Det var arbetsgivarna som förra veckan avbröt förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, efter att ha vidhållit kraven på villkorslös kapitulation från fackets sida. Därmed fick vi ytterligare ett bevis på att Svenskt näringsliv driver en huvudlös och extrem linje. Man vill ersätta en flexibel och allsidigt framgångsrik svensk avtalsmodell, med diktat inspirerade av våta amerikanserade drömmar.
De fackliga förhandlarna ska ha en eloge för att ha försökt uppdatera avtalet – och för att ha vägrat gå med på viktiga principiella försämringar. Men nu behöver arbetarrörelsen både självkritik och fotarbete.

Fackens mer konkreta krav i slutbudet – exempelvis om mer kraftfulla omställningsavtal, bättre rehabiliteringsarbete och förbättrad lönestatistik – är realistiska och framåtsyftande. Men de är väsentligt mycket mer ”införstådda” i jämförelse med arbetsgivarnas. Det krävs en längre kedja av argumentation för att intentionerna om ett sundare, friare och mer dynamiskt arbetsliv ska bli tydliga. I denna runda kan man dock knappast beskylla de fackliga centralorganisationerna för att ha satt igång en rörelse ens internt, runt de egna ståndpunkterna. Beskedet om att LO öppnade för förhandlingar kom som en överraskning för de allra flesta, och också efter det att dessa inletts, har det varit ganska tyst om frågeställningarna.

Arbetsgivarsidan har däremot envetet tryckt på några strategiskt viktiga förändringar. Att i praktiken upphäva Lagen om anställningsskydd, vilket i ett slag underminerar fackets förhandlingsposition vid varje neddragning. Att förbjuda konfliktåtgärder mot arbetsplatser där ingen är medlem i facket, vilket skapar utpressningssituationer särskilt på små arbetsplatser – där de anställda ofta är som mest utsatta. Att inskränka rätten till sympatistrejker, vilket skadeskjuter den fackliga solidaritetstanken. Att införa en ”proportionalitetsprincip” vid konfliktåtgärder, som förhandsbegränsar effekten av stridsåtgärder och mystifierar det faktum att arbetsgivaren alltid har en oproportionerlig rätt att bestämma över uppsägningar och att ”leda och fördela arbetet”.

Kring alla dessa frågor har det genomförts ett långsiktigt och mångsidigt opinionsarbete från arbetsgivarnas sida. Den surrealistiska uppståndelsen kring salladsbaren Wild n’ Fresh för några år sedan var en uppvisning av Timbro-högerns samspelta orkester.

Lagen om anställningsskydd har beljugits med frenesi. Många svenskar – fackmedlemmar och politiskt aktiva på vänsterkanten inkluderade – har fått en verklighetsfrämmande bild av hur lagen fungerar. Las ger en god flexibilitet men inbjuder till förhandlingar. Arbetsgivarna vill istället hålla facket på mattan och kunna använda varje omorganisation till att utöva godtycke. Strax innan förhandlingarna om huvudavtalet avbröts, körde Svenskt näringsliv en sponsrad ”debattserie” på nyhetssajten Newsmill där de borgerliga ungdomsförbunden med fantasifulla argument krävde inskränkta rättigheter för ungdomar, men ändå övertrumfades av artiklar med rubriker som ”Så tvingades vi avskeda en stor del av vår kvinnliga personal”, ”Las grundorsaken till våldet i Rosengård”, samt ”Därför hatar jag facket”.
När arbetsgivarsällskapets propagandamotor fyllde 20 år 1998, konstaterade man nöjt att ”Timbro har råd att anlägga det långa perspektivet och upprepa sin kritik som en drucken papegoja, ända tills den börjat göra intryck”. På vänsterkanten kan man å andra sidan ibland känna sig som en drucken papegoja när man pekar på motsvarande behov av långsiktigt publicistiskt och medialt opinionsarbete. Men det behovet kvarstår och växer. Och den samlade arbetarrörelsen har råd. Än.