Filmatiseringen av Dag Solstads bok om Pedersen, gymnasieläraren som blir maoist blev en stor succé i Norge. Alla tycks dock vara överens om att boken är bättre. Och det är inte konstigt. Dag Solstad anses av många vara den främste levande författaren i Norge. Och boken – «Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land» (1982) – Solstads bästa (Solstad själv sa om filmen att ”nakenscenerna var bäst”).
Men filmen är värd att se nu när den kommer till Sverige på DVD. Man skall bara förbereda sig på en film som gör ont. För många av filmens gestalter börjar engagemanget i rörelsen som en befrielse och slutar som en fångenskap. Detta är Solstads kärleksfulla, men smärtsamma uppgörelse med sin bakgrund i Arbeidernes Kommunistparti, AKP(m-l).
Det är inte förvånande att denna uppgörelse tagit större utrymme, och verkar betydligt mer framåtsyftande i Norge än i Sverige. AKP:arna lyckades inte bara bygga en dagstidning (Klassekampen) ett av Norges största förlag (Oktober förlag), ett parti som på sina håll fortfarande spelar roll, utan även att länge ha ett stort inflytande i norska kulturkretsar. Solstad själv skriver i «Gymnaslærer Pedersen», att huvudfrågan under tio år i det norska intellektuella livet var om man var för eller mot AKP (m-l). Det är därför heller inte förvånande att många retar sig på skillnaderna mellan filmen, boken och verkligheten.
– Filmen och boken är i praktiken konkurrerande berättelser om AKP(m-l)-rörelsen, står det i en studiehandledning från Film&Kino, som också ger ett tydligt exempel: när filmens två huvudpersoner delar ut flygblad utanför fabriksportarna i boken tar arbetarna flygbladen, men i filmen är arbetarna ointresserade.
En annan uppmärksammad skillnad är att skådespelarna i filmen övar skytte, något som varken finns i boken eller i verklighetens AKP (m-l). Generellt ger filmen alltså en mörkare bild av AKP.
Den tydligaste skillnaden är dock att filmen inte lägger speciellt mycket krut på att förklara bakgrunden till m-l-rörelsen. Istället för att ge en politisk bakgrund har regissören Hans Petter Moland lagt in extatiska bildscener och sånger (ofta från den ryska revolutionen) för att förklara känslan av väckelse hos revolutionärerna. Att veta något om bakgrunden till m-l-rörelsen kan därför vara bra.
Den verkliga historien om AKP (m-l) börjar 1969, med en utbrytning ur Sosialistisk Folkeparti. Drivande i utbrytningen är ett antal studenter som sinsemellan har olika uppfattningar om huruvida Marcuse eller Mao beskriver världen bäst, men delar uppfattningen att socialdemokratin och Sosialistisk Folkeparti, inte längre är redskap för att förändra världen. Ganska snart vinner maoisterna den interna striden.
Det finns en klar logik bakom det besynnerliga faktum att högskolestudenter i ett av världens rikaste länder valde att hämta sin ideologi från en kommunistisk bondeorganisation på andra sidan jorden i början av 1970-talet: Socialdemokratin representerade vid sextiotalets slut den etablerade makten, snarare än radikalitet. Det alternativ som förut stod till buds för de mer otåliga – kommunisterna – var bundna vid Sovjetunionen, en stat som efter invasionen av Ungern och Tjeckoslovakien tydligt utövade förtryck i sin intressesfär.
Ekonomiskt hade ingen generation haft det bättre i världshistorien än 68-generationen: mer än tjugo års kapitalistisk expansion toppades av en rekordsnabb utbyggnad av offentlig välfärd och utbildning. Den snabba utvecklingen av samhället – av många betecknad som Utbildningsrevolutionen – gav känslan att historien accelererade, att allt var möjligt. Detta perspektiv fanns i alla vänsterideologier som växte 1968: och det tycktes dessutom stödjas av vad som hände i världen: i Pariskravallerna och Pragupproret såg de möjligheten till revolutionen och stalinismens undergång.
Samtidigt vidgades perspektiven för befolkningen i de rika länderna. Den politiska befrielsen från kolonialmakterna synliggjorde vilka enorma klyftor som existerade i världen. Medan den dominerande socialdemokratin i väst, och kommunismen i öst upprättat en fredlig samexistens med kapitalismen såg upprorsfacklan ut att ha tagits över av tredje världen-länder som Vietnam, Kuba och Kina. Maoismens uppstigande innebar att klasskampen tolkades på ett nytt sätt, att de internationella relationerna mellan syd och nord kom tillbaka in i det radikala tänkandet på ett mycket påtagligt sätt. Den som grep efter maoismen grep efter världsrevolution.
Maoismen hade också en annan fördel: den var tydlig när det gällde vad som borde göras. Ett revolutionärt, enhetligt och disciplinerat parti skulle byggas, precis som på Lenins tid, partiet skulle arbeta med massorna och förebereda revolution. Världens fattiga hade rest sig – i Kina – och nu var det proletariatet i de rika länderna som skulle följa efter.
Maoismen gav ”ideologiska superkrafter”, skriver Håkon Kolmannskog i sin avhandling om AKP (m-l): Ideologisk leiarskap i den norske ml-rørsla. Och det var precis vad de unga världsomstörtarna behövde. De levde som Kolmannskog påpekar, i en gigantisk paradox: å ena sidan kom de ur en generation – utbildningsrevolutionens barn – som upplevde att allt var möjligt. Å andra sidan var de objektiva förutsättningarna för AKP (m-l) att göra revolution i det stabila välfärdslandet Norge, synnerligen dåliga. Inte bara för att arbetarklassen upplevde låg arbetslöshet och höga reallöneökningar, utan för att denna nybildade organisation med några hundra medlemmar stod mot hela borgarklassen, statsapparaten, all media, och socialdemokratin samt dess fackföreningar. I det läget var det skönt att vara ”kamrat med 700 miljoner” kineser och dessutom kunna luta sig mot hela den kommunistiska historien av uppror och intellektuell skärpa. AKP (m-l) tog inte bara Maos 700 miljoner i anspråk, utan Stalin – som besegrat fascismen – , Lenin – som gjort revolution i Ryssland, och Marx. Eventuella skillnader de stora männen emellan slätades över: Marxismen-leninismen-Mao Tse Tungs tänkande blev EN lära, vetenskapen om hur man gör revolution.
Faktum är att det fungerade – ett tag. AKP (m-l) i Norge blev ett av de starkaste yttervänsterpartierna i Västeuropa. Detta parti hade till en början fördelen av att formas efter det svenska broderpartiet Kfml:s (senare Kpml(r) respektive SKP:s) uppslitande strider, och kunna lära sig av det för att undgå samma misstag, alltså att råka ut för partisplittring.
Hösten 1969 vann Röd Front valet i Det Norske Studentersamfund, nästa höst segrade Röd Front i Bergen, Oslo och Trondheim. De snabba framgångarna, segern i folkomröstningen om EG-medlemskap 1972, tillsammans med vågen av vilda strejker strax därefter gav maoisterna ytterligare tro på att de var den norska arbetarklassens representant. Men det var en illussion. I universitetsvärlden gällde en slags upp- och –nervänd värld, där världsrevolution inte behövde verka mer omöjligt än en försiktig utbildningsreform. Ju mer extrema maoisterna blev, desto mer uppslutning fick de vid universiteten. Det stora bakslaget kom när AKP (m-l) väl bildade sitt parti och mötte de arbetarmassor som antogs göra dem sällskap på vägen mot världsrevolutionen. I valet 1973 bekräftades det fatala nederlaget: 0,4 procent gav sin röst på AKP (m-l), samtidigt som Sosialistisk Venstreparti gjorde ett fenomenalt val. Nu började det bli svårt att hävda att AKP (m-l) var den norska arbetarklassens parti.
De upprepade misslyckandena med att anknyta till arbetarklassen ledde till en ny fas inom partiet: om ingen kunde tro på revolution i Norge, vad var då poängen med att ha ett benhårt, disciplinerat revolutionärt parti? Lösningen blev vad Kolmannskog kallar en ”disciplinerande dystopi”. Avantgardeidén vreds ett varv i aktivisternas självbild, de utgjorde fortfarande ett avantgarde, men massorna var oupplysta, mutade av kapitalet och socialdemokratin. Äkta klassmedvetande skulle födas ur fattigdom.
Uppenbarligen var inte det norska proletariatet redo att göra revolution, men klassmotsättningarna mellan ”proletära länder” och ”utsugarnationer” skulle skärpas, revolutionerna i tredje världen skulle leda till ett ”världskrig”. Partiet ställde in sig på att övervintra. Medlemmarna skulle proletariseras – för att hållas immunt mot högeravvikelser.
”Gymnasielärarens lilla röda” följer med i alla dessa faser. Och framställer – ibland på ett klumpigt sätt – tragiken i AKP (m-l):s obesvarade och invecklade kärlek till den norska arbetarklassen. Proletariseringen lyfts fram som det slutliga nederlaget för partiprojektet.
Här representerar arbetarsonen Werner Ludal den ena ytterligheten, och Nina Skåtøy från högborgerlig bakgrund, den andra.
För Werner är problemet aldrig att att passa in miljön. Istället är det AKP-arnas politiska strategi som ställer honom inför valet mellan den sociala tillhörigheten och AKP. Medan AKP-arna drar slutsatsen att arbetarklassen i välfärdslandet Norge helt enkelt har det för bra, hoppas att ett tredje världskrig skall rena den från reformistiska villfarelser, förstår Werner Ludal att arbetarklassen aldrig kommer lockas av ett undergångsprogram – den reellt existerande arbetarklassens parti är Arbeiderpartiet, inte AKP.
Nina Skåtøy, från högborgerlig bakgrund, försöker vara ett revolutionärt föredöme och tar arbete som sömmerska. Men hon möter inget gensvar. Sömmerskorna kan inte begripa varför en kvinna med hennes bakgrund frivilligt tar ett arbete långt ned på samhällstrappan, och de uppfattar hennes iver att organisera dem som nedlåtande. Nina övergår sedan till att med alla medel försöka bli en av dem, att utplåna sig. Ingenting lyckas: hennes alienation blir maximal.
I en avslutande drömscen – bara i filmen – säger hon till Pedersen: ”Du förstår allt. Du förstår ingenting”.
För AKP:arna, några av sin generations mest pålästa och förödande klarsynta förstod allt om utsugningen, repressionen och det koloniala förtrycket. Men om hur arbetarklassen i Norge uthärdade kapitalismen och kunde fortsätta rösta socialdemokratiskt begrep de ingenting. De lärde sig via maoismen de allra klokaste delarna av folkrörelsens ABC. Men de kunde inte se hur samma ideologi ledde dem till att önska Norge ekonomisk kris och inbördeskrig.
Så blev AKP (m-l) ett parti som samtidigt kunde åstadkomma storverk, fostra några av de bästa fackliga kämparna och största författarna i Norge och ändå i sina största ögonblick aldrig bli mer än en liten rörelse på marginalen.
Litteratur:
Håkon Kolmannskog: Ideologisk leiarskap i den norske ml-rørsla. Det umogleges kunst 1965-1980.(Institutt for arkeologi, konservering og historiske studier. Universitetet i Oslo. Våren 2006).
