Centralbanken är mycket aktiv med synpunkter på hur ländernas politik ska utformas för att leva upp till EMU-normerna. I nyhetsbrevet från ECB i maj 2002 vill ECB se strukturella förändringar av skattesystemen och återhållsamhet med de offentliga utgifterna.
Länderna uppmanas att ”undvika finanspolitisk aktivism”. Centralbanken är bekymrad över att ”utgiftstak (särskilt på kommunal nivå och inom hälso- och sjukvården) har redan överskridits i ett antal länder”. Därför uppmanar ECB att ”varje nödvändig åtgärd” vidtas för att hindra en uppmjukning av den strama finanspolitiken. Centralbanken vill även se omfattande pensionsreformer för att ”minska beroendet av staten för försörjningar av åldringar”.
ECB har i ett av sina ”working papers”, nr 241, ”Public sector efficiency: an international comparison”, kommit fram till att just Sverige skulle kunna spara mycket på sin offentliga sektor.
Visserligen ligger Sverige högt i statistiken för resultat då det gäller sådant som utbildning, hälsa och förmåga att hålla arbetslösheten nere. Men de höga kostnaderna tyder enligt rapporten på mycket låg effektivitet.
Höga poäng för effektivitet får däremot länder som håller sig med en liten offentlig sektor – här är föredömena Japan, Australien och Österrike. (Det står ingenstans att just de länderna också ligger mycket högt då det gäller kvinnligt oavlönat arbete i hemmen.) Detta i ett ”paper” utgivet av Europeiska centralbanken.
Går man till den brittiska EMU-debatten finner man en ganska detaljerad diskussion om ECB:s politisk agenda. Så till exempel i en stor artikel i The Observer den 11 maj.
Författaren Bill Morris går där igenom ECB:s direktiv och ställer det mot vad ett EMU-medlemskap skulle ha för inverkan på NHS, National Health Service – den offentliga sjukvård vars reformerande New Labour gjort till en stor symbolfråga.
Morris hänvisar till ECB:s månadsbulletin, april 2003, där det svart på vitt slås fast att EMU:s medlemsländer bör minimera den offentliga sektorns uppgifter och konkurrensutsätta sjukvården så långt det är möjligt; låta marknadskrafterna utforma vården och ”förstärka den privata finansieringens roll” (s 39). Morris drar slutsatsen att britterna får välja mellan offentligt finansierad sjukvård och ett fullskaligt EMU-medlemskap.