Det är tydligen det härligaste man kan se på tv nu för tiden. Död och våld mot kvinnor och barn. Nej, jag är inte moraliskt indignerad. Folk får se vad skräp de vill. Jag tror heller inte vi blir avtrubbade eller på annat sätt allvarligt negativt påverkade av sånt.

Men denna enorma mängd död och våld mot kvinnor och barn, helt oförklarat, alltid begånget av någon osympatisk galning, det gör mig mycket orolig för tillståndet hos befolkningen i allmänhet.
Det vore mig främmande att fördöma den tittare som kittlas av spänningen i en polisserie eller vad det nu är. Men det här är ju ett tecken i tiden. Det jag oroas av är inte vad dessa tv-program gör med tittarna. Utan vad dessa tv-program är ett tecken på. Är detta det mysigaste vi kan tänka oss, att se skräcken, sorgen, paniken och oron kring dessa lustfyllt eller ursinnigt begångna övergrepp? Unga, oskyldiga kvinnor – ofta avklädda. Och barnamord, pedofili, incest.

Jag har själv ägnat nästan hela mitt liv åt en perifer kultur – hårdrock – som anklagats för att uppmuntra till blodutgjutelse, sex och gudsförakt. Min inställning har alltid varit att det inte är skadligt. Men också att den kulturen är ett svar på det samhälle vi lever i. Och att det därför är ett hälsotecken för samhället att den kulturen är just perifer.
Men vad är nu detta? När merparten av befolkningen tycker att det bästa med en fredagskväll är våld mot kvinnor och barn? Tv-program behöver inte vara uppbyggliga. Men de ska väl helst inte vara degenererade?