Att klimatministern tar med sitt knyte till toppmötet visar att hon vare sig tar mödraskapet eller sitt jobb på allvar. Det är sorgligt – för kvinnor ska inte behöva välja mellan yrkesliv och föräldraskap.
Bilderna på Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari (L) med sin tre månader gamla bebis i sele på magen vid EU-toppmötet om klimatpolitik har kablats ut över världen. Pourmokhtari säger till Reuters att hon vill visa att man som kvinna inte behöver ”välja mellan arbete och familjeansvar” och ”uppmärksamma fördelarna med föräldraförsäkringssystemet”.
Det är ett gåtfullt uttalande. Det jag ser är inte en kvinna som geschwint hanterar familj och arbete utan en kvinna som vare sig förmår göra det ena eller det andra. För hur fokuserad på vad som sägs på kan man vara med en bebis i famnen? Som jag minns den första tiden med ett nytt barn var jag minst sagt hjärndimmig. Och hur mycket närvarande mamma?
Klimatministern är nog inte ensam bland deltagarna på toppmötet om att vara förälder, men hon är uppenbarligen den enda med så dåligt omdöme att hon tar med sig sitt barn till jobbet.
Och var är barnets pappa? Om han är föräldraledig som Pourmoktharis uttalande tyder på, borde han väl avlasta sin hustru och hänga barnet på sin mage så att hon kan sköta sitt jobb? Sitter han på en uteservering och dricker belgiskt öl medan Romina arbetar och tar hand om bebis? Är inte det någon form av bidragsbrott? Internationell press hyllar tilltaget och menar att det är banbrytande. Titta vad de kan, de där svenskarna!
Det må vara ”banbrytande” men är det verkligen föredömligt? Den svenska klimatministern är med största sannolikhet inte ensam bland deltagarna på toppmötet om att vara förälder, men hon är uppenbarligen den enda med så dåligt omdöme att hon tar med sig sitt barn till jobbet. Någon borde gett henne rådet att ägna hela sin uppmärksamhet åt sin bebis – som förstagångsmamma är tillvaron förvirrad, men nog finns det mer erfarna personer i hennes närhet?
Att de andra delegaterna inte har med sig sina skrikande bebisar, trotsiga treåringar eller sura tonåringar är ju inte ett uttryck för att de inte bryr sig om sina barn, utan för att de tar sitt uppdrag på största allvar. Därför ser de, som ansvarstagande och yrkesarbetande föräldrar oavsett kön, till att barnet tas om hand av någon annan så att de kan utföra de förtroendeuppdrag de fått av sina demokratiskt valda regeringar.
Det är respektlöst mot både uppdraget och kollegorna att ta med en bebis som tar uppmärksamheten från det mötet handlar om. I stället för att tala om klimatkrisen talar nu hela världen om en tre månaders bebis. Eventuellt ett smart sätt att mörka det faktum att Sverige misslyckats grovt med att uppfylla klimatmålen.
Hur skulle det se ut om alla tog med sig sina barn på arbetet? Det skulle bli kaos. Det är ju exakt därför vi har en förnämlig föräldraförsäkring i Sverige och en alldeles utmärkt förskola: För att kvinnor inte ska behöva välja mellan yrkesliv och föräldraskap, mellan att vara kropp och intellekt.
Det är sorgligt att inte ge sig själv tid och tillåtelse att fullt ut uppleva det mirakel som en ny liten människa är.
Att kvinnor tar med sig sina barn på jobb är inte, som exempelvis Kvartalskribenten Madina Refoi menade i en diskussion i Studio ett, ett uttryck för ”kvinnans frigörelse” och jämställdhet. Tvärtom. Jag ser det som en backlash: ett uttryck för idén att en kvinna som fött barn alltid, i alla sammanhang först och främst är mamma, en kropp som förser ett litet liv med skydd och näring, snarare än en tänkande varelse som deltar i intellektuella samtal. Att också när hon är i sin yrkesroll betraktas hon först och främst som mamma, med ungen i en sele på magen.
Och är det inte just den här bilden, av kvinnan och barnet som en oupplöslig enhet, som historiskt förpassat kvinnan till den privata sfären? Det är ett privilegium mannen sluppit. Det är tveksamt om vi vunnit något på att bekräfta den idén genom att kvinnor också i sin yrkesroll kånkar runt på spädbarn, som en odelbar enhet med det barn som ju faktiskt lämnat hennes kropp.
Det är också ett symtom på en annan samtida sjuka, nämligen den destruktiva idén att allt måste göras samtidigt. Man får faktiskt välja att fokusera på en sak i taget. Tiden med små barn är väldigt kort. Det är sorgligt att inte ge sig själv tid och tillåtelse att fullt ut uppleva det mirakel som en ny liten människa är.
