Den 28 februari 2026 dödas ayatolla Khamenei i en flygattack. Samma dag visar min flickvän, en litteraturintresserad vänstertjej, en AI-genererad tiktokfilm där Khamenei, George Floyd och Charlie Kirk möts i himlen. Själv får jag upp en tjej som med kameran fem centimeter från ansiktet redogör för världsläget med japansk animeromance-terminologi. Israels premiärminister Benjamin ”Bibi” Netanyahu kallas för ”Yandere Bibi” – en romantisk älskare – och sägs ha gått i allians med sin undergivna ”Omega Trump” för att eliminera den romantiska rivalen ”Supreme Leader Khamenei-Kun”.
Det här är typiskt för generation Z:s relation till nyheter. De lösgörs ur sina kontexter, bryts ned och matas åt algoritmerna som kalorifattiga pellets. Att en AI-genererad, ironisk hyllningslåt till Charlie Kirk periodvis toppade Spotifys listor förra året, samtidigt som det trendade att lägga ut bilder på vänner och kändisar med hans ansikte som filter, är ett tecken i tiden.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
När jag dyker djupare ned i Tiktokträsket lyckas jag hitta något som liknar en ideologisk botten till det nekrofila nyhetsskändandet – en världsåskådning som vissa tiktokare sammanfattar i meningen ”aldrig händer något” (”nothing ever happens”).
Kriserna avlöser varandra, rubrikerna talar om världskrig och apokalyps, men i praktiken upplevs allt som långsam stagnation.
Fenomenet har till och med en tecknad maskot, invånare i samma universum som andra arketyper, såsom chads (stoiska män som knackat sönder ansiktet för att få mer utpräglade käklinjer) och chuds (motsatsen och de vars fruar chadsen ligger med). Maskoten, en glasögonprydd, tunnhårig herre, pekar i klippen självsäkert på platta grafer, stillastående domedagsklockor (”90 sekunder till ingenting”) och mätare som visar låga, hälsosamma kortisolnivåer. Hans förnöjda smil säger att det inte finns någon ”stor berättelse”, och att det är gott så.
För en utomstående kan det verka ogenomträngligt. Men ”aldrig händer något” kan förstås som en omskrivning av det sociologen Hartmut Rosa kallar för det frenetiska stilleståndet. Känslan av att allt går fort och står stilla på samma gång, i ett ständigt pågående sönderfall.
Hur lever man som ung i detta?
Rörelsen är genomdränkt av religiös terminologi om de sista dagarna, men är i grunden en dödskult.
En redaktör sade till mig en gång att hon hoppades att vi unga snart skulle ”göra uppror” och ”ta över”. Jag himlade med ögonen inombords, och sade att det var en väldigt generation X sak att säga. I det frenetiska stilleståndets tidevarv upplevs inte omstörtning som subversiv. Att bygga något beständigt mitt i sönderfallet känns snarare som naivt och töntigt. Sådant som gamlingarna från världen av igår sysslade med.
Valet upplevs snarare stå mellan att bromsa, gasa, eller ställa sig bredvid och titta på.
De som vill bromsa sönderfallet mobiliseras i hög utsträckning av konservativa – men underligt nog finns det ett växande överlapp mellan dessa och de så kallade ”accelerationisterna”. Det som Naomi Klein kallat ”undergångsfascism” har blivit huvudideologin bland teknikmoguler och delar av Trumps rörelse. De har redan förlikat sig med katastrof och massdöd, men ser det som födslovåndor för det AI-paradis som de kommer bygga efter att ha väntat ut apokalypsen i sina lyxbunkrar. Rörelsen är genomdränkt av religiös terminologi om de sista dagarna, men är i grunden en dödskult.
Högeraccelerationismen har fått störst genomslag, men liknande tendenser finns även till vänster. När klimatapokalypsen beskrivs som oundviklig, och till och med en möjlighet att spränga det kapitalistiska systemet, ja då ligger accelerationismen nära. Kleins egen formulering är talande: ”Vi har nått ett val: inte om huruvida vi står inför en apokalyps utan vilken form den kommer att ta.”
Paradoxalt nog springer både apokalypslängtan och ”aldrig händer något”-mentaliteten i samma erfarenhet: ett frenetiskt stillestånd och ständigt sönderfall. Skillnaden är bara att den ena gruppen ser historiens slut, medan den andra hoppas att apokalypsen ska återuppväcka historien.
Allt detta är sällan uttalat på Tiktok, där tankestoffet förvandlas till vaga bilder och symboler.
En video taggad #accelerationism visar en orm med Klarnalogga som försöker bita sig i svansen, medan kärnvapenexplosioner flimrar i bakgrunden. Ormen representerar den onda cykel mänskligheten fastnat i som bara apokalypsen kan bryta – men det är svårare att förstå varför den 17-åriga italienska modellen och Tiktokaren Gio Scotti dansar inne i ormens cirkel. Efter en del detektivarbete förstår jag att hon i vissa nätkretsar upphöjts till symbol för en pojkaktigt fulländad, ”antik” skönhet, och kanske därför representativ för det Arkadien som man hoppas ska gro i ruinerna.
Det sexuella är en återkommande underström. Förra året skrev kultursidorna om gooners, unga män som grupprunkar i timmar till sekundslånga porrklipp ljudsatta med technomusik. Sexualiteten bryts ned på samma sätt som nyheterna, helt lösgjorda från en verklighet man inte längre tror på.
Och ändå. Medan jag skriver detta skiner solen. Fåglarna kvittrar. Runt omkring mig lever människor liv som tuggar på, såsom liv alltid har tuggat på.
I Den sista grisen från 2016 skriver Horace Engdahl: ”Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse”.
All vilja att ”bota” samhället är enligt honom despotisk. Människan kommer inte bli radikalt annorlunda än vad hon alltid har varit. Och kanske är det ändå där, i en ljum, monoton fortsättning som hoppet finns kvar.
Aldrig händer något.
