– Det är pissekallt, säger min vän Oscar medan vi skär genom den fuktiga vinden för att komma till vår lilla trästuga.
När vi kliver in släcker vi lamporna och vrider av elementen. Här är dessutom uppvärmt sedan tidigare, så vi slår upp ytterdörren för att vädra in rejält med fuktig kyla och börja från noll.
Flamman betalar oss för att leva ett dygn utan el i den skånska landsbygdens vinterkyla, och vi tänker inte fuska.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Stugan ligger precis vid ett vattendrag med en brygga och inuti finns en eldriven bastu som vi är förbjudna att använda. Hoppet står i stället till den öppna spisen. Hur som helst är vi väl förberedda. Jag har med mig fyra värmeljus och några tändare.
Vi är i byn Broby i nordöstra Skåne. Ett par hundra år bakåt i tiden präglades trakten av stråtrövare och upprorsmän som härjade i det dåvarande gränslandet mellan Sverige och Danmark, och på senare år blev Östra Göinge kommun omtalad för en lokal drogepidemi orsakad av konstgjort cannabis. Spice och snapphanar alltså.
När bussen rullade in i byn hälsade Systembolagets gröna skylt oss välkomna. Den jovialiske butikschefen i kassan bar en namnbricka där han graverat in ”El Chefo”. När jag frågade vad man gör i Broby en lördagkväll svarade han skämtsamt:
– Man söper!
Vad vår nyfunne vän försökte säga är att man super, men den lokala dialekten innebär att valfri vokal kan bytas ut mot ö.
Mitt emot Systemet ligger Coop. Att laga mat vid elspisen skulle vara ett flagrant regelbrott, men vi tänker inte låta det hindra oss från att äta med välbehag. När vi promenerar mot stugan har jag en citron i jackfickan och en falukorvsring under armen.
Kylan svider mot kinden.
Han låter skeptisk i telefonen. Som industriell rådgivare och vd för Beken Management Consulting väljer han sina sammanhang väl.
– Vi är restriktiva med vilka forum vi uttalar oss i, och Flamman är jag inte helt säker på.
Bengt Ekenstierna har varit vd för ett antal bolag inom infrastruktur och energi. Åren efter millennieskiftet byggde han, som direktör för Sydkraft Bredband, ut nätkablar till alla kommuner i Skåne. Lite senare satt han som vd för Eon Gas och förhandlade med ryska Gazprom om en gasledning till Sverige och en fossilgasterminal på svenska östkusten.
I dag är han pensionerad och säger sig folkbilda snarare än opinionsbilda om elpriserna. Även om Ekenstierna råkar vara upphovsman till Vänsterpartiets elprismodell så är han ingen vänsterman. Det ligger inte heller nära till hands att tänka om denna äldre skånska bolagsdirektör, som ser sig själv som en opolitisk expert.

– Inför valrörelsen 2022 presenterade vi en metod för att angripa skevheten i elprissättningen. Flera partier hörde av sig och ville veta mer. Men sedan var det Vänsterpartiet som snabbast lanserade Sverigepriser, som är en kopia av Bekenmodellen, säger han och fortsätter:
– Två andra partier blev väldigt irriterade över att de inte var snabbare och kunde ta förslaget med sig.
Bekenmodellen, eller Sverigepriser, innebär att elen som säljs i Sverige får två olika priser. Ett för elen som går via kablar ut i Europa, och ett för elen som används här.
– I dag har vi inte en sådan uppdelning, vilket gör att elpriset stiger i Sverige när det är elbrist i Tyskland och tyskarna kan tänka sig att betala dyrt för svensk el.
Vilka de andra två partierna är, eller på vilken sida av politiken de befinner sig, avstår Ekenstierna från att kommentera. Att just Vänsterpartiet kom att driva hans elprismodell framstår som en olycklig slump för den gamla energichefen och hans prismodell.
Många andra EU-länder har fått undantag för att skydda sina elkunder och i Sverige har vi valt att inte göra det.
– Problemet är att många av de etablerade partierna inte kan stötta dessa tankar nu, eftersom de då bejakar ett konkurrerande parti.
Ekenstierna tar den moderata riksdagsledamoten Mats Green som exempel. I en interpellationsdebatt i riksdagen blev Green tillfrågad om Bekenmodellen och svarade att det fanns mycket vettigt med den – men att det absolut inte var samma sak som Vänsterpartiets förslag.
– Det är tydligt att man måste distansera sig, vilket gör det svårt att få klokskapen att ta utrymme i debatten. Här står vi nu tre år senare med en havererad elmarknad som skapat en förmögenhetsöverföring om drygt 300 miljarder från elkunderna till staten och elbolagen.
När vi väl får igång elden i öppna spisen har de rumstempererade ölflaskorna från Systembolaget legat på kylning i rabatten ett bra tag. Snapphanelagern från Snörsjö hantverksbryggeri smakar bra, men vi börjar bli hungriga. Dags att plocka fram falukorvsringen.
Det har blivit mörkt och med bara ett flackande värmeljus till hjälp är det svårt att hitta bland kökstillbehören. Med en kniv från ett set med grillbestick snidar jag omsorgsfullt tunna bitar falukorv och citron, som placeras ut i ett vackert mönster. Fatets dekorativa höjdpunkt utgörs av en av ändarna på falukorven som får trona i mitten likt en marsipanros. Snöret och det röda skinnet sitter kvar, vilket ger falukorvscarpaccion ett rustikt intryck.
Vi tar varsin gaffel, och slår våra kalla ölburkar mot varandra. Orden för skålen är givna:
”Ebba Busch, vi fryser.”

Efter aperitivon blir jag rastlös. Det är tröttsamt att hantera kylan genom att kura vid öppna spisen. Ett annat problem är skärmtidsbegränsningen som kommer av att inte få ladda telefonen. Vi beger oss ut på byn för att hitta förströelse.
20 minuters promenad bort ligger en pizzeria med fullständiga rättigheter. Som enda gäster hälsar personalen oss välkomna genom att dra igång det överväldigande system av ljusslingor man draperat lokalen i. Ölutbudet består av Mariestad och Eriksberg. Båda är äckliga, men vi slipper i alla fall huttra av kyla.
Ett gäng hockeykillar slår sig ner vid bordet bredvid. De berättar rövarhistorier om pizzerian vi sitter på, som temakvällen med livemusik då stället var som ett hörhus och en bekant blev avsögen ute på parkeringen.
Innan hon blev energiminister kritiserade Ebba Busch den socialdemokratiska regeringen för att ha uppmanat oss att spara el. ”Pausad dammsugning löser inte elbristen”, stod det på en instagram-bild där hon höjde munstycket i vädret.
Efter tillträdet lät det annorlunda. Medan hon avfärdade vindkraftens ”stålskogar” som ”förstör vår natur” hängde hon upp förhoppningarna på en fjärran dröm om kärnkraft – och till dess erbjudit egna spartips. Hon har uppmanat väljarna att dra ned på förbrukningen med två procent, genom att sänka värmen inomhus med en grad eller halverar användningen av varmvatten, samt ”dra på oss ullunderställ och också prata med familjen varför man håller igen lite grand”.
Så nu sitter vi här och huttrar i stugan, med hennes självhjälpstips som enda hjälp. Hur hamnade vi här?
Jag är vänster och förstår därför ingenting om ekonomi, och ber därför Bengt Ekenstierna om en enkel förklaring.
– Sverige har historiskt sett ett väldigt kostnadseffektivt produktionssystem i form av vattenkraft och kärnkraft med produktionskostnader som i snitt ligger under 20 öre. Det gör att vi har kunnat ha låga elpriser genom åren.
Marginalprismodellen fungerade så länge vi hade ett överskott på el och en fungerande konkurrenssituation, förklarar han.
– Men när priserna steg i Europa 2021 till följd av gasbristen ville man i Centraleuropa köpa mer el från Sverige. Då behövde vi köra dyrare elproduktion för att täcka även exporten, och ibland även importera el från Baltikum, för att exportera till Tyskland.
Var styrmodellen dömd att misslyckas från början eller kollapsade den under trycket från Putin?
– Modellen med marginalprissättning används på många råvarubörser som guld och olja, så det är en vedertagen modell på marknader som fungerar, där det inte finns flaskhalsar eller regleringar som motverkar. Men bristsituationen 2021 när Europa inte fick gas och vi lade ner två kärnkraftverk och det saknades överföringskapacitet från Norrland till södra och mellersta Sverige, gjorde att modellen inte fungerade längre.

– När vi satte upp modellen i början av 90-talet var den det mest rättvisa sättet att prissätta el på, eftersom alla som bidrog med elproduktion fick lika mycket betalt. Den sista kilowattimmen kostade kanske 40 öre men nu kan den plötsligt kosta fem kronor och så var inte systemet tänkt att fungera.
På frågan om hur han ser på EU betonar Ekenstierna att han i grunden ser positivt på samarbete och att han vill se elkablar mellan Sverige och kontinenten. Som projektchef och senare vd för Baltic Cable har han själv varit med att låta bygga sådana.
– Men det får inte ske på bekostnad av elkonsumenterna! säger han.
– Regeringen har aldrig prövat frågan i EU. Många andra länder har fått undantag för att skydda sina elkunder och i Sverige har vi valt att inte göra det. Det är anmärkningsvärt att man inte åker till Bryssel för att förklara problembilden och föreslå en lösning som inte ens missgynnar något annat land.
Frågan om energipolitik och internationellt samarbete är laddad. Blir ni någonsin misstänkliggjorda för att gå någon annans ärenden?
– Nej, det skulle jag inte säga. Vi i Bekenteamet är pensionerade från branschen. Vi är varken politiska eller kommersiella, och har inga intäkter på det vi gör. Vi är inte heller opinionsbildare, men vi känner ett moraliskt ansvar att delta i debatten för att tillföra så mycket fakta som möjligt.
– Förslaget vi lägger fram gör att överdebiteringen av elkunderna upphör och att övervinsterna hos Svenska Kraftnät och elproducenterna återgår till normala nivåer. Jag konstaterar att vi företräder elkonsumenternas intressen när ingen annan gör det.
Tillbaka i stugan igen är det kallt och fuktigt. Den här gången finns ingen värme att vädra ut. Sänghörnan är så bistert kylslagen att jag inser att jag kommer behöva lyfta iväg madrassen till den öppna spisen och sova där.
Efter att ha fyllt på ved väntar vi på att kaminen ska börja gå på högvarv. Jag är trött på att huttra och tänker fördriva ont med ont. Det är dags att bada i vattendraget bakom stugan.
När jag ligger i det iskalla vattnet efter att ha trippat ut på bryggan och hoppat ner i ån, hugger det så mycket i benen att jag är övertygad om att ha drabbats av kallbrand som titelpersonen i Vilhelm Mobergs Raskens. (Jag bestämmer mig tjurigt för att också vägra amputation.)
Efteråt springer jag och sätter mig i den avstängda bastun. Den är kallare än resten av stugan och här finns inget ljus. Idén om att bada jättekallt visade sig vara en missbedömning. Jag fryser som ett pilträd och ensam i mörkret fokuserar jag min sista energi på att fastslå en ansvarig.
Mina redaktörer och regeringen får dela på skulden.
Flamman har sökt Ebba Busch.
Recept: Snapphanens carpaccio
Skiva en ring falukorv på en tallrik.
Pressa i en halv citron, ringla över lite rapsolja, och avsluta med mortlade grönpepparkorn.
Garnera med en falukorvsände och den andra citronhalvan.