Är filmskapare som Gabriela Pichler, Ester Martin Bergmark och Anna Odell tecken på en ny guldålder i svensk film? En fransk filmskribent har tagit ett samlat grepp på svensk samtidsfilm.
Det brukar sägas att svensk film har upplevt två guldåldrar. Den första kom under 1910-talet med regissörer som Mauritz Stiller och Victor Sjöström som gjorde naturnära, långsamma och inåtvända filmer. Den andra under auteur-vågen på 1950-talet då Ingmar Bergman och Alf Sjöberg utvecklade ett eget estetiskt språk. Vid båda dessa tillfällen blev svensk film internationellt känd och inspirerade filmskapare världen över. Så är det också i dag. Sedan ett drygt årtionde gör svensk film en internationell frammarsch och priser regnar över regissörer som Ruben Östlund och Gabriela Pichler. Frågan är om vi befinner oss i ännu en guldålder?
Det menar i alla fall den franska filmforskaren Aurore Berger Bjursell. I nyutkomna Femton år ny svensk film sätter hon svensk kinematografi under lupp på ett befriande eklektiskt sätt. Det är rimligt med tanke på att svensk film i dag är ovanligt bred. I ena stunden kan hon tala om en arthouse-komedi som Turist för att i nästa beskriva en scen ur Sune i fjällen och hennes blick är alltid mildögd. Dessutom är det en ambitiös studie: Berger Bjursell har tillbringat åtta år i Sverige och i boken nämns närmare 350 filmer.
I ena stunden kan hon tala om en arthouse-komedi som Turist för att i nästa beskriva en scen ur Sune i fjällen
Det är verkligen slående hur den svenska filmen har utvecklats sedan 2000-talets början. Det handlar dels om en rent kvantitativ ökning – från 18 filmer år 1990 till 49 filmer 2015. Men också om en kvalitativ uppstramning som omfattar nästan alla genrer. Med Jalla Jalla startade en svensk komeditradition med ett stort allvar i botten. Med Snabba Cash-serien fick vi för första gången se hårdkokta gangsterfilmer på svenska och med Äta sova dö lanserades en socialrealistisk film i klass med Bröderna Dardennes och Ken Loachs verk. Berger Bjursell avtäcker dessa traditioner med omsorg. Ytterligare en intressant sak som hon pekar på är alla de hybridfilmer mellan dokumentär och performance som producerats, där Ester Martin Bergmarks verk och Anna Odells Återkomsten är några av höjdpunkterna. Berger Bjursell menar att detta beror på att konstskolorna – snarare än filmskolorna – utexaminerat de intressantaste filmauteurerna på senare år. Själv undrar jag om inte just detta är det främsta kännetecknet för den tredje guldåldern: att den uppluckrat gränsen mellan konstprojekt och spelfilm.
På det stora hela är Femton år ny svensk film en efterlängtad översikt som fyller ett stort tomrum. Framför allt slås jag av med vilken entusiasm författaren tar sig an uppgiften. Dessvärre dras boken med vissa estetiska problem. Ett sådant är att författaren fallit offer för frestelsen att skriva lite om allt vilket skapar en enerverande spretighet. Varför till exempel ägna svensk skräck ett eget avsnitt när det bara producerats en enda film (Låt den rätte komma in) av kvalitet de senaste femton åren? Dessutom är boken både illa skriven och dåligt översatt. Strindberg felciteras, ”lättviktiga filmer” översätts till ”lätta filmer” och överlag saknas precision i språket. Det gör att boken ger ett lite hafsigt intryck, vilket är synd på den stora research som Bjursell Berger lagt ner. Men med detta sagt är Femton år ny svensk film ändå läsvärd – inte minst för att den introducerar begreppet ”tredje guldåldern”.
Rasmus Landström