Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

– Jag är arg och besviken på den globala vänstern, eftersom de bara ser Israel och Iran som en enkel motsättning, som om allt vore svart eller vitt.

Mitt i allt detta fruktansvärda fanns det ändå ett ögonblick då vi faktiskt blev glada.

– För en månad sedan lades det inte upp en enda story på vänsterns sociala medier om människorna i Iran som dödades under bara två nätter. Hittills har omkring 40 000 människor skjutits. Det fanns många bilder av döda kroppar och blodiga gator.

– Problemet är att många nästan tycks njuta av tanken på att Iran beskjuter Israel – på bekostnad av våra liv: människor i Iran dödas på grund av Khameneis beslut och hans illusioner.

– Men vet du, nu är han borta! Mitt i allt detta fruktansvärda fanns det ändå ett ögonblick då vi faktiskt blev glada.

– Samtidigt vill jag inte att Iran ska bli som Damaskus eller Gaza. Jag sparar bilder av hur staden ser ut nu, medan den fortfarande är okej – innan den börjar förvandlas till ett dammlandskap.

Och trots kriget, planerar du fortfarande att återvända hem?

– Varje dag tänker jag på vad jag ska göra. Om det någon dag inte kommer några nyheter alls från min familj, då skulle jag åka. Men just nu känns gränsen mot Armenien skrämmande, eftersom de bombar i nordvästra Iran. Så jag vet inte om vägen dit är trygg.

– Om jag känner att jag behövs mer där än här, då skulle jag hellre åka tillbaka och hjälpa människor. Men just nu är alla i chock, och vi vet inte hur länge det här kommer att pågå eller vad som kommer att hända härnäst.

Tror du att den islamiska regimen snart kommer att falla?

– Nej. Men man vet aldrig. Jag kunde till exempel inte tro att Khamenei skulle dö så snabbt, på bara fem minuter.

– Men egentligen går det inte att räkna ut. Hamas var bara en liten tentakel av den islamiska republiken, och det har tagit två år och de finns fortfarande kvar medan Israel fortsätter att bomba staden. Så hur skulle den islamiska republiken försvinna så lätt?

Anyfox

Han lämnade Iran i somras med beslutet att aldrig återvända. Han arbetar som karaktärsdesigner och storyboardartist inom animation och spelproduktion.

Han är homosexuell, och även om han i Armenien – i jämförelse med Iran – känner sig trygg, ber han om anonymitet. Därför använder jag hans artistiska pseudonym i stället för hans riktiga namn.

Hur känns det just nu?

– Ärligt talat känner jag mig väldigt glad. Tack vare Trump och hans allierade blev vi av med vår egen Hitler. Under de 47 år som har gått sedan den islamiska revolutionen i Iran har människor försökt göra motstånd gång på gång, men regimen har alltid varit extremt brutal och blodtörstig. Det är ett system präglat av vansinne, brutalitet och grymhet. Vi visste att vi behövde hjälp utifrån. Och jag hoppas att hela den islamiska regimen – hela systemet – till slut kommer att falla.

Har du kontakt med din familj – vet du hur de mår?

– I går fick jag meddelanden från dem, och lyckligtvis är de oskadda hittills. Men ingen vet vad som väntar framöver. Det sker bombningar och explosioner varje dag.

– Vi undviker att tala om känsliga frågor eftersom vi vet att regimen ständigt övervakar allt. Det är fortfarande för tidigt att tala öppet. Men alla jag känner väntar på att USA och Israel ska fullfölja det här.

Men bomber dödar ju inte bara personer som är kopplade till regimen utan också helt vanliga civila. Tycker du ändå att det här kriget är rättfärdigt?

– Ärligt talat framstår det som den enda möjliga lösningen. Om starka länder som USA inte ingriper riskerar den islamiska regimen att överleva. Vanliga människor kan inte göra något åt saken – de har helt enkelt inte tillgång till vapen. Därför behövs någon större och starkare som kan straffa regimen och sätta den på plats. Jag har hoppats på något sådant under väldigt lång tid.

Om starka länder som USA inte ingriper riskerar den islamiska regimen att överleva.

– Och jag säger inte att de bombar Iran. Jag säger att de bombar den islamiska regimen. Just nu tillhör landet inte iranierna. Det har tagits över och i praktiken stulits från nationen.

Har du funderat på att återvända till Iran?

– Jag kommer aldrig att återvända. Jag är en hbtq-person, och jag tror inte att Iran som samhälle kulturellt sett är redo för människor som mig. Även om den islamiska regimen skulle besegras är det riskfyllt och farligt för personer som mig att leva bland muslimer.

– Kanske kan Iran om ett eller två årtionden bli redo för verklig demokrati och tolerans. Men just nu är landet fortfarande långt ifrån det.

A.A. och R.A.

– Pahlavi, Reza Pahlavi. Det enda jag ber dig om är att du börjar texten om oss med hans namn, säger A.A. bestämt.

A.A. och R.A. vill att vi ska prata alla tre samtidigt, men det är A.A. som för ordet – och han talar i praktiken för dem båda.

Han är skådespelare och medverkar ofta i filmer och reklam, men tvingades lämna Iran efter att ha deltagit i protester. Samtalet blir snabbt spänt när jag säger att den iranska diasporan verkar splittrad – att hälften stöder kriget medan den andra hälften är emot. A.A. reagerar kraftigt, kallar det falsk information och propaganda.

Ett ögonblick verkar det som om intervjun inte kommer att bli av och att vi måste avsluta samtalet. Men sedan ber han om ursäkt och förklarar sitt utbrott med nervös utmattning och brist på sömn. De senaste dagarna har han oavbrutet följt nyheterna från Iran och försökt hålla kontakt med sina anhöriga.

Hans vän R.A. arbetade tidigare som jurist i Iran tills han för sju år sedan dömdes för vad myndigheterna beskrev som respektlösa ord om Imam Reza, vars mausoleum ligger i hans hemstad Mashhad. Dödsstraffet genom hängning omvandlades senare till fängelse, där han utsattes för tortyr.

Under samtalet sitter R.A. mest tyst, nickar och bekräftar gång på gång att han håller med A.A. om allt.

Hur känner ni inför kriget?

– Vi kallar det inte ett krig. Vi kallar det en räddningsinsats – en humanitär intervention som vi har bett om. Och med ”vi” menar vi Irans folk: våra familjer och våra vänner där hemma, och hela diasporan. Under de senaste 47 åren har vi aldrig varit så enade som nu. Miljoner och åter miljoner människor samlas nu bakom en enda person – prins Reza Pahlavi.

Eftersom ni har familj och vänner i Iran – är ni inte oroliga för deras säkerhet nu?

– Se på er Putin. Han vill förstöra Ukraina, och vill döda civila. Men är det verkligen president Trumps eller premiärminister Netanyahus avsikt? Kommer världen inte att uppskatta ledare som medvetet väljer att använda sin mest avancerade och dyraste teknik för att se till att anfallen är så precisa som möjligt? Vi är verkligen tacksamma mot dem båda. De står på rätt sida av historien.

Men vad tänker du när du tittar på Venezuela? Vi ser att Trump nu samarbetar med samma regering – i praktiken samma Maduroregim, bara utan Maduro själv. Tror du inte att något liknande kan hända i Iran?

Vi kallar det inte ett krig. Vi kallar det en räddningsinsats – en humanitär intervention som vi har bett om.

– Det finns ett uttryck, ”äpplen och päron”, som betyder att man inte kan jämföra två situationer som om de vore identiska. Situationen i Iran liknar Venezuelas på en punkt: medierna har i stort sett övergett oss båda. I Venezuela ignorerade den globala vänstern helt viljan hos de människor som firade och fokuserade i stället på att säga att interventionen bröt mot internationell rätt, och så vidare.

– Men i Venezuela, av skäl som vi aldrig riktigt har förstått, lyckades människor inte uttrycka sitt stöd tillräckligt starkt bakom sin ledare, María Corina Machado.

– Det lyckades vi iranier göra.

– Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör. Men utöver allt detta är det inte president Trump som kommer att avgöra det slutliga beslutet. Det kommer vi att göra. Det är vi som kommer att ha sista ordet, oavsett vad president Trump väljer eller säger.

Tycker du inte att det är ganska orealistiskt att Pahlavi skulle kunna återvända till Iran?

– Den 8 januari 2026, exakt klockan 20.00, efter hans uppmaning att agera gick miljontals iranier ut på gatorna. Inte hundratals, inte tusentals, inte hundratusentals – miljoner. Ska man då påstå att alla dessa miljoner bara försvann? 35 000 av dem dödades i massakern. Men resten – fortfarande miljoner – sitter nu i sina hem, med dörrarna låsta, och väntar på nästa uppmaning. Vem väntar de på?

Säg du.

– Reza Pahlavi. Vi har redan nämnt det namnet hundratals gånger i den här intervjun.

Men alla dessa människor har ju inga vapen, eller hur?

– Och vad har hänt de senaste dagarna med dem som hade vapnen? Minst 1 000 av dem har redan eliminerats, enligt statliga medier. Och när statliga medier säger 1 000 kan du räkna med att det är en lögn. Det är förmodligen 4 000.

Så ni hoppas alltså att bombningarna ska göra det möjligt att starta en verklig revolution och få ett slut på den islamiska regimen?

– Vi hoppas inte, vi är övertygade. Och när den sista uppmaningen kommer, när det är dags för den avgörande striden – vad tror du att vi kommer att göra då? Vi kommer att springa mot gränsen.

– Tidigare kunde vi inte göra det. Vi båda och många andra som oss hade blivit gripna direkt på grund av vår bakgrund. Men den dag gränserna inte längre kontrolleras av dem, i det ögonblick vi vet att man kan ta sig in i landet utan att bli arresterad direkt – då kommer vi att åka dit och stå sida vid sida med vårt folk i den slutliga striden.