Med finalen för podden “Hur kan vi?” är samtalsextremisms tidevarv slut. I denna nya era måste vänstern bygga motoffentligheter – men också våga storma scenen.
Mitt på Intimans teaterscen pågår ett samtal om könskriget. Navid Modiri har bjudit in till en avskedsgala för hans samtalspodd Hur kan vi?, som med kvällens show lägger ned. Show, betonar Navid Modiri, det är ingen jävla paneldebatt. Det är de sköna snubbarnas kväll. Nästan alla där är höger, några enstaka vänster. Nästan alla är män, några enstaka kvinnor. Hanif Bali är kungen, han drar mest jubel och applåder. Den enda som kan hota hans tron är jokern Chang Frick, som stövlar in på scenen i full arbetsklädsel i ett kort inhopp som hemlig gäst.
Snett bakom samtalet på scenen sitter Modiris gäng sköna snubbar, som ska summera och kommentera varje samtal. På andra sidan scenen står en soffa, för andra samtalsdeltagare att glida in och lyssna från scenen. En stund sitter Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis där ensam, i soffans yttersta hörn. En bild av vänstern i samtalsaktivismens salong?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad har egentligen vänstern där att göra?
I en artikel i Clarté 2011 sammanfattade Ali Esbati sina erfarenheter från Fremskrittspartiets framgångar med att dominera diskussionen i Norge, om vilka debatter som vänstern borde vägra att ta. ”En ’debatt’ på högerpopulisters och islamofobers villkor är inte möjlig att ’vinna’ för motståndarna. Det är ’debatten’ – det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger – som är själva målet. […] Också för den som ’tar debatten’ blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord.”
Våga vägra debatten har varit ledordet för delar av vänstern. Ge ingen plattform åt fascisterna, ge dem ingen legitimitet och låt dem inte delta på bokmässan. På samma sätt som partierna länge försökte hålla en cordon sanitaire mot Sverigedemokraterna har vänstern försökt agera grindvakt för debatten.
Sociologen Jürgen Habermas föreställer sig offentligheten som den arena som finns mellan samhälle och stat. Den är som en teaterscen inför publik, där den offentliga opinionen formas. Filosofen Nancy Fraser kritiserade Habermas modell av offentligheten genom att påpeka att det inte fanns bara en offentlighet. I stället lyfte hon fram det hon kallade subalterna motoffentligheter, som historiskt formats av de som var utestängda från den borgerliga offentligheten. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen skapade sina egna motoffentligheter, där de kunde bilda motdiskurser, tolka sina intressen, forma sina identiteter och identifiera sina behov. Dessa offentligheter, den borgerliga och de som Fraser kallar ”subalterna”, befann sig i en konfliktfylld och laddad relation till varandra.
Med en terminologi lånad av den italienska marxisten Antonio Gramsci formade sådana subalterna offentligheter en mothegemoni, som i perioder av kriser (ekonomiska, politiska, sociala) kunde bryta igenom den rådande sociala hegemonin och få till stånd ett hegemoniskifte. Det är ett sådant hegemoniskifte vi genomlever. Det är inte givet vilken ny form av social hegemoni som kommer uppkomma, bara att det skapar en öppning för de subalterna motoffentligheterna att storma den etablerade. Men motoffentligheter behöver inte vara progressiva eller radikala.
Samtalsaktivismen är ett barn av sin tid. Av en specifik tid, en nyliberal ordnings sammanbrott. Hösten 2015 svängde Sverige politiskt i migrationsfrågan. Flyktingvågen i Europa väckte både en våg av solidaritetsinitiativ och ökat invandringsmotstånd. Invandringsdebatten var plötsligt överallt och hela tiden, och den har till dagens datum ännu inte försvunnit från dagordningen. Varje kommentar avslutades med en variant på samma fras: ”Men det får man ju inte prata om i det här landet”. Så växte de subalterna motoffentligheterna på den yttersta högerkanten, de så kallade alternativmedierna, så det knakade. Och de åt sig in i borgerligheten.
Den 9 oktober 2015 sprack decemberöverenskommelsen, den tvärpolitiska överenskommelse för att hålla Sverigedemokraterna borta som vågmästare höll bara ett år. Förändringen skapades både underifrån och ovanifrån. Ytterhögerns alternativmedier drog i de borgerliga gräsrötterna. Svenskt näringsliv och Dagens industri krävde att högern öppnade upp för det postfascistiska partiet. Kunde allianspartierna bara enas med Sverigedemokraterna skulle de ha majoritet. Den cordon sanitaire som hade rests mot Sverigedemokraterna föll.
När Stefan Löfven den 23 oktober 2015 arrangerade konferensen Sverige tillsammans, för att samla ett splittrat Sverige i migrationsfrågan till en ny överenskommelse, var det Navid Modiri som var samtalsledare. Det var nu den sociala entreprenören klev fram. Kort därpå grundade Modiri projektet Samtalsaktivisterna, finansierat av Kinnevik AB:s stiftelse Reach for change och banken Ikano. Syftet var att erbjuda kurser till skolor och företag i att lyssna på varandra i polariserade situationer för att motverka utanförskap och segregering.
Vilkas utanförskap och segregering blev tydligare när den samtalsaktivistiska podcasten ***Hur kan vi?*** lanserades av Navid Modiri. Locket skulle lyftas på de stora frågor som inte andra medier vågade diskutera, genom att lyssna, avpolarisera och hitta gemensamma nämnare. De exkluderade skulle inkluderas i det offentliga samtalet. Modiri sträckte ut handen åt höger och vänster. Högern tog den, vänstern vägrade – med några få undantag. Hur kan vi? lyckades skildra systemskiftets röst. Alternativmedierna på den yttersta högerkanten som släpptes in i värmen. Som skulle förstås, lyssnas på, tas på allvar.Så börjar den nya tideräkningen, Tidöåldern. Den brötiga ytterhögern är inte längre en motoffentlighet, utan dominerar den borgerliga offentligheten.
Ali Esbatis varningar är fortfarande giltiga, men det har blivit fler och fler debatter som måste undvikas och inte tas. Till slut blir det en vänster som isolerar sig själv, lämnar på walkover. Som i oviljan att möta en motbjudande högerpopulistisk motpart glömmer att det finns en publik som behöver vinnas.
Samma få namn får representera vänstern i mediepaneler och på seminarier, samtidigt som allt fler vänsterröster tystnar i de sociala medierna. Kulturdebattörer och ledarskribenter stänger ner sina konton efter att ha fått dem fyllda av hot och ilska. Opinionsjournalistiken har steg för steg släppts för att satsa på klassisk grävande journalistik. Kulturkriget är ett ensidigt krig.
Klimatförfattaren Mats Nilsson förklarar på sin blogg omöjligheten att ens kunna ta debatten i livestudior med sverigedemokraten Elsa Widdings klimatförnekande. Faktakollandet, att gå igenom hennes påståenden, lyfta fram kritiken mot de redan falsifierade studier hon hänvisar till tar tid och går inte att göra inom det snabba debattformatet i realtid. Det går inte att diskutera mot lögner.
Därför sitter en representant för vänstern ensam i soffan på Navid Modiris gala.
Podcasten Hur kan vi? speglade det polariserade ögonblicket då den nyliberala hegemonin föll samman. Då var tonläget högt och lägren motsatta och tydliga, samtidigt som väljargrupper var i rörelse och blockpolitiken ritades om. Mellan decemberöverenskommelsens fall och Tidöavtalets upprättande grundades en ny ordning.
Därför dör utrymmet för samtalsaktivismen. Snarare än samtalsextremistisk är den nu en manifestation av den nya åsiktskorridoren. Därför blir det också en trött gala på Intiman, ett sista farväl av ett Hur kan vi? som i allt väsentligt redan är dött och begravet. Det är snävt, tillrättalagt och hettar aldrig till. Ingen orkar skrika längre och alla extrema gester har normaliserats. Polariseringen infinner sig aldrig. Galan blev inte vänsterns, utan nätprovokatörernas elefantkyrkogård. Nu måste vänstern i kulisserna storma scenen.
