Det lokala bussbolaget ställde in en buss, och förvandlade en tjugo minuters stilla busstur hem från dagis till ett inferno på en och en halv timme.
När jag hämtar barnen hos dagmamman är de fortfarande pigga och glada. Vi kliver på bussen mot staden och båda barnen gör sitt bästa för att roa medpassagerarna. Sonen bjuder på hela sin repertoar från ”Imse Vimse Spindel” till ”Ekorrn satt i granen”. Dottern sjunger smurfhits.
– Nu får ni vara tysta en stund. Ni får sjunga hemma istället.
Sonen kliver upp i mitt knä och ställer sig med utbredda armar och leker flygplan. Sexton kilo tvååring att hålla fast så att han inte ramlar. Tro inte att det går att lyfta ned honom, sexton kilo muskler klamrar sig fast.
– Nu får du ge dig! Så gör man bara hemma, säger jag och avslöjar därmed hur det går till hemma hos oss.
Dottern har under tiden smitit iväg och satt sig bredvid en kille i övre tonåren. Han leker med sin mobil och låtsas att han inte hör när hon berättar att hon har en lillebror som bajsar i blöjan.
– Men så gör aldrig jag! Jag är en stor flicka, jag går på toaletten. Har du bajsat i blöjan någon gång?
Pojkens öron blir vackert pionröda.
– Kom hit och sätt dig! Sådant pratar man bara om hemma, sa jag.
Dottern struntar i mig och sjunger smurfhits och pratar ända tills bussen barmhärtigt nog når sin slutstation. Jag samlar ihop barnen och går av bussen. Den här dagen ska dottern till tandläkaren för en årskontroll. Maken och jag har förberett det här besöket i en vecka: Vi har läst ”Emma hos tandläkaren” för henne på kvällarna, vi har lekt tandläkare med henne på dagarna för att hon ska gapa stort och inte bita tandläkaren. Men den här flickan har sinne för dramatik, hon rusar in på mottagningen och ropar:
– Jag har så fruktansvärt ont i min tand!
Hon faller ner på knä, håller sig för munnen med bägge händerna och vaggar fram och tillbaka. Hon ser verkligen mycket lidande ut. De andra patienterna stelnar till och ser förebrående på mig som inte haft vett att gå till tandläkaren med barnet förut. En bekymrad tandsköterska ger oss förtur i kön, trots mina protester, och leder oss in i ett rum. Dottern får sätta sig i en stol och tandsköterskan demonstrerar att ryggstödet går att luta tillbaka och stolen kan höjas och sänkas. Tandläkaren kommer in och hälsar barskt på mig och vänligt på dottern. – Var hade du ont nu sade du? – Här! säger dottern och pekar på en tand i övre käken.
Tandläkaren petar och petar med sina instrument men finner inte ens antydan till hål. Han röntgar tänderna, men hittar inget på plåtarna heller. Dottern finner sig fogligt, nöjd med effekten av sitt skådespel. Förbryllad övergår han till att demonstrera hur man borstar tänderna. Dottern tar över föreställningen och visar hur hon brukar borsta tänderna och berättar om alla tandborstar hon någonsin haft. Sonen tröttnar på att systern får all uppmärksamhet, sliter sig loss ur min famn och klättrar upp i knäet på tandläkaren och det som från början var en helt vanlig rutinundersökning slutar i fullt kaos med gråtande barn och instrumentbrickor på golvet.
– Ni får busa hur mycket som helst när ni är hemma, men hos tandläkaren vill jag att ni sköter er, säger jag när vi äntligen kommit ut på gatan igen. – Jag vill ha hamburgare! gastar dottern. – Korv! säger sonen andäktigt när han ser korvkiosken.
Principlös som jag är köper jag en hamburgare åt dottern och en varm korv åt sonen. Barnen sätter sig på en parkbänk och börjar genast knuffa varandra. Sonen ramlar ned från parkbänken och slänger bort sin korv i rena ilskan. – Men som ni uppför er! Ni är inte hemma nu!
Pojken får en ny korv som han äter utan vidare incidenter. Nu börjar barnen klippa sömnigt med ögonen. Det är rätt mysigt att sitta och vänta på bussen med två sömniga barn i knät. När bussen äntligen kommer sover bägge två. Jag skakar liv i dottern och sätter ner sonen i vagnen och går ombord på bussen hem. Sonen vaknar och gråter av trötthet, dottern talar om för alla på bussen att hon varit hos tandläkare och lagat ett jättestort hål. Jag hyssjar på dem och mutar dem med godis. Efter en kvart av lönlösa försök att trösta sonen och dämpa ner dottern vänder sig en man om och ler roat. Det är tandläkaren. Dagen därpå hämtar jag två upptrissade barn hos dagmamman. Dottern berättar att hon varit i staden och tittat på Mora Träsk, en sångduo som båda barnen älskar. – Så roligt! Sjöng ni med i alla sångerna du? – Nej! Alla andra sjöng men jag sa till dem att sånt får jag bara göra när jag är hemma.