Centrum för Marxistiska Samhällsstudier har i ett samarbete med Vänsterpartiets programkommission producerat ett trippelnummer av tidskriften Socialistisk Debatt med titeln Att förstå för att förändra – socialistiska strategier för 2000-talet. Det är en bitvis imponerande kartläggning av tillståndet inom dagens reellt existerande svenska och globala kapitalism. Men där finns ett problem. Texterna har en mycket svag för att inte säga helt frånvarande koppling till strategier för att nå socialismen, definierat i V:s partiprogram som ett ”ekonomiskt och politiskt demokratiskt system”, som ”kräver kapitalismens avskaffande” och som har ”människans frigörelse” som mål.
Ida Gabrielsson skriver i förordet: ”För att veta var man ska gå, bör man veta var man står”. Det är självklart riktigt. Men bör inte läsarna också få åtminstone en ungefärlig uppfattning om riktningen och avståndet? Helhetsintrycket av boken blir tyvärr att det kapitalistiska tillståndet inte bara är eländigt utan också att trenderna pekar åt fel håll. Eller för att citera från Christina Snell-Lumios gedigna genomgång av svenska makt- och ägarförhållanden:
”Med dagens ekonomiska system går samhället mot en ekonomisk och ekologisk infarkt”.
Det finns undantag. Elisabeth Biström har kallat sitt kapitel Två steg framåt – ett steg tillbaka: läget i den globala könsmaktsordningen. Hon citerar Hanna Rosin som sagt att den globala ekonomin håller på att bli en plats där kvinnor är mer framgångsrika än män. Och trots mängder av dystra siffror om löneskillnader, reaktionär lagstiftning och låg politisk kvinnorepresentation blir ändå intrycket positivt: Det går långsamt framåt och kvinnor organiserar sig både nationellt internationellt för att ändra maktbalansen.
Men annars är det mesta dystert. Ali Esbati och Stefan Lindborg skriver:
”Nyliberalismen har sedan sjuttiotalet varit det dominerande politiska projektet… Arbetarrörelsen har förlorat problemformuleringsinitiativet och förmågan att mobilisera stora delar av befolkningen”.
Enligt min mening bör åtminstone det första påståendet nyanseras. Nyliberalismen har varit på reträtt sedan glansdagarna i början av 1990-talet. Åtminstone gäller detta bland nyliberala nationalekonomer. Efter kriser i Mexiko, Ryssland och Asien under 90-talet tvingades de revidera de teser som kallades ”Washington consensus”. Och trots att de byggde in så kallade ”nykeynesianska” antaganden om trögrörliga löner och priser i sina modeller kollapsade hela teoribygget i och med finanskrisen 2008. En av de stora profeterna, Ken Rogoff, har sagt att det nu återigen kommer att ta 40 år innan ekonomkåren har tagit till sig de nya lärdomarna från krisen.
Esbati och Lindborg påstår också:
”Marknadsfundamentalismen… råder i EU-systemet… den överstatliga byråkratin arbetar vidare i enlighet med det fördragsfästa evangeliet”.
Men de marknadstroende nyliberalerna kring Margaret Thatcher var faktiskt starkt kritiska mot EU, som de – i likhet med den franska extremhögern idag – jämförde med den sovjetiska planhushållningen. Och EMU angrep de hårt eftersom de med rätta insåg att den gemensamma valutan och penningpolitiken med nödvändighet skulle tvinga fram en samordnad finanspolitik och bankreglering. För övrigt ska man också notera att elva EU-stater nu vill införa Tobinskatten, nyliberalernas hatobjekt.
Den överdrivna pessimismen i flera av texterna tycks också bero på att kapitalismens globalisering och de försvagade välfärdsstaterna ses som något entydigt på gränsen till ödesbestämt ont. Stefan Lindborg citerar Ingemar Lindberg, som analyserat den sänkta löneandelen som ett resultat av en rubbad maktbalans till kapitalets fördel. Men han citerar inte Lindbergs politiska slutsats om att nationalstaten inte räcker till:
”… det krävs ett stärkt löntagarinflytande och en fördjupas demokrati, med både nationell och transnationell verkningskraft för att bekämpa den höga arbetslösheten och återställa den nedpressade löneandelen”.
John Hörnquist skriver:
”Kapitalismen hade knappast överlevt idag om det inte varit för dessa ständiga ’dopingflöden’ i form av extra mervärden och naturresurser från Syd som imperialismen erbjudit under de senaste århundradena”.
Denna analys är ju inte alldeles olik Rosa Luxemburgs. Hon hävdade att kapitalismen skulle överleva så länge den har en icke-kapitalistisk omvärld att expandera i. Men i stället för att som hon dra slutsatsen att socialism i ett land är omöjlig och att den kan växa fram först när kapitalismen slukat hela världen, så drar Hörnquist slutsatsen:
”Att täppa till dessa källor är därför inte bara en avgörande politisk-strategisk fråga för folken i Syd och Öst, utan för oss i till exempel Sverige”.
Vad menar han? Att vi ska återupprätta och stärka Nords handelshinder mot exporten från Syd? Eller att vi ska återinföra den svenska valutaregleringen? Eller att Syd skall återvända till den byråkratiska statssocialism som gick i väggen på 1980-talet? Borde inte slutsatsen vara att den svenska vänstern i stället ska delta i arbetet på att stärka de internationella motkrafter som trots allt finns? Som kinesiska, indiska och brasilianska krav på ökad makt i FN:s ekonomiska institutioner. Och som Tobinskatten i EU och som den ännu svaga men växande opinionen för att stänga skatteparadisen.
Ett starkt kapitel är skrivet av Emelie Kinberg och har temat det bestående klassamhället. Den svenska medelklassen har ett klassmedvetande, som tack vare bland annat hög facklig organiseringsgrad ligger ganska nära nivån inom arbetarklassen. Detta särskilt i jämförelse med länder som USA med låg grad av facklig organisering. Också i andra kapitel tas den strategiska betydelsen av den fackligt politiska organiseringen samt en välutbyggd offentlig sektor upp som motkrafter till kapitalmakten. Men var finns den internationella rörelsen och var finns kopplingen till socialismen?
Runt om i världen har fackliga organisationer aktiverat sitt ägande i pensionsfonder. Och i en nyligen publicerad studie hävdas att nästan hälften av USA:s privatanställda deltar i så kallad “shared capitalism”, vilket definieras som att de har anställningsvillkor där individens inkomster är direkt kopplade till arbetsplatsens eller företagets resultat. Denna ”gemensamma kapitalism” är i genomsnitt och på längre sikt lönsam för både de anställda och för företagen, den ökar villigheten att arbeta hårt, bidrar till att arbetarna bevakar andra så att de inte smiter från arbetsuppgifter och åker snålskjuts på andra, ökar välbefinnandet bland de som deltar och gör att företagen beter sig mer allmänt mer positivt mot de anställda.
Detta handlar absolut inte om något som vänstern entydigt ska bejaka. Systemet har säkerligen bidragit till ökade klassklyftor och marginalisering av dem som inte får vara med. Men för oss som vill ha socialism måste sådana maktförskjutningar inom kapitalismen ändå vara värda att studera och bygga vidare på. Liksom 1975 års löntagarfondsförslag, som pekade fram mot någon sorts arbetarstyrd marknadssocialism.
En hållbar socialistisk strategi kan inte med bevarad parlamentarisk demokrati bygga på nationalstaten. Hur mycket vi än lyckas förstatliga eller få den offentliga sektorn att växa, kan allt raseras efter nästa riksdagsval. Strategin bör i stället vara att gradvis och underifrån stärka de arbetande människornas makt, ägande och demokratiska beslutsfattande i företag och offentliga institutioner. Eller som Rudolf Meidner uttryckte det 1998:
”För Marx och Engels var den svåra uppgiften att expropriera exploatörerna. För tjugohundratalets socialister är uppgiften enklare: att bruka den makt som ligger i löntagarnas redan existerande och ständigt växande kapital”.
