”Käkar du mycket rött kött?”, undrar doktorn, över mitt dåliga järnvärde. ”Njaäe”, svarar jag, ”inte så värst”. ”Tänkte väl det”, blir svaret, mer ko alltså. Jag hör hur hen ler i telefonen.
När jag lagt på börjar jag plocka fram gamla kunskaper om järnet, var det finns i våra vegetabilier. Nässlor och grönkål är bra att käka, bara att plussa till soppan alltså.
Tyvärr är jag inte så förtjust i kött, skulle hellre bli veggis igen om bara inte kroppen var så motsträvig och inte vill ha vissa matvaror. Men kyckling är gott, om jag bara slapp fundera på hur de föds upp, fraktas, slaktas och avlivas.

Allt är så bra enligt alla som tjänar pengar på fåglarna, tills jag ser deras ben. Lägger kyckling-lår i ugnsfatet som är stora som kalkondelar, och de är onormalt stora även när de tinat. Och varför har de blödningar i skinnet och, ibland, avbrutna ben? Har de skadats innan slakten, eller efter? Varför ska jag jämt behöva fundera på hur djuret jag äter haft det, har inte alla djur rätt att ha det bra?  Såg rostbiff i dag för 20 kronor förpackningen, la tillbaka när jag noterade ursprungslandet Brasilien.
Fick, tyvärr, bilder i huvudet hur man föder upp boskap även på andra ställen på jorden, i fållor utan bete matade enbart med majsröra om jag inte minns fel. Väldigt lönsamt konstaterar uppfödaren nöjt.

Och de fick, definitivt, inte springa runt hur som helst utan skulle bara lägga på sig.
Vad jag vill säga med den här texten är: när får vi livsmedel att lita på? Det vi äter ska innehålla minsta möjliga tillsatser och konstigheter och, framför allt, djuret ska ha det bra när det lever och ska slippa utsättas för plåga vid slakt. För mycket begärt? Tror inte det.