Alla dör. Den här veckans kultursidor är en påminnelse om det. Den fördel som goda författare har är att de lever kvar i sina böcker. Men odödlighet är poeters och mordiska despoters privilegium – vi andra glöms bort efter hand.
De två författare jag håller närmast hjärtat är 85 respektive 88 år gamla. De kommer knappast skriva fler verk, men jag vill ändå inte att de ska dö. Jag önskar mot bättre vetande att Döden, som i José Saramagos roman Dödens nycker, ska lämna sitt jobb och låta folk fortsätta leva, även om dessa författare säkert skulle protestera kraftigt mot tanken på odödlighet. Det är därför jag gillar dem.
I vår tid, präglad av individualism och gränslöshet, när operationer kan ta oss ur de kroppar vi upplever som fel, när biomedicinsk teknik kan hjälpa oss vid svåra skador – där är döden en skymf. Mycket riktigt finns det rika människor som lägger löjligt stora summor på att upphäva sin egen död. Evigt liv är den högsta drömmen i ett system som inte förmår acceptera naturens gränser, där möjligheten att köpa allt skapar en illusion av fullständig valmöjlighet.
Just rädslan för döden sägs vara grund till den hybris som får människor att, ironiskt nog, döda allt – djur, natur, människor – i sin jakt på rikedom och makt. I kapitalismens namn tillåts det ske.
Både Eduardo Galeano och Günther Grass visade i sina verk att alla kommer att möta döden – men också att vägen dit, det som pågår mellan vaggan till graven, är något vi kan och har skyldighet att påverka. Inte för vår egen skull, utan för allas. Ingen människa är fri förrän alla är fria.