Finansministern skäller som fan på bankerna för att de inte sänker räntorna när riksbanken har sänkt. Men han kan inget göra.
Bostadsministern tycker det är oroväckande att det inte byggs fler billiga smålägenheter så att unga kan få nånstans att bo. Men han kan inte göra något, det är kommunernas och bostadsbolagens ansvar, säger han.

Socialförsäkringsministern försäkrar att han inte kan göra något, men tvingas till slut av riksdagen till en liten, liten åtgärd i alla fall.
Äldreministern är upprörd över avslöjandena om vanvård på landets äldreboenden. Men hon kan inget göra, det är ju kommunernas ansvar.
Utbildningsministern tycker att det bara är skräp med landets högre utbildning. Det är visserligen inte kommunernas ansvar, men han gör inget i alla fall.
Arbetsmarknadsministern är bekymrad över den höga arbetslösheten, särskilt bland ungdomar. Kan han göra nåt? Tveksamt.

Socialministern anser att det är förfärligt att vräkningar av barn ökat explosionsartat. Tyvärr kan han inte göra något åt det, verkar det som.
Invandrarministern känner djupt med de föräldralösa och handikappade barn som ska utvisas till Italien, trots att de sedan flera år är rotade i Sverige och inte kan något annat språk än svenska. Men göra något? Nej det är inte hans sak.
Infrastrukturministern är ledsen för att det är så mycket krångel med tågen. Dessvärre kan hon inte göra så mycket åt det. Marknaden måste ju få ha sin gång.
Jämställdhetsministern noterar att lönegapet mellan män och kvinnor består. Finns det nåt man kan göra? Hon vet inte.
Miljöministern är klart oroad över att vi inte når våra miljömål, och att utsläppen av växthusgaser nu ökar kraftigt. Men det är svårt för henne, och Sverige ensamt, att göra något, säger hon.
Biståndsministern anser att det mesta av biståndet är helt värdelöst. Men det verkar inte vara hennes bord…
Kulturministern verkar inte bry sig så mycket om kultur och kan definitivt inte göra något åt att den utarmas. Det är marknadens sak att ta hand om det.

Näringsministern tycker givetvis det är trist att flera tusen jobb och Sveriges bästa bilföretag försvinner. Men vad kan hon göra åt det?
IT-ministern är medveten om att en ansenlig andel av svenska folket fortfarande inte har tillgång till bredband. Hon försöker ta reda på om hon kan göra något åt det.
Och EU-ministern – det säger sig själv- kan absolut inte göra någonting, EU må vara hur odemokratiskt, miljöovänligt och flyktingfientligt som helst…
Nej det är inte lätt att vara minister och nyliberal och per definition emot statlig inblandning, det blir förstås en identitetskonflikt.