Utrikes 04 augusti, 2018

Dörren öppen i Sarajevo

När Ena var fyra år bröt Balkankriget ut och hon tvingades fly Bosnien med sin mamma och trillingsystrar. Nu hjälper hon och systrarna i stället unga män på väg norrut längs den ”nya Balkanrutten”.

 

När Ena och hennes systrar föddes i början av 1989 var det i ett land som inte längre finns, i före detta Jugoslavien. Strax efter det bröt kriget ut. Medan Ena, hennes två trillingsystrar och deras mamma flydde till Frankrike, stannade pappan kvar under hela kriget.

Kulhål och spår av kriget syns fortfarande runt om i Sarajevo. På Ena syns inga spår, och hon har bara vaga minnen från kriget. Det hon minns är mer vardagliga saker, inget som egentligen är kopplat till att vara på flykt, att leva i en stad söndertrasad av krig eller att komma tillbaka utan att minnas sitt modersmål. Ändå sitter kriget kvar i henne, i hela staden. Hon pratar snabbt och intensivt om kriget som ett trauma som fortfarande påverkar inte bara Sarajevo, utan hela Bosnien.

Till skillnad från andra länder på Balkan, som Serbien och Makedonien, var Bosnien fram till nyligen inte en del av den så kallade Balkanrutten till norra Europa, för att inte tala om en slutdestination.

– Saken är att flyktingarna inte kom hit förrän i ungefär februari i år. Jag vet inte hur, men de har passerat via andra länder fram tills nu, säger Ena.

Det var ungefär samtidigt, i februari, som internationell media började uppmärksamma vad de kallade för ”den nya Balkanrutten”. Orsakerna till den nya vägen är flera. Polisvåld längs Serbiens gränser till Ungern och Kroatien och tilltagande hopplöshet i serbiska läger har fått människor att söka nya vägar. En av dem går via Albanien, Montenegro och sedan Bosnien, med EU som mål.

Minnet av ett krig

Kanske är det på grund av vad Ena kallar för ett ”obearbetat trauma” som lokalbefolkningen trots knappa resurser svarat som den gjort på den nya situationen. Sedan början av året har över 7000 personer registrerats i landet. Det är mångdubbelt fler än antalet för hela 2017. Drygt 3000 migranter befinner sig fortfarande i landet.

– Det är en väldigt speciell situation. Krigsflyktingar kommer till ett land där lokalbefolkningen också har varit flyktingar, säger Ena.

Hon har föreslagit att vi möts på Tito’s bar i Sarajevo. Vägarna är rödmålade till den gamle ledarens ära, även om baren är alldeles för nybyggd för att ha anor så långt tillbaka. Ena tror att allt sker av en anledning, även om det är något som till synes kan verka orättvist. Som att vara född in i krig. Därför tror Ena inte heller att det var en slump att hon plötsligt började tänka på Afghanistan. Samtidigt som det i media mest skrivs om Syrien. Ena jobbar som turistguide, och håller visningar om Sarajevos historia.

– Det finns ett ställe med afghanska mattor som jag alltid går förbi på visningarna, och den här dagen stannade jag till och tittade på dem. Jag kände ett slags konstig dragning till Afghanistan, du vet, alla pratar om Syrien bara, men jag visste inte varför.

Kort därefter visade hennes vän henne ett meddelande om en grupp afghanska killar som bodde på ett hostel. Hon kunde inte sluta tänka på dem, bestämde sig för att söka upp den person som skickat meddelandet och gick till hostelet. Ena och killarna blev vänner och hon gav dem en tur runt stan. Kort därefter flyttade de sju männen i 20-årsåldern in i det stora hus som Ena och systrarna Maja och Hana bor i.

– Vi har plats, och jag tycker inte om att huset ska stå tomt när någon har behov av att utnyttja det. Jag ringde mina systrar och de sa ja, säger hon.

Lokalbefolkningens hjälp

Ena och hennes systrar är inte ensamma om sitt beslut att hjälpa de nyanlända. Det är fler än dem som tagit in individer, familjer och gravida par. Men eftersom Sarajevo just nu framför allt är en plats som migranter passerar genom är det högst sannolikt att få andra har bott ihop med lokalbefolkningen under så lång tid som de afghanska killarna bodde hos Ena och hennes systrar. Men det är heller inte bara genom att erbjuda tak över huvudet som folk hjälper.

På Tarik Aljovićs familjs restaurang som ligger intill stationen är alla välkomna. Under de blåa markiserna sitter ett tiotal killar från framför allt Pakistan, Afghanistan, Algeriet och Marocko. Den nästintill tomma stationen har blivit en samlingsplats för de som flytt och fastnat i Bosnien, och för närvarande samlas omkring 300 unga män och enstaka familjer här dagligen. På restaurangen får alla som vill ladda sina telefoner och ofta även gratis mat.

– En del vill betala och då ger vi rabatt, till exempel en dryck på köpet. Men oftast ger vi bort mellan tio och femtio portioner mat om dagen, förklarar Tarik Aljovi.

Han menar att hans familjs restaurang är en institution i Sarajevo. Det är mer eller mindre alltid fullsatt och har legat här i drygt 20 år, sedan just efter kriget som Tarik Aljović föddes under, men är för ung för att minnas. Före det hade familjen en annan restaurang, men liksom så mycket annat förstördes den.

– Min pappa säger alltid att om det går att hjälpa ska du göra det. Det är alltid lättare att vara vänlig än elak, säger Tarik Aljović.

För Ena är förklaringen inte lika enkel, även om hennes impuls är att ge om hon kan. Bosnier vill gärna uppfattas som att de är hjälpsamma, men egentligen, menar hon, förstår de inte riktigt vad de gör ännu. Hon går ganska hårt åt sina landsmän och menar att hjälpen också är ett slags självhjälp.

Alla hjälper, men de är också säkra på att ingen kommer vilja stanna. Hon liknar det vid att ta hand om en söt valp som hittills uppfört sig exemplariskt.

– Det här är en helt ny situation för oss som aldrig sett ett så stort inflöde av migranter. Vår kultur är väldigt enhetlig och även om många vill ge intryck av att vara öppna så tror jag att det kan ändras snabbt, säger Ena.

Ömsesidig respekt

Ena och systrarnas hus är stort, med en grön trädgård där det står utemöbler och växter. Det ligger bara fem minuter från Sarajevos tågstation och Tariks pappas restaurang. Ljuset skiner in och små tavlor, personliga detaljer och gamla möbler ger en hemtrevligt bohemisk känsla.

Salim Khan är en av sju killar som har bott i huset med systrarna under fyra månader. Det här är hans sista kväll i Sarajevo och han sitter på trappan utanför tågstationen. Bosnien är inte ett land han har tänkt stanna i. Det är varken lätt att stanna eller att ta sig vidare och han kommer att sakna systrarna.

– Vi blev som bröder och systrar. De har varit så snälla mot oss, vi kommer att fortsätta ha kontakt med varandra, säger Salim.

Han och kompisen Said är de sista två kvar. De övriga fem har lämnat Sarajevo och två av dem är redan i Frankrike, där Ena och hennes systrar levde som flyktingar under några år på nittiotalet. Det bästa med att bo hos Ena var inte den materiella standarde menar han, utan det faktum att han och hans sex vänner, till skillnad från så många av dem som varje dag kommer till stationen, har haft tillgång till sängar, dusch och tak över huvudet.

– Det bästa var den respekt de behandlade oss med, och vi dem med, säger Salim Khan.

Identitet och flykt

Ena säger själv att hennes minne av kriget är vagt, men trots det pratar hon om sig själv som någon som varit flykting. Känslan av att vara flykting, med allt vad det innebär, finns inbyggd i henne oavsett. Precis innan hon bjöd in killarna att dela huset med dem pratade hon med en kompis som hade sett flyktingarna på gatan i Sarajevo och mindes hur det en gång var för henne själv.

– Vi är jämngamla, men hennes minnesbilder var så mycket starkare än mina. Hon berättade för mig om hur hon kom till Kroatien med sina föräldrar och sedan till Holland. Medan de på det ena stället behandlades väl, var förhållandena mycket sämre på det andra stället. Framför allt bemötandet var annorlunda, säger Ena.

Hon menar att människor ofta klumpas ihop för att göra dem lättare att förstå eller prata om.

– ”Den tacksamma flyktingen”, eller ”den giriga flyktingen”, säger Ena sakta och eftertänksamt.

Att leva ihop

När killarna först flyttade in tog det ett tag att vänja sig. Det var inte helt lätt, och de gick tillsammans genom en fas där de lärde känna varandra, insåg vilka gränser de hade och hur samvaron skulle utformas. De två husreglerna, ingen alkohol och inget kött, följdes utan problem. Några andra regler hade de egentligen inte.

Men Ena kunde först uppleva att killarna dömde henne och systrarna för vissa detaljer i deras privatliv. Efter ett tag gav det dock med sig. Ena förklarar att det är dumt att tro att de här killarna skulle vara annorlunda än någon annan, den du lever ihop med får du se alla sidor av.

– Jag gav dem svar på tal och ställde motfrågor som fick dem att tänka till. Vi har en väldigt ärlig och direkt relation. Att sluta döma varandra var en kollektiv process.

Flera gånger har hon fått frågan om hon var rädd när de tog in sju unga män i huset. Hon ler snett och tar en paus igen.

– Det var vi inte. Inte alls. Men jag kan förstå frågan. Kanske hade vi varit det om vi bjudit in sju okända personer, men det gjorde vi inte. Vi blev vänner innan, säger hon.

Under tiden som Salim, Said och de andra bodde i huset gjorde de allt på afghanskt vis. Från trappan på tågstationen berättar Salim att de lagade mat ibland, ofta något med ris, och sedan åt de allihop på golvet. I det stora, öppna vardagsrummet pekar Ena på en hylla där duken de använde ligger. Nu, dagen efter att Salim och Said, de som stannade längst, gett sig av ligger den prydligt hopvikt på en låg hylla.

Ena menar att de lärde sig mycket av att öppna dörren för Salim och hans vänner.

– Killarna visade hur fåniga vi är här i väst, och i Bosnien där alla vill vara som i väst, med våra ägodelar och vårt behov av utrymme. De delade allt på ett så självklart sätt och gav också till andra utanför huset som hade mindre, förklarar hon.

Bosnien inte målet

För många som kommer till Bosnien är det inte slutdestinationen. Få känner ens till att landet existerar och, som Ena säger, är det först nyligen som det fattiga landet blivit en del av flyktvägen från Mellanöstern. Salim, Said och deras vänner tänkte hela tiden att de skulle ta sig vidare. De blev bekväma efter ett tag och Ena och systrarna tog det svåra beslutet att ge dem ett par veckor på sig att lämna huset.

– Vi hjälpte några som inte längre hjälpte sig själva eller sin egen familj. De sa själva att de hade dåligt samvete som stannade här och inte fortsatte sin resa. De slutade göra allt. Precis som vi alla kan göra mot våra föräldrar när vi är unga, säger hon.

Dagen efter att Salim och Said åkt sitter Ena i den numera tomma källaren. Kanske kommer de att bjuda in några fler att bo här, men just nu har de lovat bort källaren till volontärer som hjälper flyktingar runt om i staden. Hon drar upp benen under sig på stolen. När killarna flyttade in var tanken att de kunde stanna så länge de ville om de var i Bosnien för att stanna.

– Men som så många andra, vi som är födda här också, insåg de att Bosnien är ett skadat land. Vem vill leva i ett skadat land om du har möjligheten att inte göra det?

Ena tror däremot inte att det vore omöjligt att få stanna i Bosnien. Men den som väljer att stanna måste inse att han eller hon får ta det för vad det är. Arbetslösheten ligger på omkring 40 procent. Många jobbar olagligt och tjänar runt 400 euro i månaden, men har samtidigt ett relativt bra liv. Ena är personligen glad över att hennes mamma valde att komma tillbaka från Frankrike efter kriget. Men hon vet att många är trötta på hur landet fungerar, eller inte fungerar.

– Det går nog att leva ett helt liv här utan att ha giltiga papper, säger hon.

Not: Förutom Salim och Said vill ingen av killarna framträda med sina namn.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Fakta Nya Balkanrutten

Sedan årsskiftet har över 7200 människor anlänt till och registrerats i Bosnien. Många aktivister menar att asylsystemet lämnar mycket i övrigt att önska och att chanserna att få asyl i landet är små. Samtidigt som lokalbefolkningen hjälper har det från statligt håll gått trögt. I skrivande stund ska snart det andra lägret öppna i Hadži, en timme utanför Sarajevo. Där kommer migranter att bo i tält innan baracker finns på plats.

I början av juni fick Bosnien 1,5 miljoner euro i stöd från EU för att bättre kunna hantera situationen de står inför. Bosniens säkerhetsminister Dragan Mektić har sagt att Bosnien inte kan bli nästa ”hotspot”, det vill säga, ett land där många asylsökande samlas. Enligt honom saknas resurser och landet kan bara vara en plats som människor passerar, inte en där de stannar. Samtidigt var ökat stöd till länder på Balkan en av punkterna som EU:s ministrar enades om i slutet på juni.

Enligt online-magasinet Kosovo 2.0 anlände sammanlagt 7900 personer till Albanien, Montenegro och Bosnien i maj. De flesta samlas nu i Bosnien, framförallt i Bihac i norr vid gränsen till Kroatien, dit det går dagliga bussar från huvudstaden Sarajevo. Enligt FN-organet International Organisation for Migration har 57 000 människor nått Europa via smugglarrutter i år.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.
Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]