De sydamerikanska högervindarna har nått Ecuador. Trots att han representerar vänsterpartiet Alianza PAÍS har presidenten Lenín Moreno fört landet kraftigt åt höger. Det senaste tecknet på det är Julian Assanges indragna asyl.

London, 11 april 2018. Till slut händer det som alla väntat på. Efter indragen politisk asyl grips en sliten, långhårig och skäggig Julian Assange av brittisk polis utanför den ecuadorianska ambassaden för utlämning till USA, där han anklagas för försök till dataintrång. Mannen bakom beslutet heter Lenín Moreno, som efter tillträdet som president 2017 snabbt har vridit Ecuador åt höger trots att han representerar vänsterpartiet Alianza PAÍS.
– I dag meddelar jag att Julian Assanges respektlösa och aggressiva beteende, de fientliga och hotande uttalandena från hans organisation (Wikileaks) mot Ecuador och framför allt överträdelsena mot internationella avtal har lett fram till en situation där Assanges asyl är ohållbar, sade presidenten i ett tv-sänt tal till nationen.

Som framgår av citatet är regeringen Morenos officiella hållning till beslutet att man inte längre kunde tolerera Assanges beteende på ambassaden, där han bland annat beskrivs ha förstört golv genom skateboard-åkning, spelat fotboll med gäster, gjort digitala intrång i hemliga arkiv och betett sig olämpligt mot personal och vakter. Inrikesministern María Paulo Romo stod för ytterligare en uppseendeväckande anklagelse när hon efter gripandet påstod att Assange ”smetat bajs på ambassadens väggar”.
Alla håller dock inte med om regeringens bild. Även om Assanges tillstånd också av vänner beskrivs som bekymmersamt (han ska bland annat lida av tandproblem, D-vitaminbrist och depression) tror många av hans anhängare att den indragna asylen snarare beror på Lenín Morenos nära relation till USA och ett antal komprometterande dokument, publicerade på en anonym hemsida, som anklagar presidenten och hans familj för ekonomisk brottslighet via offshore-företag. Moreno ska ha blivit rasande över uppgifterna och härleder publikationen till Wikileaks, som dock nekar koppling till hemsidan. Också Assanges uttalade stöd för den katalanska självständighetsrörelsen ansågs störande då Morenos regering har täta diplomatiska band till Spanien.

Kritiken mot Ecuadors agerande är omfattande. Den kanske största kritikern är Rafael Correa, den tidigare presidenten som tilldelade Assange politisk asyl. Han beskriver nu sin partikamrat och tidigare vice-president Lenín Moreno som ”den största förrädaren i Latinamerikas och Ecuadors historia” för att ha skickat ut Assange och tillåtit brittisk polis inträde i ambassaden före gripandet.
Relationen mellan Moreno och Correa har fullständigt havererat trots att de tillhör samma parti och har suttit i samma regering. I Ecuador anklagas dessutom Correa för korruption och kidnappning. Expresidenten, som nu bor i Belgien med sin familj, kommer att arresteras så fort han överträder landets gränser. En anmälan skickades också till Interpol, som efter att ha undersökt fallet inte ansåg bevismaterialet tillräckligt för arrestering och utlämning. Correa anser sig vara utsatt för en juridisk och politisk komplott från Moreno och motsätter sig förhör på grund av brist på rättssäkerhet i hemlandet.

Vad är det då som har hänt mellan de tidigare partikamraterna? För att svara på den frågan behöver vi gå tillbaka till april 2017. Den latinamerikanska vänstern drog då en lättnadens suck efter att Lenín Moreno vunnit i presidentvalets andra omgång. Ecuador hade inte svepts med i de nyliberala vindar som börjat blåsa över kontinenten. Moreno garanterade under valkampanjen att den populära ”medborgerliga revolution” som sjösatts av Alianza PAÍS och Rafael Correa 2007 skulle fortgå.
Correa hade med stor framgång och omfattande folkligt stöd lett landet under ett decennium. ”Den medborgergliga revolutionen” bestod av förmögenhetsomfördelande reformer, där landets oljeinkomster började användas till sociala satsningar och investeringar i infrastruktur, samt en ny progressiv konstitution. Ekonomin gick urstarkt. Enligt Världsbanken sjönk fattigdomen från 37 till 23 procent mellan 2007 och 2016 samtidigt som den ekonomiska jämlikheten ökade kraftigt. Med sin doktorsexamen i ekonomi gav Correa den latinamerikanska vänstern trovärdighet när han satte sig upp mot Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken. Han vann därefter popularitet inom vänstern – men fick hård kritik från högern – när han ogiltigförklarade och omstrukturerade stora delar av statsskulden.

Även internationellt gjorde Correas regering avtryck. I stället för att söka stöd hos USA och den globala kapitalismens institutioner stärkte Correa relationen till progressivt styrda länder i närområdet: Lula i Brasilien, Chávez i Venezuela, Morales i Bolivia och Kirchner i Argentina. Med Ecuador som pådrivare skapade därefter de latinamerikanska staterna den bilaterala organisationen UNASUR för ökad regional integration. Huvudkontoret anlades i Ecuadors huvudstad Quito.
Den åtgärd som fått mest genomslag globalt ägde dock rum 2012 när Assange, som Correa beundrade för arbetet med Wikileaks, gavs politisk asyl. Rogelio Núñez, forskare i statsvetenskap vid Real Instituto Elcano i Madrid, menar i en intervju med BBC att skyddet av Assange var symboliskt viktigt för Correa, inte minst för att illustrera motståndet mot USA:
– Julian Assange var en symbol för Rafael Correa som gav honom utrymme i ett internationellt politiskt sammanhang och tog honom närmare vissa politiska allierade.

Som framgår av citatet är regeringen Morenos officiella hållning till beslutet att man inte längre kunde tolerera Assanges beteende på ambassaden, där han bland annat beskrivs ha förstört golv genom skateboard-åkning, spelat fotboll med gäster, gjort digitala intrång i hemliga arkiv

Den förda politiken har skapat många fiender bland Ecuadors eliter, men stort stöd bland de fattiga och i ursprungsbefolkningen, något som förstärks ytterligare av att Correa talar indianspråket quechua. Populariteten har manifesterats genom tre valsegrar varav två redan i första omgången. Trots ekonomisk tillbakagång med kraftiga underskott mellan 2015 och 2016, korruptionsanklagelser och kritik för att vara auktoritär och repressiv mot media var Correas position alltjämt gynnsam inför valet 2017. Konstitutionen tillät dock inte ett tredje omval, men i och med Lenín Morenos tillträde trodde de flesta Alianza PAÍS-anhängare att ”den medborgerliga revolutionens” framtid var säkrad. Riktigt så blev det inte.
Under sina två år vid makten har Moreno fört Ecuador åt höger i rekordfart. Med målet att avsluta landets politiska polarisering inleddes en dialog med de som avskyr Correa allra mest: landets näringsliv. Resultatet? Ökat marknadsinflytande och en utrikespolitik i linje med USA:s och den övriga rika världens. Medan högern var nöjd följde den regionala vänstern utvecklingen förvånat.

Morenos val av finansminister, ekonomen Richard Martínez, förvånade också. Martínez har en bakgrund inom det ecuadorianska näringslivet och står långt ifrån Alianza PAÍS traditionella ekonomiska politik. Detta visade sig också tämligen omgående genom åtstramningsreformer, uppluckring av arbetsrätten och skattelättnader för företag. I mars annonserade regeringen också att Ecuador, för första gången på 16 år, tagit lån från IMF på 10 miljarder dollar. Motkravet? Smärtsamma åtstramningsreformer för att minska budgetunderskottet under de kommande två åren. Rogelio Núñez menar i intervjun med BBC att liknande beslut hade varit otänkbara under Correa:
– Ett avtal med IMF under Correas tid hade varit omöjligt. Det är sant att han ibland var pragmatisk, men IMF var ett av monstrena för honom, en av de organisationer som han kritiserat mest och som driver en politik som han uppfattar som nyliberal och således i motsättning till folkets intressen.

Även utrikespolitiskt har tonen förändrats drastiskt. Regeringen meddelade nyligen att Ecuador kommer att dra sig ur UNASUR för att i stället be om inträde till frihandelsunionen Alianza Pacífica, ett samarbete mellan regionens traditionellt konservativa länder Chile, Colombia, Peru och Mexiko. Åtgärder som kraftigt bryter mot Correas vänsterinriktade utrikespolitik.
Men det är inte bara ekonomiskt och utrikespolitiskt som högervridningen visat sig. Ecuador har tagit emot jämförelsevis få flyktingar sedan krisen förvärrades i Venezuela. Villkoren för uppehållstillstånd är hårda och hatbrotten mot venezolaner har ökat. Moreno själv kritiserades hårt för att i januari ha bidragit till ökade spänningar när han fördömande generaliserade om venezolanska migranter efter att en kvinna mördats av en venezolansk gärningsman.

Regeringens officiella bevekelsegrund för den nyliberala kursändringen är att vända den ekonomiska utvecklingen och få bukt med landets korruption. En person har utsetts till syndabock: Rafael Correa. Sedan Moreno tillträdde har mängder av anklagelser riktats mot Correa, som planerade att kandidera i presidentvalet 2021. De planerna stoppades 2018 genom en folkomröstning vars resultat omöjliggör ytterligare en kandidatur. Bland Morenos kritiker var folkomröstningen en förtäckt strategi för att försvaga den alltjämt populäre Correa politiskt. I det tidigare enade partiet Alianza PAÍS har nu en djup splittring uppstått mellan ”correister” och ”morenister”, där de senare uppenbart har överhanden i nuläget. Enligt Rogerio Núñez är dock kampen mellan de två långt ifrån över:
– Den politiska fasen är över, åtminston denna (Assange-fallet), men vi träder nu in i en mer ekonomisk fas. Efter avtalet med IMF måste Lenín Moreno implementera ett antal strukturreformer som kommer att vara mycket impopulära och ovälkomna bland delar av befolkningen, säger han.
Han pekar dock också på att dessa reformer kan vara nyckeln till en möjlig återuppståndelse för ”correismen” eftersom någon förmodligen kommer att försöka utnyttja missnöjet som de åtgärderna för med sig.
– Det kan vara en språngbräda för ”correismen”.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information .

Pontus Olsson

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Owen Hatherley

Brittisk författare och journalist, bosatt i London.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Kyriakos Mitsotakis svärs in som premiärminister för ännu en mandatperiod. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

Kommentar/Utrikes • 05 juli, 2023

Greklands förutsägbara tragedi

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare • 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Morgan Svensson

Aktiv i arbetarrörelsen och medlem i Vänsterpartiet Malmö.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Johan Pries

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du fria” kunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion