I en intervju med tyska Jacobin förklarar Varoufakis varför den tyska staten är så fast besluten att undertrycka oliktänkande – och varför det inte har något att göra med att försvara judiskt liv.

Du berättade på sociala medier att Tyskland infört ett aktivitetsförbud mot dig. Nu hävdar vissa medier att du helt enkelt förbjöds att komma in i landet. Naturligtvis är det en skandal hur som helst – men kan du först berätta för oss exakt vad som hände och hur du fick reda på det?

Det hela började för en tid sedan, när en stor del av det politiska spektrumet i Tyskland demoniserade vår konferens som antisemitisk och hävdade att den låg nära terrorism. Detta är en upprörande anklagelse, särskilt mot våra medarrangörer Jüdische Stimme für gerechten Frieden in Nahost.

På konferensdagen omringade 2 500 poliser lokalen och trakasserade deltagarna. En ung judisk kamrat arresterades för att ha burit en liten, hemmagjord banderoll med orden ”Judar mot folkmord”. När han fördes bort av polisen frågade han dem skämtsamt: ”Hade det varit okej om det hade stått Judar för folkmord?” Han behandlades då ännu mer brutalt.

Två timmar efter att konferensen börjat, strax innan jag skulle vara med via Zoom, bröt polisen upp evenemanget. Så jag spelade in mitt tal på min bärbara dator och lade upp det på min personliga blogg. Myndigheterna tyckte inte att det var roligt.

Tyskland skyddar inte judiskt liv, utan snarare till Israels rätt att begå krigsförbrytelser.

Följande dag, under en demonstration organiserad av den palestinska kongressen, tog en polis en av arrangörerna och två medföljande advokater åt sidan. Han sade i princip till dem att de inte fick använda högtalarna för att sända mitt tal eftersom Berlinpolisen hade utfärdat ett förbud mot mig, ett förbud mot all politisk aktivitet som bara har använts några gånger tidigare mot IS-anhängare. En av advokaterna bad om en skriftlig order, men polisen sade att de inte behövde ge den.

Våra advokater kontaktade polisen och inrikesdepartementet och krävde en förklaring. Detta måste ha varit väldigt pinsamt för dem – de hade trots allt utfärdat ett förbud mot en medborgare i ett EU-medlemsland – och efter två dagars pinsam tystnad ändrade de sitt straff från aktivitetsförbud till inreseförbud. Hittills har inget av förbudet lämnats in skriftligt och de tyska myndigheterna har avslagit mina önskemål om en skriftlig förklaring.

Planerar du att vidta ytterligare rättsliga åtgärder?

Ja, självklart. För det första har mina advokater begärt en skriftlig bekräftelse av förbudet och ett uttalande som förklarar skälen till förbudet. När Handelsblatt rapporterar att ett sådant förbud enligt deras källor existerar, måste det tas på största allvar.

Men ärligt talat handlar detta egentligen om att skapa ett klimat av rädsla. Det är den politiska kärnan: Tysklands ”Staatsräson” [ideologiska grundpelare, övers. anm.]. Tyskland skyddar inte judiskt liv, utan snarare till Israels rätt att begå krigsförbrytelser. Det finns människor i Tyskland som säger till mig att de inte kommer att engagera sig i Jüdische Stimme für gerechten Frieden in Nahost eller mot mitt förbud eftersom de är rädda för att förlora sitt jobb eller någon finansiering och att bli demoniserad.

Inrikesminister Nancy Faeser välkomnade polisens agerande och fördömde kongressen för ”islamistisk propaganda”. Kan du säga något om varför kongressen anordnades och vilka mål den försökte uppnå?

Målet är enkelt: en omedelbar vapenvila och en fredsprocess som garanterar lika politiska rättigheter för alla människor mellan Jordanfloden och Medelhavet. Denna mycket enkla och humanistiska agenda kan aldrig beskrivas som islamistisk eller antisemitisk.

Men det finns ett mönster här: i november genomförde en kamrat och vän till mig, Iris Hefets, en israelisk-judisk psykoanalytiker som bor i Berlin, en protest för en kvinna. Hon gick genom ett torg i Berlin med ett plakat där det stod ”Som jude och israel: stoppa folkmordet i Gaza”, och en vit tysk polis arresterade henne för antisemitism. Det hade varit skrattretande om det inte var så tragiskt.

Jag ska ge ett annat exempel: Tamir Pardo, som utsågs till chef för Mossad av Benjamin Netanyahu 2011 – inte precis en pro-palestinsk organisation. För sex månader sedan gav han en intervju till The Guardian där han sade att Israel utövade apartheid i hela landet. Om han hade kommit till vår kongress och rapporterat samma saker som han sade till The Guardian, skulle inrikesministern förmodligen också ha avfärdat honom som islamist.

Rosa Luxemburg måste vända sig i sin grav med i 5 000 varv i minuten.

Jag är varken jude eller palestinier. Jag har ingen åsikt om vilken lösning vi bör arbeta för mellan Jordanfloden och Medelhavet. Det jag vet är att jag som världsmedborgare kräver lika politiska rättigheter och universella mänskliga rättigheter. Om tyskarna framställer detta som antisemitism och som något som strider mot dess Staatsräson, då säger jag bara att de borde ta en lång, lång titt i spegeln. Jag är den enda grekiska politiker som någonsin har förbjudits att resa in i Tyskland. De hade aldrig problem med att grekiska nynazister kom på besök.

I ditt inställda tal nämnde du en resolution från Alliance Against Antisemitic Terror som uppmanade till protester mot den palestinska kongressen. Du var särskilt besviken över att två av dina tidigare kamrater från vänsterpartiet Die Linke hade skrivit under den. Var detta din första erfarenhet av en sådan alienation mellan den tyska och europeiska vänstern?

Första gången det hände var i november, när jag hörde att den Linke-anslutna Rosa Luxemburg-stiftelsen, som jag alltid har haft hög aktning för, hade gett vika för pressen från arrangörerna för att avboka Jeremy Corbyn från en konferens på grund av hans åsikter om kriget i Gaza. I det ögonblicket trodde jag att de hade tappat förståndet. Rosa Luxemburg måste vända sig i sin grav med i 5 000 varv i minuten.

De anklagar mig för att bagatellisera terrorism. Varför? För att jag gjorde en åtskillnad mellan våld mot civila, som vi med rätta fördömer, oavsett vem som utför det, och väpnat motstånd mot en ockupationsarmé. Detta visar verkligen hur lågt nivån på debatten har sjunkit, särskilt i en tid då hela det politiska spektrumet och media i Europa hyllar det väpnade ukrainska motståndet mot den ryska ockupationen varje dag.

Både din paneuropeiska allians DiEM25 och det politiska partiet MERA25, som deltar i EU-valet i ett antal länder, har varit starkt engagerade mot kriget i Gaza de senaste månaderna. Varför har Palestina blivit en sådan prioritet för er inför valet till Europaparlamentet? Spelar det någon roll för europeiska väljare?

Om vi hade ​​levt på 1930-talet skulle vi som européer ha gjort förföljelsen av judarna till vår högsta prioritet. Om vi hade levt under tiden för folkmorden i Rwanda eller Bosnien, skulle vi ha gjort dem till högsta prioritet. Det är vår plikt.

Intresserar detta europeiska väljare? Jag bryr mig inte. Vi baserar inte vårt arbete på fokusgrupper för att ta reda på vilken typ av berättelse som kommer att maximera våra röster. Vi gör det vi tycker är rätt för det är rätt. Den här typen av politik saknas i Europa, och det är den här typen av politik som våra MERA25-partier driver över hela Europa.

Med vilken moralisk auktoritet kan det liberala etablissemanget fortfarande förmana någon som Orbán? Han skrattar bakom ryggen på dem.

Vårt jobb är att upplysa allmänheten om att folkmord äger rum i vårt namn och med vår medverkan. Detta är inte bara moraliskt förkastligt, utan det kan också leda till att även vi kan fängslas. Ett klimat av rädsla, likt det som de tyska myndigheterna nu försöker skapa, är nämligen precis vad Europas korrupta och livsodugliga socioekonomiska affärsmodell behöver för att försörja sig själv. Innan man vet ordet av det kommer demokrati inte längre att existera.

När man i belevat sällskap talar om att begränsa pressfriheten i EU handlar det oftast om Ungern under Viktor Orbán eller ditt eget land under Kyriakos Mitsotakis. Men sedan oktober har vi upplevt nya inskränkningar av yttrande- och mötesfriheten i Tyskland, åtminstone när det gäller detta ämne. Ser du en fara för att Tyskland kan bli ett slags pionjär för en ny auktoritarism i Europa?

Det är redan fallet. Min situation är helt enkelt ett tydligt exempel på detta. Vad mer kan dessa människor berätta för Orbán om rättsstatsprincipen, om att han inte får inskränka yttrandefriheten? Med vilken moralisk auktoritet kan det liberala etablissemanget fortfarande förmana någon som Orbán? Han skrattar bakom ryggen på dem.

Vilken inverkan kommer detta att få på Europas politiska framtid?

Oliktänkande har förtryckts och censurerats i hela västvärlden de senaste åren. Detta gäller inte bara Tyskland. Men det är första gången som en mitten-vänsterregering – inte ett gäng ultrahöger-galningar, utan en regering bestående av De gröna, SPD och FDP – har tagit på sig att införa ett förbud mot en EU-medborgare. Och varför? För att han står för ett rent humanistiskt krav på lika politiska mänskliga rättigheter i det historiska landet Palestina, som vi européer har fört in så mycket ondska i.

En av sakerna som de inte kommer att förlåta mig för är att jag intervjuades den 8 oktober, dagen omedelbart efter Hamas attack mot Israel, och faktiskt fick reda på det under intervjun – jag hade inte läst tidningarna den morgonen. Jag blev ombedd att kommentera och sade: ”Jag kommer inte att fördöma Hamas, jag kommer inte att fördöma israelerna, jag kommer inte ens fördöma de israeliska bosättarna – eftersom vi européer har spelat det här fördömningsspelet för länge och låtsats att vi står över konflikten i Palestina och Israel.”

Willy Brandt förkroppsligade demokratin, han uttryckte solidaritet med grekiska socialdemokrater som satt i fängelse, bland andra mina släktingar

Jag sade: ”Om du vill att jag ska fördöma någon, låt oss då fördöma oss själva. Århundraden av europeisk antisemitism, den ena pogromen efter den andra mot judarna, som kulminerade i Förintelsens unika illdåd. Och vad gör vi efter det? Vi är medskyldiga till den etniska rensningen av palestinierna.”

Jag kommer inte att ansluta mig till de europeiska politiker som framställer sig själva som överlägsna, ser ned på och fördömer folket i Israel och Palestina. Vi borde döma oss själva innan vi dömer någon annan.

Du har varit närvarande i den tyska allmänheten i över tio år nu, är ofta på tv och har sålt många böcker. Du kandiderade till och med i Tyskland i det senaste EU-valet. Kommer din relation med landet att fortsätta trots förbudet?

Tja, jag kan berätta att jag förlorade min tyska förläggare, som har gett ut sex av mina böcker under de senaste tolv åren. Han hade fräckheten att varna mig för att delta på denna kongress, varefter jag bröt mina band med honom. Men jag bryr mig inte. Jag kommer att fortsätta att upprätthålla relationer med mina kamrater i Tyskland, och MERA25 kommer att ställa upp i EU-valet i Tyskland i juni.

Tyskland kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta eftersom jag minns min barndom när jag växte upp under en fascistisk diktatur. Jag minns när jag var sju eller åtta år gammal och vi levde under militärjuntans tyranni, och mina föräldrar kröp under en filt med en radio och lyssnade på Deutsche Welle. Som liten pojke såg jag en hoppingivande ledstjärna i Tyskland. Willy Brandt, den dåvarande förbundskanslern, förkroppsligade demokratin, han stödde och visade solidaritet med grekiska socialdemokrater som satt i fängelse, bland andra mina släktingar.

Jag kommer inte att ge upp denna bild av Tyskland, och jag kommer inte att tillåta människor som Olaf Scholz eller [utrikesminister] Annalena Baerbock, som åsamkar Tysklands rykte och den tyska demokratin enorm skada, att hindra mig från det. Jag kommer att fortsätta ha mycket nära kontakter med mina kamrater i Tyskland och vi kommer att arbeta för att återuppliva socialdemokratins anda i Tyskland.

Intervjun är tidigare publicerad i tyska Jacobin.

Översättning: Leonidas Aretakis & Jonas Elvander.