Dockor har en ambivalent plats i vår kultur. Å ena sidan förknippas de med barndom, femininitet och oskuld. Å andra sidan kan de snabbt ta demoniska skepnader som hos den tyska 1800-talsförfattaren E.T.A. Hoffmann och senare i skräckfilmerna om Chucky och Annabelle. De betraktas som en lämplig övningsleksak för små flickor, men en vuxen kvinna som sysslar med dockor ses som patetisk och suspekt.
Forskaren och författaren Maria Margareta Österholm skrev om dockornas funktion redan i sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar: Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 och förlaget som hon var med och startade 2012 heter Dockhaveri. I hennes nya roman Allrakäraste otyg blommar docktemat ut i en mörk men lekfull saga om Josefin som tillverkar sig en egen ”syster” och Petronella som lever med en flock av dockor som liksom hon är begåvade med flygförmåga. När jag frågar Österholm var hennes intresse för dockor kommer ifrån svarar hon att intresset gäller generellt för leksaker och möjligheterna att föreställa sig olika världar med hjälp av dessa.
– Men i Allrakäraste otyg är ju en stor del av det som är intressant med dockorna att de är levande. Jag tänker mycket på de här docklekarna som är väldigt feminint kodade och kopplade till flickor. Poängen är väl att de görs till någonting som alla som någon gång lekt med dockor redan vet: de är inte alls så himla gulliga och puttinuttiga, de gör ganska elaka och destruktiva saker och är snarare en möjlighet att leva ut allehanda maktspel genom.
Till saken hör att både Josefin och Petronella är vuxna. Den sistnämnda är till och med en tant. Att vara flicka är, enligt Österholm, inte nödvändigtvis kopplat till ålder.
– Petronella är en flicka, men hon är mycket äldre än vad flickor vanligtvis är.
När jag läser Allrakäraste otyg tänker jag därför mycket på att dessa skeva romanpersoner också bebor det som med queerteoretikern Jack Halberstam skulle kunna kallas för en ”queer tid”: deras levnadsbanor tycks inte följa den normativa synen på utveckling och vuxenblivande som markeras av heterosexuell tvåsamhet och bildande av kärnfamilj. Maria Margareta Österholm berättar att tankarna om queer tid är något som hon håller på mycket med i sin forskning. Hennes huvudpersoner är i ”ett slags evigt tillstånd som de antyds ha varit i sedan de var ganska små även om vissa yttre omständigheter har ändrats.”
Både Josefin och Petronella skulle tveklöst, enligt samhällets rådande synsätt, ses som misslyckade kvinnor som använder dockor för att fylla tomrummet efter de män och barn som vuxna kvinnor förväntas centrera sina liv kring. Men man skulle också kunna se det som att de lever i trygga och kreativa frizoner. Varken Josefin eller Petronella funderar enligt Österholm mycket på hur ”ett liv borde levas och hur yttervärlden har det eller uppfattar dem. På ett sätt kan man verkligen tänka att det finns en sorts frihet i det.”
Såväl Allrakäraste otyg som flera andra texter som Dockhaveri har gett ut för tankarna till ”gurlesk”: ett begrepp som betecknar nya, skeva och ofta subversiva sätt att använda traditionellt feminint kodade attribut och motiv inom litteratur, konst och musik.
Skulle du säga att du skriver gurlesk? Är det en bra och användbar term?
– Jag tänker att gurlesk är ett begrepp och en stil och en estetik som kan ta sig uttryck i en mängd olika genrer och former. Det finns en väldigt föraktfull syn på skönlitteratur som handlar om frågor om femininitet, och ett sådant här begrepp hjälper till att sätta ord på vad är som händer och vad det är vi gör. Sedan är det väldigt tråkigt om det uppfattas som en genre. Det måste appliceras på nya former och andra femininiteter. Det är inte som att det är för vissa böcker och en viss tid.
Allrakäraste otyg
Maria Margareta Österholm
Dockhaveri förlag
