Antirasistiska Expo har startat ett kontor i Malmö. I en debattartikel i Sydsvenskan i förra veckan skriver de att det inte beror på att staden har några särskilda problem utan att det där finns starka krafter som tror på ett samhälle för alla.
Malmö är på många sätt landets mest dynamiska stad och ambitionerna hos stadens styrande är också höga. Jag flyttade dit -99 och har med stort intresse följt storstadsdrömmarna. Men låt oss vara ärliga. Över sundet från Köpenhamn så ser man nog blott en förort. Ur ett Stockholmsperspektiv noterar man kanske fortfarande mest en genomfart som leder ut i Europa samt givetvis också den utbredda fattigdom, droger och höga kriminalitet som riksmedias ensidiga bild gör gällande.
Gamla 1900-talsprylar som flygbåtarna, Kockumskranen och tidningen Arbetet har under min tid som Malmöbo ersatts av modernare saker som Öresundsbro, Turning Torso och gratisblaskor. Sedan har det också tillkommit annat som inte ersatt något men som kanske också kan tas som intäkt för att Malmö är på gång att bli ”en riktig storstad”. Sånt som sushi, fashionabla stadsdelen Västra hamnen och sedvanan att dricka kaffe i glas.
Som pricken över i:et och grädden på moset, ja som själva guldkalven i dansen, så har vi också fått Citytunneln till Köpenhamn. För som alla vet finns det en oskriven regel. Att det är först när en stad dragit en tågräls under asfalten som hon kan kalla sig storstad.
Alla förändringarna har förstås skapat oro. Inte minst hos oss som bor i Södra Innerstan och därmed är grannar med den nya tågstationen vid Triangeln. I tio år har vi därför skanderat: Stoppa gentrifieringen! Och vet ni vad – det funkar! Inte en enda yuppie har heller synts till under alla dessa år!
Nu finns det en större flock av gamla rävar, företrädesvis såna som var unga på Möllevången under 80- och 90-talen då allt förstås var bättre och ölen billigare, som pekar ilsket på den löjliga sedvanan med kaffe i glas. Därmed tror de sig avslöja ulvar i fårakläder, det vill säga yuppies förklädda till någon slags bohemian bourgeoisie.
Fakta säger dock något helt annat.
I Södra Innerstaden är medelinkomsten alltjämt mycket låg och socialbidragstagarna många. Men framförallt: En majoritet bostäder är fortfarande hyresrätter och en övervägande del av dem är mindre lägenheter. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med utrymme, i betydelsen lebensraum, för vad som förr kallades yuppies. Eller för rika människor överhuvudtaget. Om inte stadsdelen byggs om helt så kommer gentrifieringen att stanna vid att en drös kulturarbetare samt några bättre bemedlade danskar flyttat in under senare år. I alla fall tror jag det kommer se ut så för en lång tid framåt.
Visst har hyrorna stigit, framförallt kring Möllevångstorget, och många har väl flyttat av den orsaken. Men detta har nog bidragit till att mindre centrala platser i Södra Innerstan, som ökända Norra Grängesbergsgatan och Sevedsplan, nu blommar med kulturella aktiviteter. Därmed sker kanske också en indirekt integrering mellan Möllevången och yttre stadsdelar som Rosengård vilket snarast borde motverka gentrifieringen.
Malmö behöver inte ängsligt jämföra sig med Stockholm eller Köpenhamn. Storstadens materiella tingeltangel kommer knappast göra stan unik. Däremot tror jag att kommande generationer kommer betrakta årtiondena kring millennieskiftet som enormt spännande i Malmö. En period då det verkligen uppstod en ”kulturell smältdegel” i det historiskt homogena Sverige. Malmö visar hela landets framtid och Expo har rätt i att vi är många som vill att den framtiden ska vara för alla.
