Under en lång tid har det blivit en sanning att industriproduktion inte passar i länderna i väst längre. Löner och produktionsvillkor är så mycket billigare i till exempel Kina. Allt detta ställs nu, lite i skymundan i debatten, på kant, bland annat på grund av krisen i Europa och USA.
I huvudartikeln i Le Monde Diplomatique (norska utgåvan, mars 2012) målas en bild som komplicerar de enkla utflyttningsschablonerna upp. Förvisso har EU och Norge, Schweiz och Island fallit från 36 procent av världens industriproduktion till 24. Men sedan 2003 visar tidningen på en stor skillnad mellan exempelvis Frankrike och Tyskland. Sedan 2003 har den tyska  industriproduktionen ökat med 20 procent medan motsvarande siffra för Frankrike är fyra.

I Kina har lönerna ökat med cirka 13 procent om året och i takt med att löner i USA har pressats tillbaka har det lett till att flera stora industrier har flyttat hem till delstater som South Carolina, Alabama och Tennesse. Det är numera lönsamt igen. I bilindustrins Detroit har flera av industrierna återhämtat sig från finanskrisens värsta dagar och återtagit en hel del mark.
I svensk politik säger sig snart alla utom regeringen vilja ha en industripolitik. Stefan Löfven sägs vara urstark i dessa frågor och till och med Miljöpartiets Gustav Fridolin gjorde industripolitiska framstötar redan för ett år sedan. Under valprocessen till Vänsterpartiets nya partiledare drev Rossana Dinamarca, som kommer från ett Trollhättan med Saab i fokus, frågan hårt. I ett läge där Maud Olofsson närmast hånleende bemötte krav på offensiva insatser för att rädda svensk bilindustri finns här viktiga poäng för oppositionen att hämta. Den borgerliga regeringen satsar ensidigt på McDonalds och Carema, och levererar förslag som ökar tjänsteföretagens vinster.

Under en lång tid har vinsterna inom industrin i Västeuropa fallit. Pengarna har i stället gått till kapital i syd, eller till västerländskt kapital som investerat i syd. I väst har, som David Harvey visar i sin bok Kapitalets gåta och kapitalismens kriser kapitalismens krav på en årlig exponentiell tillväxt på tre procent tvingat in kapitalet i en återvändsgränd av finansspekulation och satsningar på den privatiserade tjänstesektorn.

Det ska direkt sägas att den nuvarande perioden av stärkt industri i länder som Tyskland och USA knappast bygger på vänsterpolitik. Stenhård lönepress och skattelättnader ligger bakom mycket, men inte allt. Där finns också statliga investeringar och en aktiv politik för att styra in kapital från finans- till industrisfären. Där finns effektiviseringar och fortsatt kontroll av processer även efter outsourcing. Och den visar på att tanken på en fortsatt europeisk industri är långt ifrån omöjlig.
Ett land som ingenting producerar bli till slut utfattigt. Den svenska högerregeringen måste börja förstå detta, att det inte är tjänstekapitalet som kan lyfta Sverige ur arbetslösheten. Pengarna som spenderas på restaurangerna, i de privatiserade välfärdsinstitutionerna och till de som skrubbar den övre medelklassens toaletter måste komma någonstans ifrån.

Vänstern, å sin sida, måste inse att det är endast en befintlig industri som kan ställas om till en mer demokratisk och klimatsmart form. För det krävs en industripolitik värd namnet, inte bara upprepade mantran om att en sådan behövs eller förslag om att låta bilindustrin falla ihop för att fylla de tomma lokalerna med produktion av vindkraftverk.
Så här sammanfattar Le Monde Diplomatique. ”Så länge som det generella nyliberala ramverket med alla dess beståndsdelar – kapitalistklassens- och finansinstitutionernas hegemoni, alliansen mellan offentliga och privata ledare, finansialiseringen och globaliseringen, inte hamnar i blåsväder  av det vi, med hänvisning till efterkrigstidens USA kallar ”undertryckning av finanssektorn”, kommer alla försök att bekämpa avindustrialiseringen, oavsett hur lyckade de är, vara regressiva. De urholkar det som finns kvar av sociala framsteg från det senaste decenniet, utan att tydligt bidra till ny tillväxt och ökad sysselsättning”.
Kanske kan det vara utgångspunkt för en vänsterdiskussion om industrin?