Enligt uppgifterna från statistikbyrån Eurostat låg inflationen i EU15 på 1,8 procent, vilket är oförändrat från månaden innan. Bland de tre EU-länder som ännu inte gått med i EMU låg både Sverige och Danmark på EMU-genomsnittet medan priserna i Storbritannien stigit med 1,1 procent. Denna låga inflation överträffades bara av Tyskland och Österrike (0,9 respektive 1,0 procent).
Högst inflation hade Irland med 3,8 procent följt av Grekland och Portugal med 3,6 och 3,4 procent.
Jämfört med juni 2002 har inflationen sjunkit förhållandevis mest i Nederländerna (från 3,9 till 2,5) och stigit mest i Belgien där den nästan fördubblats (från 0,8 till 1,5 procent).
Bland ansökarländerna är inflationen högst i Slovakien på 8.7 procent samtidigt som prisökningar uteblev i Tjeckien medan Litauen drabbades av deflation (-0,3).
Även om inte inflationen ligger på en farlig nivå i något EMU-land så skapar skillnaden länderna emellan spänningar som kan äventyra hela EMU-projektet. Till exempel så är skillnaden i inflation mellan Irland och Tyskland 2,9 procent, vilket på några års sikt kan leda till ett betydligt högre kostnadsläge för Irland och således en sämre konkurrenskraft.

Om länderna behållit sina nationella valutor hade problemet kunnat lösas med hjälp av de så kallade intermediära målen, det vill säga genom att trycka sedlar eller en förändring av valutans värde.
Att ECB beslutar över styrräntan försvårar också eftersom den faktiska räntan (ränta – inflation = realränta) kan vara missanpassad. Risken är också att valutan är felvärderad redan vi inträdet. Skulle den vara övervärderad blir det betydligt dyrare att tillverka varor inom det egna landet och företag börjar flytta. Även exporten missgynnas.
En undervärderad valuta däremot kan kosta på för de länder som importerar mer än de exporterar. Samtidigt kan en för hög stimulans av ekonomin späda på inflation och sätta landet i en svårlöst situation.

Om inflationen står sig året ut så är det första gången sedan 1999 som ECB klarar sitt uppsatta mål.