”Om det inte är möjligt att avsluta kriget i Ukraina så måste vi gå vidare.”
Varningen kom från USA:s utrikesminister Marco Rubio fredagen den 18 april, efter att USA och Ukraina närmat sig ett avtal om mineraler kvällen innan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Här bidrar två saker till en grym ironi. För det första att Trump rättfärdigade mineralavtalet med att Ukraina borde återgälda USA för den enorma mängd vapen landet fått för att försvara sig mot rysk aggression. Avtalet var alltså tydligt: vi gav er vapen, och om ni vill ha fortsatt stöd måste ni betala för det. För det andra att USA nu antyder att man ”går vidare” och lämnar Ukrainas överlevnad i Europas händer, men ändå vill få fullt betalt av ett krigshärjat och sönderslaget land. Med sådana vänner, vem behöver fiender?
Det är mot denna bakgrund som vi också bör tolka JD Vances senaste charmoffensiv riktad mot Europa. När han berömmer och insisterar på dess självständighet, finns det ingen motsättning mellan detta och hans svidande kritik mot bristen på frihet i Europa för några månader sedan i München.
Vi européer får två sidor av samma mynt: vi borde visa mer styrka och oberoende, skaffa oss mer militär makt – för att själva försvara Ukraina och låta USA fokusera på sin huvudfiende, Kina, och annat som passar USA:s vision om en ny världsordning.
Kort sagt, Vance beklagar att London och Paris inte hänsynslöst följde sina koloniala intressen i samordning med Israel.
I en intervju för nätmagasinet Unherd sade JD Vance att De Gaulle ”älskade USA, men insåg – precis som jag – att det varken är i Europas eller Amerikas intresse att Europa är en permanent säkerhetsvasall till USA. […] Jag tycker inte att ett mer självständigt Europa är dåligt för USA – det är bra för USA.”
Men de två exempel Vance nämner är mycket problematiska: ”Historiskt sett, tycker jag – ärligt talat – att britterna och fransmännen hade rätt i sina meningsskiljaktigheter med Eisenhower om Suezkanalen.”
År 1956 tvingade USA:s president Eisenhower London och Paris att dra sig tillbaka från en militär intervention för att återta kontrollen över Suezkanalen från Egypten – en kontroll som var avgörande för deras ekonomiska och koloniala intressen. Kort sagt, Vance beklagar att London och Paris inte hänsynslöst följde sina koloniala intressen i samordning med Israel, som samtidigt ockuperade hela Sinai.
Även det andra exemplet Vance nämner är problematiskt, även om det låter mer sansat och potentiellt progressivt: han säger att ”många europeiska nationer hade rätt” i sina tvivel på Irakkriget och hävdar – utan bevis – att Europa hade kunnat stoppa det om man varit ”lite mer självständiga och lite mer villiga att stå upp för sig själva”. Bakom detta råd döljer sig naturligtvis idén om att behålla Saddam Hussein som en västlig allierad mot Iran.
Jacques Lacan definierar lyckad kommunikation som den handling där sändaren får sitt eget budskap tillbaka från mottagaren i omvänd form. Det är alltså vad en lyckad kommunikation mellan Vance och Europa skulle ha varit: om ett enat Europa lydde hans uppmaning att agera med större autonomi och suveränitet – men inte enligt hans intentioner utan mycket mer bokstavligt.
Europa kan visa sin självständighet genom tre enkla och ganska självklara handlingar: att inta en mycket mer kritisk hållning mot Israel och ge direkt humanitärt stöd till Gaza, ett stöd skyddat av Europas egna militära styrkor; att öppna för starkare ekonomiska band med Kina i motsättning till USA:s demonisering av landet; samt att frånta den amerikanska dollarn dess status som universell valuta.
Men kommer Europa kunna göra detta? Tyvärr finns många dåliga tecken.
En snabb blick på åsikterna hos Friedrich Merz – Tysklands blivande förbundskansler – pekar i motsatt riktning: han förespråkar upprustning och fullt stöd till Ukraina, men han är också en helhjärtad supporter till Israel, och har meddelat att den första utländska ledare han kommer att bjuda in är landets president Benjamin Netanyahu.
Detta är ingen liten detalj: allt – kanske hela vår världs öde – hänger på att hävda parallellen mellan Ukraina och Gaza. Det Israel gör i Gaza och på Västbanken gör Ryssland i Ukraina. För ett par månader sedan föreslog Putin att Ukraina tillfälligt skulle styras av ett FN-utnämnt organ, eftersom det inte har en demokratiskt vald legitim regering. Europas svar borde vara att något liknande måste ske i den del av Ukraina som ockuperats av Ryssland: rättvisa val under FN-övervakning.
Vi har två versioner av att förstöra en nation: IDF rensar nu öppet Gaza från palestinier, inklusive svält och förstörelse av sjukhus, medan Ryssland lika öppet förstör Ukrainas civila infrastruktur. I det senare fallet rättfärdigas det med påståendet att ukrainare är Lenins uppfinning, och alltså inte existerar som en suverän nation.
Om Israel och Ryssland lyckas får vi två nya enheter: Trump-Gaza, som en del av större Israel, och Putin-Ukraina, som en del av större Ryssland – med båda länderna öppet förberedda för vidare expansion.
Vi har två versioner av att förstöra en nation: IDF rensar nu öppet Gaza från palestinier, inklusive svält och förstörelse av sjukhus, medan Ryssland lika öppet förstör Ukrainas civila infrastruktur.
Om vi ignorerar denna parallell, det vill säga om vi ser Israel som ett Mellanösterns Ukraina som försvarar sig mot de omgivande arabiska fienderna, då kommer Putin att lyckas: den ryska attacken på Ukraina kommer för majoriteten av Tredje världens nationer att framstå som ett försvar mot Natos nykoloniala expansion.
Kom ihåg att även Ryssland nu agerar som en nykolonial makt, särskilt i Centralafrika där tusentals legosoldater från Wagnergruppen stöder antivästliga regimer. Det enda sättet för Europa att motverka denna offensiv är att stoppa den nykoloniala exploateringen av afrikanska stater (som Frankrike länge ägnade sig åt i de fransktalande länderna). Europas tolerans för Israels krigsbrott – där man då och då utfärdar en varning, medan man fortsätter att stödja Israel militärt och diplomatiskt – gör Europa fullt medskyldigt till dessa brott.
Liknande problem hemsöker Europas relation till Kina och frågan om att lämna dollarn. Trump lyckades i praktiken splittra Europa och tvinga enskilda stater att förhandla separat med USA, trots att Europa redan har euron – en mycket bättre kandidat till universell valuta än dollarn. I båda fallen finns inga kompromisslösningar: vi underkastar oss ödmjukt USA:s utpressning, eller så tar vi tydlig ställning, med alla de risker det innebär.
Den sista utländska dignitär påve Franciskus tog emot dagen innan sin död var ingen mindre än JD Vance.
Och vi kan utan överdrift säga att, i den mån påven Franciskus stod för det bästa i dagens katolska kyrka, mötet stod mellan Kristi vikarie och Antikrist. Så vilken sorts Kristus stod påven Franciskus för? Jag menar att den Kristus han praktiserade låg mycket nära den Kristus jag syftar på i min kristna ateism.
Med utgångspunkt i Padre Raffaele Nogaros banbrytande idé om den akuta nödvändigheten att befria Kristus själv, föreslår jag att Kristus fungerar som en försvinnande medlare i varje autentisk kärlek – han är närvarande varhelst det finns kärlek mellan människor: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matt 18:20)
Kristus är alltså varken subjektet eller objektet för kärleken, han är kärleken själv: ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek.” (Joh 4:8) Nogaro uttrycker detta med fullständig klarhet: ”Jesus ersatte det Gamla Testamentets första bud ’Älska Herren din Gud’ (5 Mos 6:5) med ett bud där inte Gud utan nästan är kärlekens direkta mottagare.”
Det är därför jag, som kristen ateist, finner det djupt passande att Franciskus dog dagen före Påskdagen: han återuppstod och fortsätter att leva i oss, i vår kamp för rättvisa och solidaritet.
Översättning från engelska av Leonidas Aretakis. Texten är förkortad.