Den 5 april 2024 talar den kristna SD-profilen Alexander Christiansson inför hundratals delegater på Jerusalem Prayer Breakfast, en lobbyorganisation som vill föra samman mäktiga politiker och kristna ledare i stöd för Israel.

Mötet hålls på Elite Hotel Marina Tower i Nacka, och Christiansson berättar att det är en speciell samling för honom. Israel har, börjar han, varit ”en del av mig, det har varit i min dna sedan min ungdom.” Det var inte självklart att sonen till den frikyrkliga rockikonen Ulf Christiansson, sångare i bandet Jerusalem, skulle hitta in i politiken. Men när han gjorde det var syftet klart: ”Den första motion jag lade fram i riksdagen var att flytta [svenska] ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem,” berättar han på frukosten.

Rummet fylls av applåder.

Förutom Christiansson deltar Svante Rumar, tidigare pastor från Livets Ord, och Lars Enarson. Enarson har en stor följarskara på Youtube, och är en av Sveriges mest kända kristna sionister.

Det hela slutar i ett bönemöte, där stödet för Israel vävs samman med kristet lärjungaskap och en kamp mot världens ondska. Rumar leder slutbönen: ”Vi ber för den israeliska armén. Vi ber för flygvapnet och alla andra försvarsgrenar. Låt din vilja ske i Gaza.”

Att Israels folk är utvalt av Gud, och att kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt även i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

I sin ”Israel-krönika” från den 4 juni drar den kristna tidningen Världen Idag en rak linje från Bibelns profetior till stöd för Israels krig i Gaza:

”I den kanske mest upprepade profetian i Gamla testamentet säger Gud att han ska samla Israels barn tillbaka till deras land”, skriver krönikören Roar Sörensen och drar av det slutsatsen att ”Det kristna valet i denna konflikt är att stötta Israel”.

På sociala medier frodas denna kristna sionism, och i många församlingar finns Israel-vänliga grupper som är så engagerade att pastorer som tycker annorlunda väljer att hålla en låg profil, i stället för att utmana dem.

Men kriget i Gaza visar att det är nödvändigt för både kyrkor och politiska partier att göra upp med den här teologin en gång för alla.

Varifrån kommer den kristna sionismen? Från Bibeln, skulle anhängarna svara – och det är riktigt att den innehåller en rad profetior om att det judiska folket ska få återvända till sitt hemland.

Profeten Jeremia skriver: ”Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.”

Profeten Hesekiel fyller i: ”Jag skall föra er till Israels land, det land jag svor att ge era fäder.”

Men vad dessa texter återspeglar är att stora delar av den hebreiska Bibeln – den boksamling kristna kallar Gamla testamentet – skrevs då den babyloniske kungen Nebukadnessar erövrat Jerusalem, raserat templet och fört bort befolkningen i exil.

Detta skedde år 587 före Kristus. De hebreiska profeterna förutspådde att fångenskapen en dag skulle vara över, och fyrtio år senare fick de rätt: Israeliterna tilläts återvända hem och kunde bygga upp sitt tempel igen.

Detta, och inte den moderna staten Israels bildande år 1948, är vad bibeltexterna handlar om.

Efter babylonierna kom romarna, och när de erövrade landet blev israeliterna statslösa igen. Det skulle de förbli i över två tusen år – utan att någon kristen kom på tanken att de gamla profetiorna skulle gå i uppfyllelse en gång till.

Varken Nya testamentets författare, de antika kyrkofäderna, medeltida katolska teologer eller reformatorerna påstår något sådant. Det var först på 1800-talet en sådan idé fick spridning. Det började faktiskt med att den karismatiske irländske prästen John Nelson Darby föll av sin häst hösten 1827. Under sin konvalescens omvärderade han allt han lärt sig – inklusive eskatologin, alltså läran om tidens slut.

Kriget i Gaza visar att det är nödvändigt för både kyrkor och politiska partier att göra upp med den här teologin en gång för alla.

Darby fick för sig att Jesus återkomst skulle ske plötsligt och överraskande, för alla utom dem som kunde tyda tidens tecken. Den tekniska, engelska termen för denna lära är premillennial dispensationalism. Enligt den består historien av olika andliga epoker, där den sista inleds med ett uppryckande: Gud plockar de frälsta till himlen medan krig bryter ut på jorden. När den jordiska vedermödan är över återvänder Jesus och tusenårsriket (millenniet) inleds.

Detta var en helt ny idé i kristenheten. Och skälet till att ingen tidigare ens kommit på tanken är att den bygger på en minst sagt kreativ bibelläsning.

Ett av de tidstecken som Darby pekade ut var att judarna skulle återvända till Israel. När det skedde, förklarade han, var det en signal om att den sista tiden stod för dörren. Det samfund Darby grundade, Plymouthbröderna, blev visserligen aldrig särskilt stort – men denna idé spreds desto mer.

Den plockades den upp av amerikanska väckelseförkunnare och utvecklades till det som kallas för kristen sionism. Det är en spretig rörelse som Robert Smith, en professor som studerat ämnet, definierar så här: ”Kristen sionism är att utifrån vissa kristna övertygelser agera politiskt för att främja och bevara judisk kontroll över de geografiska områden som i dag utgör Palestina och Israel.”

De kristna sionisterna höll noga reda på vad som hände i regionen, för Israel är, skrev fundamentalisten William Blackstone i början av 1900-talet, Guds solur:

”Om du vill veta var vi är i kronologin”, skrev han, ”så blicka mot Israel.”¹

När den moderna staten Israel grundades 1948 visste entusiasmen inga gränser. Pentecostal Evangel skrev att nyhetsflödet låg så nära de bibliska profetiorna att man ”nästan undrar om vi är vakna, eller om allt bara är en väldigt spännande dröm.” En annan evangelikal tidning kallade det för ”den största profetiska nyheten under det tjugonde århundradet.”²

När man följer kristna debatter kring staten Israel – inte minst i sociala medier – kan man få för sig att alla kristna tror så här. Men det är faktiskt tvärtom: Denna idé är inte traditionell, och än i dag en minoritetsposition inom kristenheten. Varken den katolska kyrkan, den anglikanska kyrkan eller de stora lutherska kyrkorna delar den här synen – ja, det finns också många frikyrkliga teologer och samfund som avvisar den.

För att sätta lite siffror på detta. Om vi bara räknar katolikerna är de över en miljard, medan antalet vita evangelikaler i USA är omkring 50 miljoner.

Skälet till att den kristna sionismen blivit så inflytelserik är till att börja med att de är bra på marknadsföring; ett exempel är de omåttligt populära Left behind-böckerna, som bygger på denna världsbild. Dessutom hör sionistiska kyrkor till världens mäktigaste samfund, genom att vita evangelikaler har ett så stort inflytande på USA:s politik – inte minst Mellanöstern-politiken.

Att påve Franciskus har kallat Israels invasion omoralisk och oproportionerlig, och krävt en folkmordsutredning av brotten, dränks lätt av de högröstade kristna sionisterna.³ Men ännu värre är att de överskuggar de kristna palestinierna, som har en lång historia i regionen.

Många vet inte ens att kristna palestinier existerar, utan antar att alla som bor på Gaza och Västbanken är muslimer. Men där finns tiotusentals kristna, mängder av kyrkor och en rad framträdande ledare. En av dem är Mitri Raheb, kyrkoherde i Betlehem, teolog och mottagare av Olof Palme-priset.

Raheb har kallat den kristna sionismen för krigets mjukvara. Krig förs inte bara med hjälp av hårdvara, som militär utrustning och avancerad teknologi, utan det krävs också en ideologi som ger kampen ett sken av rättfärdighet. Den kristna sionismen erbjuder just detta.

Något av det mest motbjudande med den kristna sionismen är den hårdhet teologin skapar hos många anhängare. Det som utspelar sig i Gaza är en fruktansvärd humanitär katastrof, där krigsbrott staplas på varandra, utan ände. Barn lemlästas, kvinnor begravs under raserade hus och män dödas medan de väntar på matutdelningar. Svält används som ett vapen mot en redan desperat befolkning.

Historien lär oss att våra fiender inte kommer att försvinna bara för att vi menar att de inte har rätt att finnas.

Ändå beter sig en del kristna sionister som att lidandet inte rör dem i ryggen. I stället för att ta in tragedin ägnar de all kraft åt att ifrågasätta rapporter från journalister, FN-organ och humanitära organisationer. I denna kallblodiga sifferexcercis är det viktigare att slå fast exakt hur många tusen barn som dödats, än att sörja och protestera mot dödandet av barn.

Dessutom faller man in i ett realpolitiskt språkbruk, där sorg avfärdas som sentimentalitet. Apokalypsen kräver att man knäcker några ägg.

Man betraktar historien som ett spel, där Gud flyttar pjäserna och människan bör foga sig – i synnerhet när vi närmar oss slutkapitlet, det vill säga tidens slut. Israeliska politiker har haft nytta av de kristna sionisterna, men den drivs djupast sett inte av omsorg för judarna eller staten Israel. Också de är ett medel för ett högre mål: Guds återkomst.

Det blir tydligt när man tittar på det avtryck denna teologi gjorde under andra världskriget. Kristna sionister kunde beklaga judarnas öde i Nazityskland, men menade samtidigt att förföljelserna var en del av Guds plan: ”Hitler vet inte om det, men han är ett instrument i Guds hand genom att han driver judarna tillbaka till Palestina”, skrev den fundamentalistiska predikanten Harald Ockenga. Här fanns, som historikern William Kay påpekat, en kylig fatalism.

Då var det judiskt lidande man kunde acceptera för apokalyptikens högre syften – nu är det palestinskt lidande som sopas undan.

Denna instrumentella syn på människan ligger milsvida från Bibelns betoning på varje människas okränkbara värde och värdighet.

Men bör man, undrar säkert några, alls lyssna på vad Bibeln kan ha att säga i denna religiöst laddade konflikt – eller är det bara att hälla bensin på brasan? Jag menar att man bör det, men att det kräver en mer noggrann läsning än de kristna sionisternas. ”Att reducera Bibeln till en ideologisk stödskrift för staten Israel låter sig helt enkelt inte göras”, skrev den nyss avlidne bibelforskaren och teologen Walter Brueggemann.

Ett genomgående tema i den hebreiska Bibeln är Israels förpliktelse mot ”den andre”. Om och om igen återkommer påbudet att skydda änkan, den faderlöse och invandraren. Den judiske rabbinen Abraham Joshua Heschel ser detta som ett av profeternas centrala budskap: De säger nej till dominans genom vapenmakt och förtryck, och kritiserar Israels kungar så snart de inte skyddar de utsatta.

Israels förbund med Gud var förenat med höga moraliska krav: ”När profeterna trädde fram förkunnade de att makt inte överträffar allt, att svärdet är en styggelse och att våld är oanständigt. Svärdet, sade de, ska förgöras”, skriver Heschel.

Dessa perspektiv har plockats upp i en del grenar av den judiska sionismen. Hannah Arendt, Marcus Ehrenpreis och Martin Buber talade om att skapa ett land där trygghet och fred byggdes genom rättvisa, mångfald och samförstånd mellan judar och araber.

Men i stället för samförstånd har Israel och dess fiender dragits in i en destruktiv dödsdans. Hamas ska inte, som en del i den politiska vänstern gjort, romantiseras. Det är en mördarsekt vars mål är Israels utplånande. De genomförde den bestialiska attacken den 7 oktober utan att ta hänsyn till vare sig israeliska eller palestinska liv, och borde för länge sedan ha släppt gisslan.

Det finns goda skäl att stödja Israels rätt att existera och skydda sin befolkning – men vi är sedan länge bortom vad som kan kallas ett försvarskrig. Det medger till och med Israels tidigare premiärminister Ehud Olmert: ”Vad är detta om inte krigsbrott?”, sade han till CNN i maj.

Våldet kommer aldrig att säkra Israels existens.

Profeterna går längre än så och underkänner hela idén om våld som vägen till trygghet. Jesaja varnar dem som ”sätter sin lit till hästar, förtröstar på stridsvagnarnas mängd” och inte på Herren. Och i Psaltaren står det: ”Andra litar till vagnar och hästar, men vi litar till Herrens, vår Guds, namn.”

Våldet kommer aldrig att säkra Israels existens. Därför är de som avstår från att kritisera Israel på denna punkt inga verkliga vänner till landet, utan bidrar till att driva dem i fördärvet.

Som den anglikanska kyrkans ärkebiskop Rowan Williams konstaterat är det hybris att tro att Israels trygghet kan baseras på våld: ”Historien lär oss att våra fiender inte kommer att försvinna bara för att vi menar att de inte har rätt att finnas. Vi är människor, inte gudar, och det ligger inte i vår makt att regissera historien utifrån vår agenda.”

Teologiska diskussioner beskrivs ibland som abstrakta debatter som bör undvikas i toleransen och ”den öppna kyrkans” namn. Men den kristna sionism som utgår från John Nelson Darbys eskatologiska spekulationer är ett exempel på dålig teologi med dödliga konsekvenser.

Kristna palestinier och teologer som Williams och Bruggemann: det är sådana kristna röster som behöver höras idag, snarare än de sionister som förser Benjamin Netanyahu och IDF med krigets mjukvara.

Både kyrkliga samfund och partier som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behöver gå till botten med detta tankegods, och fundera på hur det påverkat deras teologi och politik. Det borde till att börja med, i ljuset av vad som sker i Gaza, vara ett av huvudärendena när Pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan denna vecka möts för sina nationella sommarkonferenser.

Alla läror som leder till att kristna stänger sina hjärtan för palestiniernas och de förtrycktas lidande måste avslöjas för vad de är: Heresier – irrläror som inte har i kyrkan att göra.

1. Sutton, American Apocalypse, 21. ↩︎
2. Sutton, American Apocalypse, 303 ↩︎
3. https://apnews.com/article/pope-vatican-gaza-israel-genocide-book-62907898cead13dbcfd603592263904c ↩︎

Joel Halldorf

Kyrkohistoriker och författare.