Centralblocket på Skånes Universitetssjukhus (SUS) i Lund är fortfarande ett imponerande blickfång. Klockan 15 denna måndag strömmar folk bara förbi, 15.05 dyker Görild Malmberg och Anci Hansson upp och fem minuter senare är vi ett tiotal personer.
Anci Hansson blåser i sin visselpipa och alla lägger sig rakt ner på marken. Välkomna till die–in i Lund! Tre minuter senare blåser Anci Hansson i pipan igen. Folk borstar av sina kläder, någon går in i sjukhuset, men de flesta hastar bort.
Så här har de hållit på varje måndag sedan den 15 juli. Anci Hansson läste vad en från personalen skrev på Facebook .
– Hon skrev, nu går jag ut och lägger mig framför sjukhuset i desperation över situationen. Då fick jag idén, bra, det gör vi.
Första gången kom det 80 personer, sedan har det minskat efterhand och nu är de ungefär tio varje gång. I början kom det mycket folk från sjukhuset, men de har blivit färre, kanske är de rädda.
Det de protesterar mot är den sjukvårdspolitik som femklövern (Alliansen plus Miljöpartiet) driver i landstinget.
– De håller på att fullständigt rasera sjukvården i Skåne.
Det som upprör henne allra mest är dödsfallen, som hon menar sker helt i onödan.
– Det är ju bevisat att så är fallet. Jag tror det är 10 personer som kan kopplas till SUS, två av dem barn. Bristande resurser, personalbrist, brist på vårdplatser. Så ser det ut dagligen och personalen kämpar och sliter.
Görild Malmberg arbetar inom hemsjukvården. Hon har själv varit med om två dödsfall som kan kopplas till sämre resurser. En patient fick skickas till akuten i Malmö eftersom det inte fanns plats i Lund. Genom ett tekniskt problem fick de inte reda på att hon inte tålde smärtstillande mediciner, något de väl kände till i Lund. Hon fick morfin och dog. Den andra patienten hade legat inne med syrgas. Man bestämde att hon var färdigvårdad för platsen behövdes.
– Hon hann inte in i sin egen lägenhet. Hon sa bara ”jag dör” och så gjorde hon det.
Görild Malmberg ser patienter komma hem med svåra liggsår, personalen hinner inte med mer än det basala. För två år sedan var hon jättearg på personalen på sjukhuset, men hon har ändrat sig.
– De har en omöjlig arbetssituation. De är inte elaka personer som missvårdar sina patienter utan det är resursbrist. Vi försöker hålla de sjuka hemma så länge som möjligt, för vi är rädda att skicka in dem.
Hon är desto mer upprörd på regionpolitikerna. De pratar inte med personalen och när personalen skickar signaler uppåt når de inte fram. Kanske är cheferna rädda för att framstå som dåliga chefer? Många är rädda för att uttala sig. Kanske är det därför det kommer färre från personalen och skriker ut sitt missnöje. Politikerna säger att det aldrig funnits så mycket pengar i vården, men det stämmer inte med den verklighet Görild och andra ser.
– Vi ligger tysta på marken för att spegla den tystandens kultur som råder. Vi har försökt att få tillstånd en dialog, ställa dem till svars. Men de vägrar mangrant att ha en dialog. Får vi fram en fråga får vi exakt samma skriftliga svar från dem, samma färdiga mall.
Många av dem som passerar förbi reagerar positivt. En del tittar undrande, men för Görild räcker det att de frågar sig vad som händer, kanske läser de sedan i tidningen.
– Jag tänker hålla på varje måndag fram till valet. Är det kallt så får vi väl värma varandra, ligga tätt. Om det snöar blir det nog ännu bättre effekt.
Vad är det som händer med sjukvården i Skåne? Jag söker upp läkaren Saima Jönsson Fahoum som sitter i regionfullmäktige för Vänsterpartiet. Hon kommer instormande på ett kafé innan ett gruppmöte och har nästan inte ord för att beskriva eländet. I botten handlar det naturligtvis om ekonomin, femklöverns försök att sänka skatterna. När skall folk koppla försämringarna i sjukvården med jobbskatteavdrag och annat?
– Det finns en föreställning om att kvalitén i vinstdriven sjukvård skulle vara lika bra, trots att motsatsen hela tiden bevisas. Jag liknar detta vid en kackerlacka. Den dödas gång på gång men återuppstår ständigt.
Det är två saker som hänt i Skåne. Den ena är att man genomfört ett antal omorganisationer, den mest omfattande är att slå ihop universitetssjukhusen i Lund och Malmö.
– I den här regionen är de superduktiga på att hitta förfärliga personer till chefsposterna. Sjukvårdsdirektören Jonas Ranstad är en ny katastrof. Innan han började sa han att sjuksköterskorna bara arbetar fem timmar om dagen.
Det har skett en närmast parodisk omflyttningskarusell mellan Lund och Malmö. Välfungerande avdelningar har flyttats mellan dem, med katastrofala följder. När de flyttats eller slagits ihop slår man sönder en ofta mycket avancerad verksamhet och skickliga personer flyr, exemplen är otaliga.
– Sju stycken mycket meriterade ögonkirurger försvann från en avdelning som tidigare tagit emot de mest komplicerade fallen från hela Sverige. Det är förödande när professionen flyr och svårt att reparera.
Det har genomförts ett antal mindre omorganisationer som alla har överklagats, men som troligen kommer att drivas igenom av landstingsfullmäktige. Alla sjukhuschefer utom en har avskedats. Ett antal förändringar har genomförts utan att utvärderas innan man kör vidare med nya förändringar.
– Men man kan förutsätta att det mesta är uselt. Det finns inget minne längre, det finns ingen som vet hur det brukade vara. Alla som kan och vet någonting är väck, det är bara jasägarna kvar. Dessutom finns det en kultur av skuldbeläggande, en tystnadens kultur.
Sjukvården i Skåne som tidigare hade varit mycket framstående har fått dåligt rykte. Det är svårt att rekrytera läkare och de som går sin utbildning vill inte ha sin praktik här.
– Det finns ingen som hinner handleda oss säger de. De som utbildar sig vill inte vara kvar, de har sett hur det går till.
Det är ekonomismen som sitter i högsätet. Det är svårt att tala om vinst i den offentliga vården, då effektiviserar man istället genom att dra in resurser. Sedan augusti 2012 har man levt med ett anställningsstopp. Sjukdomsfrånvaro fick inte ersättas, vikariat fick inte förlängas, pensionsavgångar och föräldraledigheter ersattes inte.
Sedan situationen blivit helt omöjlig annonserade femklövern en höjning av landstingsskatten med 30 öre till nästa år och sade samtidigt att anställningsstoppet skulle hävas.
– Fast frågan är om detta räcker till mer än att betala av underskottet.
Sedan 2010 har 600 personer lämnat SUS genom pensionsavgångar och annat utan att ersättas. I somras hänvisades föderskor i Malmö till andra sjukhus i regionen, till andra landsting eller till och med till Danmark.
Rent generellt är det brist på vårdplatser. Det gjordes en utredning 2010 om behovet av vårdplatser i regionen. Det skulle behövas ytterligare 100 vårdplatser, förutsatt att ett niopunktsprogram genomfördes, med bland annat avancerad hemvård.
– Så har det inte blivit och vårdplatserna har ändå minskat med cirka 140.
Krävs det inte ekonomisk effektivisering? Kommer det att gå att klara framtidens behov av sjukvård, med en åldrande befolkning, samtidigt som det tillkommer nya avancerade och dyra metoder att behandla svårt sjuka?
– Det är en fråga som är högst relevant. Men det hade varit mycket enklare om vi hade haft en fungerande primärvård. Det har vi inte, ingen vill bli distriktsläkare längre.
Saima Jönsson Fahoum, som själv arbetar som distriktsläkare, berättar att i norra Skåne finns det nu nästan bara dyra hyrläkare. De offentliga vårdcentralerna i Skåne håller på att köras i botten. Eftersom man säger att de privata måste gå med vinst har man gett dem extra pengar, samtidigt har det lagts ett avkastningskrav på de offentliga.
– De offentliga måste alltså ge pengar till de privata för att de skall ge vinst. Så säger de att det skall vara på lika villkor!
Det fria vårdvalet har heller inte förbättrat situationen, systemet för ersättning gör att det går att plocka ut pengar. Vilket system man än väljer har vårdkedjorna dyra skattejurister runt klotet som hittar smitvägar.
– Man sätter många tunga diagnoser och i stället för att tala om och diskutera fysisk aktivitet och rökning delar några vårdcentraler ut ett papper som man kryssar i och som sedan lämnas till receptionisten. Allt för att manipulera ersättningen. De allvarligt sjuka trängs ut av folk som inte har så stora behov.
Ytterligare ett problem är statsbidragen. Förut var de generella, nu styr regeringen medvetet dessa pengar direkt till vårdvalet eller kömiljarden, för att driva igenom sin linje.
– Jag såg att regeringen satsar 27 gånger mer på skattesänkningar än välfärden.
En kväll på akuten
– Om någon bryter ihop måste man agera. Det känns som en krigszon idag. Några är sjuka, andra är på utbildning. Vi är alldeles för få för en måndag, säger Elin Rutqvist, sjuksköterska på akuten i Malmö.
Byggnaden ligger som en stor rund trafiksemafor mitt i Malmö med starka färger i rött, gult och grönt. Genom ett hål som liknar ingången till ett parkeringsgarage förs jag till akutintaget som är nytt och fräscht, också med klara färger. Idag har jag fått löfte om att följa sjuksköterskan Elin Rutqvist några timmar i hennes arbete.
Jag blir vänligt mottagen men det är svårt att få tag på Elin. Vi talar i telefon men hon verkar vara på språng hela tiden. Till slut dyker hon upp men försvinner snabbt till nästa patient. Jag räknar till tre patienter de första tio minuterna. Hon är vänlig och tar sig tid, men helt klart stressad.
– Idag verkar de vara på mig hela tiden, skrattar hon när hon rusar vidare.
Jag känner mig som jag hamnat i en TV-såpa. Mitt i de olika mottagningarna finns en kontorsö som ser ut som en flygledning med alla bildskärmar. Personalen rör sig snabbt, ibland småspringer Elin. Alla har praktiskt nog joggingdojor på sig, bara en läkare i flygledningen har de klassiska träskorna.
Hela tiden utspelas små vardagsdramer bakom draperierna till båsen.
– Hur är det lilla gumman?
– Jag har ont i magen.
– Hela tiden?
– Nej det kommer och går.
Senare hörs ett skrik och kvinnan frågar förtvivlat: Var är jag?
– På akuten på sjukhuset i Malmö.
En man frågar enträget en sköterska när de kan träffa en läkare. Hon svarar vänligt att hon inte riktigt vet, det beror på vilka akuta fall som kommer in. Det gäller att vara diplomatiskt säger jag till henne.
– Ja, fast det är svårt när jag inte hunnit med middag. Det blev bara choklad och banan idag, säger hon leende.
Plötsligt dyker en kvinna upp och gråter hysteriskt. Hennes son skulle ha kommit hit i en ambulans men hon hittar inte honom. Till slut faller hon handlöst till golvet och måste tas om hand. En ung tjej (hennes dotter?) bredvid henne börjar besinningslöst banka på glasrutan till ambulansintaget. Hennes kille rusar fram och håller hårt om henne.
– Kan någon hjälpa mig för fan?
Senare får vi reda på att det inte var någon fara med sonen. Elin som egentligen var upptagen med en man med en prioriterad patient med bröstsmärtor måste släppa allt och hjälpa till.
– Om någon bryter ihop måste man agera. Det känns som en krigszon i dag. Några är sjuka, andra är på utbildning. Vi är alldeles för få för en måndag.
Lite senare lyckas hon slita sig fri för en kort matpaus. Hon plockar fram en röra i en yoghurtburk.
– De jag bor med har lagat den. Sätt till lite vatten sa de, jag tror det är en soppa.
Runt matbordet samlas några andra från personalen. Man vill gärna berätta om sin arbetssituation och är ganska överens.
– Vi har gått underbemannade alldeles för länge. Ändå har vi det bättre än andra avdelningar för vi fick dispens från anställningsstoppet.
Av någon anledning är måndagarna de värsta dagarna på akuten och idag är det verkligen tufft.
– Det känns som en gränszon, är det verkligen patientsäkert, säger någon. Egentligen borde en läkare gå ut och säga att de patienter som kan vänta tills imorgon borde åka hem.
Ett problem är att många av de erfarna sjuksköterskorna sökt sig vidare. En undersköterska som varit här tio år berättar att när hon kom hit för tio år sedan ansågs man erfaren först efter tio år.
– Nu räknas man som erfaren kanske redan efter ett år och får handleda nyanställda.
Dagen efter träffar jag Elin, nu verkar hon mer avstressad.
– Jag var helt förstörd när jag kom hem igår med en rejäl huvudvärk. Jag hade varken hunnit dricka vatten eller gå på toaletten.
Hon menar att trots underbemanningen lyckas man ta hand om de allvarliga fallen. Det är värre med dem som inte är allvarligt sjuka, de kan få vänta länge.
– De som kommer i kläm är de kroniskt sjuka, multisjuka äldre, de får vänta länge. De åker in och ut, vi kan inte göra så mycket. De borde slippa ligga och vänta i tio timmar. De borde bli bättre omhändertagna hemma, på ett sjukhem, eller få en riktig vårdplats.
Vårdplatsbristen är allvarlig och är ett problem för akutvården. Ibland måste en överläkare gå runt på natten på avdelningarna och se om det finns någon som kan skickas hem. Själv arbetade Elin tidigare på en nystartad medicinavdelning där alla trivdes, men den lades ner med två veckors varsel.
– Skälet var att det inte fanns folk. Det var ingen brist på patienter men det var anställningsstopp.
Ett annat problem hon ser är att primärvården inte fungerar bra. Man prioriterar de diagnoser som ger mycket pengar. Skatterna verkar gå till kardiologi och annat som har hög status.
– Jag märker att folk börjar bli oroliga för att de inte kan få vård. Patienter kan komma in och verka beredda på att bli dåligt behandlade och det skrämmer mig.
