till Victoria Benedictssons eget öde när hon efter en olycklig kärlekshistoria med Georg Brandes tar sitt liv.
Till slut står man där och, tillsammans med Victoria Benedictsson, frågar sig om kärlek mellan man och kvinna, där och då, över huvudtaget var möjlig. Och hur ser det ut idag…?