Jag hade dåsat till i fåtöljen framför tv:n häromdagen – det hade varit en jobbig dag. Stickningen låg i knäet. Plötsligt tränger en välkänd röst med väl förankrade kodord genom sömnen in i reptilhjärnan – eller vilken del det nu är som reagerar när man sover.
– Vi har världens bästa pensionssystem – med det lilla felet att det ger för låga pensioner, hör jag Göran Persson säga – han som under mina 12 år i riksdagen var både finansminister och statsminister.
Jag sätter mig käpprakt upp, vad är det karln säger? Han som var den som ledde arbetet i den regering som genomförde det nya pensionssystemet som han hävdade skulle vara minst lika bra som ATP-systemet! Hörde jag rätt? Har han ändrat uppfattning, har han insett att det inte är lika bra? Han är visserligen pensionär, men han får pension från så många olika ställen så det kan ju inte vara så att han tagit på sig offerkoftan.
Jag är övertygad om att Göran Persson visste att det nya pensionssystemet skulle leda till att det stora flertalet skulle få sämre pensioner. I vilket fall antydde han för 20 år sedan i en brasklapp, som han lämnade i Australien för säkerhets skull, att han var säker på att folket i Sverige inte skulle gilla det nya pensionssystemet. Jag tror att han var för feg för att ta striden mot de socialdemokratiska statsråden Ingela Thalén och Anna Hedborg. I stället för att lämna brasklappar borde han tagit strid för den falang i partiet som såg det som Vänsterpartiet och jag såg.
Pensionssystemet skulle klubbas strax innan riksdagen gjorde sommaruppehåll 1994 och på hösten skulle vi ha ett val. Jag var övertygad om att väljarna skulle föredra ett reviderat ATP-system framför ett pensionssystem som inte omfördelade från rik till fattig. Efter ett av mötena i Pensionsarbetsgruppen föreslog jag därför Ingela Thalén att vi skulle göra pensionssystemet till en valfråga. Men Socialdemokraterna tyckte inte att det var ett bra förslag.
Jag ser att det är allt fler pensionärer som går och plockar burkar för att få lite mer
Pensionerna är en av de få frågor som rör oss alla, ung som gammal. Jag får min pension betald av de avgifter som de unga i dag betalar in på samma sätt som jag betalade deras skolavgifter och pensionerna för dem som var pensionärer då. Det finns därför all anledning att låta folket i Sverige få avgöra vilken typ av pensionssystem de föredrar, ett som ger en pension som det går att leva på och som omfördelar från rik till fattig, eller en pension där klass- och könsskillnaderna följer oss ända in i döden. Jag ser att det är allt fler pensionärer som går och plockar burkar för att få lite mer och jag hör berättas att allt fler pensionärer är beroende av sina barn för att kunna klara livhanken. Allt fler pensionärer ligger under det som kallas för skälig levnadsnivå.
Till min förvåning föreslår då Pensionsgruppen höjd pensionsålder som en lösning. De gör det för att vi lever allt längre, säger socialminister Annika Strandhäll, utan att tänka på att det finns klasskillnader även i livslängden. Höjd pensionsålder är med andra ord inte en reform som gynnar arbetarklassens kvinnor och män utan ökar tvärtom på skillnaderna. I de flesta LO-förbunden är medelpensionsåldern 63 år och i ett par så låg som drygt 61 år.
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att begripa att det enda sättet att få ett pensionssystem som behandlar människor lika är att se till att alla är i arbete och att de – när de väl är där – har en arbetsmiljö som inte sliter ut deras kroppar så att de orkar arbeta till dess det är dags att gå i pension. Det är på tiden att vi får ett pensionssystem som är värdesäkrat vad gäller rätten till en värdig ålderdom. Socialdemokraterna har långt till det löfte de gjorde inför 1958 års val: ”Gärna medalj men först rejäl pension”. Det gäller både för medalj och en rejäl pension.
